Sport och hjärnskakning

Nyligen hemkommen efter drygt en vecka på sjukhuset. Trött och rehabar mig själv så gott det går. Drar mig till minnes när jag första gången tillbringade ungefär lika lång tid på sjukan. Det var på länslasarettet i Västerås. I februari 1968. Jag var tolv år, skulle bli 13 i april. Jag gick i sexan i Dingtuna kyrkskola, en ganska stor landsortsskola med paralleller i alla klasser från 1 till 6 och med ett upptagningsområde omfattande resten av kommunen, alltså även Västerås Barkarö och Lillhärad (där jag gick i klass 1-4) som just lagts ner pga. extrem elevbrist (jag tror vi var 12 elever fördelade på klass 3-5 sista året). 

Jag kan datera sjukhusvistelsen så pass väl utan att fuska, eftersom jag på den tiden var så extremt sportintresserad. 

I Lillhärad fanns nära skolan och just vid sidan av kyrkan en fotbollsplan där vi ofta tillbringade lunchrasterna, sommar som vinter. Planen lutade lite och ena kortsidan var smalare än den andra. Men det var ”gräs”, som kombinerade skol- och kyrkvaktmästaren samt skolbusschauffören Nisse i Lundby klippte . På vintern spolade Nisse is där och såg till att kommunen bekostade ett par skapliga strålkastare uppe i två av askarna runt kyrkan. Det var kommunens enda bidrag. Vid det laget fick vi ”brukare” oftast spola is bäst vi ville. Vi spelade hockey ibland med boll, även en del av flickorna, fastän de hade konståkningsskridskor. Gunnar Carlsson, allkunnig elektriker vid ASEA och friluftsentusiast från Västergötland svetsade målburar åt oss. 

Gunnar är värd en kort utvikning. Han var gift med min pappas kusin Barbro, som var dotter till (pappas) morbror Verner född 1885, död 1988, en av de sterbhusägare som ägt ”vår” gård odelad i över femtio år innan pappa och farbror tog över 1954. Gunnar var en vanlig gäst på gården, som egentligen var en liten by, liksom Lillhärads församling dominerad av pensionärer. Gunnar ordnade snabbtelefoner mellan hushållen och satte upp utebelysning. Vintermörkret hade före Gunnar varit kompakt. Inte ens ”kvarteren” kring skolan och kyrkan hade vägbelysning. Ficklampa gällde om man inte vill gå ner i diket eller in i snövallen. Gunnars son, Bosse tillbringade somrarna hos sin morfar Verner och mormor Anna och var då min ständige lekkamrat. Det fanns inte så många att välja på.

Detta var under den första starka hockeyvågen i Sverige, i efterdyningarna av Sveriges tredje VM guld i Colorado Springs 1962. Hjältarna var Tumba och Rolle Stoltz, Gert Blomé och Bert-Ola Nordlander, Nisse Nilsson och Sura-Pelle. Hjälmar ”designade” av Tumba (Spaps), Sura-Pelle (ABC) och Dubbel-Nisse (VM, senare Jofa) spreds bland småpojkarna. Det var tiden då de första ishallarna byggdes, bl. a. Rocklunda i Västerås som då var mycket mer hockeystad än bandystad med VIK givna i högsta divisionen. 

Vi spelade på vår lätt slutande plan, så få vi var, ibland spelade jag ensam, jag hade bara 500 meter till plan, skola och kyrka. Ibland åkte jag i stället runt runt och tog tid. Det rådde ju också – i efterdyningarna av Jonny Nilssons OS-guld på 10 000 m i Innsbruck – en skridskoboom med Nilsson, Gutten och Maier i Norge och Verkerk i Nederländerna. Och alla åkte vi förstås skidor. På sommaren stod cyklarna runt skolan, på vintern var skidorna uppradade mot västra skolväggen. Skidfrämjandet erbjöd en liten ”snöstjärna” varje gång man dokumenterade att man åkt 2,5 km. Man fick högst tre snöstjärnor per dag. Det hände ofta. Vi deltog förstås alla i skolmästerskapen på skidor. I fyran vann jag över de då tre medtävlande pojkarna i min klass. Anders Oskarsson (som i och för sig var duktig åkare) vann alltid. Han var ensam i sin klass till och med femman. Annars var det var ren spontanidrott. Det fanns inte på kartan att någon var med i klubb.

Sommaren 1966 när jag gått ut fyran lades Lillhärads skola ner efter 99 år. Skolhuset (som inte var det första) hade förresten min farfar byggt på 20-talet. I november 21 år senare, 1987, firade jag min disputationsfest där. Då hade skolan blivit bygdegård. Jag bussade folk från Uppsala. Rätt så tacksamt, för vi kunde stänga i rimlig tid. Hur roligt det än var, ville ingen missa bussen hem till Uppsala. Nå, det är en annan historia.

Från och med hösten 1966 bussades alla elevspillrorna från Lillhärad till Dingtuna i en liten Mercedesbuss ägd av Surahammars busstrafik AB. Den kvinnliga chauffören hade i regel radion på under halvtimmesresan på de slingriga grusvägarna där en kurva alltid hotade att välta ner oss i bäcken, och när det var Hockey-VM blev hon, som Surabo, i viss mån en trafikfara. Hon lyssnade på bussradion och levde sig in. Och hon påminde oss om varifrån Stisse Johansson, som ofta nätade, kom, även om hans tröja numera sedan länge hänger i ishallen i Södertälje där han spelade allsvenskt.

I Dingtuna kom jag till slut kortvarigt in i något knattelag. Gick väl så där på uterinkarna i trakten och en gång i Rocklunda. Däremot fanns ingen spolad skridskobana vid skolan. I så måtto var Dingtuna ett nedköp. Det fanns däremot en rudimentär friidrottsbana vid skolan, där vi redan på Lillhäradstiden deltog i kommunskolemästerskapen: 60 m, längdhopp och kast med liten boll. Om vi kvalificerade oss. Jag fick kasta i final en gång. Jag minns att det kom ett par mycket lovande löpare från Barkarö, men det rann ut i sanden för dem. Ingen tog hand om dem.

Is fanns emellertid i överflöd på skolgården som (i motsats till Lillhärads) var asfalterad. Det fanns en liten sluttning på vägen ner till toalettingångarna. Där kanade vi i kö, stående på fötterna. Det var oerhört halt. Jag föll handlöst, slog tungt i nacken, tuppade av och skolvaktmästare Björk och några kamrater bar upp mig till klassrummet där jag långsamt kvicknade till. Ambulans. Ordentlig hjärnskakning. Den medicinska policyn då var att ligga stilla i en vecka och besparas alla synintryck. Under OS! Grämelse! Patient-TV fanns visserligen ingen, men hade det funnits hade jag alltså inte fått titta. Jag fick inte ens läsa, vare sig böcker eller tidningar. 

Räddningen var den lilla kuddradion där jag i hemlighet kunde höra alltihop. OS gick sådär för Sverige. Tre kronor slutade fyra, inget manligt skidguld, bara stafettsilver och Gunnar Hulån Larssons brons på 15 km. Men Toini Gustafsson tog guld på alla individuella damsträckorna (5 och 10 km) och damlaget tog också silver i stafetten. Alpint? Detta var långt före Stenmark, hemmaåkaren Jean-Claude Killy vann allt. 

Men så fanns skridsko. Jonny Nilsson, den fortfarande unge Världsmästaren från Japan 1963, tillika 10 000 meter-mästaren från Innsbruck-OS 1964 misslyckades rätt igenom. Örjan Sandler gick skapligt på 10 000 m, och fick till slut brons.

Jag hörde hur den norske favoriten Fred Anton Maier, med bara tre veckor gammalt världsrekord i bakfickan, ledde 10 000 inför sista par. Sista par blev nu inget par. Någon hoppade av och Johnny Höglin fick åka de 25 varven ensam. Han åkte på Maiers tider och vann efter den dryga kvarten med tre tiondels sekund. I min kuddradio.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: