Lillhärad. Långt, men för kort

Långt är det till Toivos och Gerdas Adlerstuga, längst in i skogen mot gränsen till Svedvi dit väg inte finns. Socknen börjar där. Långt får Toivo köra med sin timmerhäst åt häradsallmänningen, som han arrenderar från, för att komma till väg som bär lastbilar. Långt är det för att ens komma till Knutsbo där skogvaktare Dalmos änkemor Signe bor. Men då är man å andra sidan nästan framme vid det nya skogvaktarbostället som farfar byggde på 1930-talet och där skogvaktaren, mästerälgskytten Olle med familj bor med gråhundarna i en hundgård som nu blivit hönsgård. 

Och då det är bara fem, sexhundra meter till Klockartorp där farfar föddes, där pappa har sin halvsyster Annie och jag min halvkusin, Annies son, arrendatorn Runo med fru Anne-Marie och deras dotter som går fem klasser över mig i skolan och som jag glömt namnet på och där tjocka Lasse är inhyst i en liten stuga på tomten, som i alla fall har skorsten och en liten spis varifrån han bjuder på feta stekta korvar. Det är bara något år innan han berusad på sin nedtyngda moped ska orsaka en trafikolycka på den ännu inte byggda 65:an. En bebis blir moderlös och Lasse sätter sig på en packe dynamitgubbar i ett grustag utanför Surahammar. 

Klockartorp ligger förresten nästan vid den vägen, industrileden, som byggs mellan Aseaorterna Ludvika och Västerås, men som nu skyltas som vägen till det Sälen som ännu bara är känt som startpunkten för Vasaloppet som alltid vinns av Sälenåkaren Janne Stefansson. 1965 är vägen inte färdig. Här finns bara den enskilda allmänningsvägen som börjar hos Toivo, som strax efter Klockartorp når Allmänningens andra båda skogsarbetarställen Sländtorp och Älgmossen (som redan förvandlats till sommarnöje) och den på 40-talet nedlagda Algruvan där man försökte bryta molybden några år under kriget, vilket orsakade en snabbt övergående inmutningsrush. Sedan slingrar vägen sig förbi grinden till vårt skogsskifte där ungdjuren betar. Den kommer till Uppgränsta, en del av vår by som flyttats ut vid laga skiftet 1829. Vägen passerar rätt över gårdsplanen invid den gamla byggnaden, där Erik Ekblad bor. Lite längre fram finns en liten stuga där Hildur, lika fet och mopedburen som Lasse, driver kiosk och serverar mellanöl till traktens fåtaliga ungdomar. En gång, bara en gång vågar vi småkillar oss dit för att köpa tuggummi. ”Vi vill ha TT” säger vi. ”Har bara Toy” fräser Hildur. Intill bor den alltid urgamle Ludwig. Framför hans ranka men vackra hus finns skifteslagets samfällda brunn kvar. Där hade hästarna vattnats efter skogsarbete, foror eller ishämtning i Långsjön. Den har hävstång åt hinken à la brunnar på den ungerska pusztan. Och femtio meter längre fram, just efter kurvan, har vi den yngre familjen Ekblad som driver jordbruket som de ännu inte lurats bort från av lantbruksnämnden. Där bor Christer, en av mina klasskamrater, tragiskt omkommen i en ridolycka 15 år senare.

Sedan slutar Allmänningsvägen strax, då den möter den urgamla krokiga landsvägen från Skultuna. Vid korsningen finns Falkers lanthandel med sin bensinpump. Butiken som får leveranser från Hakonbolaget ligger mitt i socknens mest hemmanskluvna och befolkade del, Litslunda, som lite längre söderut hyser dels byggnaden med de kommunala frysfacken, dels kyrkogården, dels prästgårdsarrendatorns gård. Strax därpå, i en vacker liten park jämte kyrkan ligger själva prästgården där socknens siste egna präst, som heter just Gunnar Park, bor. Mittemot prästgården och kyrkan ligger skolan och lärarbostaden som farfars bygglag uppförde på den besvärliga djupa leran, efter hans ritningar på 1920-talet. 

Skogvaktarbarnen, Bosse och Gunilla, som också är mina klasskamrater, bor liksom Sländtorpsbarnen långt bort nog från Lillhärads skola för att få skolskjuts. Bilen körs av Nisse, skogvaktarbarnens morbror som liksom sin syster och sin storebror Max som tagit över släktgården Lundby, och inte minst deras far Ewald, har en utpräglat Habsburgsk haka. Nisse gifte omkring 1950 med Majlis som tog en egen son Owe med sig in i äktenskapet.  Majlis är förresten syster till Anne-Marie i Klockartorp. Storebror Max gifte sig med Viola, Majlis och Anne-Maries syster, som också hade en son sedan tidigare. Violas son Lennart växer upp till en elegant elektriskt-dragspelsvirtuos. Tragiken snurrar runt dem. Den filosofiske Nisse, den ende av kyrkogårdarbetarna på Hovdestalund i Västerås, som läser Bertrand Russel på matrasten, blir obefogat svartsjuk och hänger sig i skogen. Viola dör i en bilolycka, dragspelarens karriär kommer av sig och Violas pappa, som bor i Urväderstorp, ett litet ställe som liksom alla små ställen i bygden har ett par kor och en åkerplätt, kör på sig själv med traktorn, genom att stå framför bakhjulet när han sträcker sig och trycker på startknappen medan växeln råkar ligga i. Blir han någonsin alldeles återställd? Traktorn är en David Brown diesel. En 55a, samma årsmodell som jag själv och samma modell som jag lär mig köra på. Välkomna till Lillhärad. 

Mitt Lillhärad finns på 1960-talet och det är just då döende. Det är bara 12 km från kyrkan till Västerås om man åker Nya vägen som färdigställdes som beredskapsarbete på 1930-talet. Runt Skultuna eller Långängskrogen, som är de äldre alternativen, är det över två mil. Poängen är att 12 kilometer är för kort. 

Numera är det tätortsnära landsbygd som frodas. På bekvämt avstånd från stan kan man bo på en avstyckad hästgård, arbetspendla med bilen till stan eller jobba hemma via datorn och bara åka in och storhandla när det behövs. Gå på bio, teater eller restaurang. Sådana orter återbefolkas nu, så även Lillhärad. Där har prästgårdsarrendatorns expansiva son, gett Västerås en hel liten ny villastadsdel med tomter i Skästa hage, där finns redan två stora ridhus inom 1 kilometers radie, där höll det nyss på att bli ett ridhus till och där finns sedan länge minst lika många ridhästar som det en gång fanns kor och arbetshästar sammanräknat. Det senare är ett säkert mått på tätortsnärhet. 

Men år 1965 är 12 kilometer för kort för att en så liten socken ska må bra. I Lillhärad finns bara 160 invånare. Det finns ett par herrgårdar med anställt folk, Skästa under Hallstahammars och Slagårda under Skultuna bruk. Det finns ett tiotal skapligt stora familjejordbruk som kvalar in i 1947 års jordbruksbesluts typgårdsstorlekar. Några är syskonbruk. Några sköts av i det närmaste pensionärer med osäker succession. Ingen har någon anställd. Och så finns ett antal friköpta torp med enstaka kor, och i goda fall traktor. Ofta drivs de av gamlingar, så till exempel Urväderstorp eller Brotorp där Kalle och hans Frida bor. Kalle är en dock en avvikande överlevare, en entreprenör, som säljer allt från vete, mjölk och koskit till julgranar och hårklippningar med manuell snaggsax. Det finns en liten skola som sysselsätter fyra personer varav två bara några timmar i veckan. Det finns som sagt Falkers lilla lanthandel som förutom ägarparet har ett ungt biträde, det finns grovarbetare som hankar sig fram med tillfälliga påhugg: dikesgrävningar, vägrensslåtter, tillfälliga byggprojekt, lite timmerkörning och hemslakt av grisar. Det finns också en sotare och det råkar bo en jaktvårdskonsulent i socknen, men några jobb för de övertaliga efter 40- och 50-talets jordbruksrationaliseringar finns egentligen inte. Utom i den alltför nära liggande stan dit Classons halvtomma buss visserligen bara går en tur på morgonen och en tur hem klockan fyra. Men det finns ju bilar. Och mopeder. 

Ålderspyramiden domineras av pensionärer. Det finns inte många vuxna i så kallad arbetsför ålder, inte många tonåringar, så något mer än Hildurs café behövs inte och arbetarekommunens dansbana är sedan länge nedlagd på grund av brist på dansande arbetare. Barn? När vi är som flest är vi sammanlagt 28 barn i skolan, som har första och andraklasserna i småskolans lilla sal och trean, fyran, femman och sexan i storskolans stora. Min klass med 6 elever är hela tiden störst. En pojke Anders Oskarsson, går alla sina år i Lillhärads skola ensam i sin klass. Följaktligen vinner han alltid den klassindelade skidtävlingen som äger rum årligen, såvitt det finns snö. Efter klass sex är det meningen att vi ska slussas till högstadiet på Djäknebergsskolan i Västerås. Jag har inga föreställningar om det.

Jag har lätt för mig i skolan, hade ju lärt mig läsa via Kalle Ankatidningar och telefonkataloger redan som femåring, men småskollärarinnan ger mig inga favörer. Hon förstår inte min färgblindhet och hon förbjuder mig att sjunga eftersom jag brummar. Jag får istället lära mig blockflöjt med storskolslärarinnan Karin Nyström. Det går bra, men jag tröttnar på hennes tjat när vi går över till piano.  

Skolan är överraskande internationell. Här finns förstås de pursvenska bondbarnen till vilka jag hör, här finns i början sonen till en norskättad ladugårdskarl, som inte blir bortrationaliserad förrän under mitt andra skolår, men här finns också enstaka danska jordbruksarbetarbarn från herrgården Skästa. Och här finns alltid någon finsk skogsarbetarfamilj vid Allmänningen eller Slagårdas huggartorp. Med ett undantag bor de inte kvar länge och barnen hinner aldrig lära sig svenska. Vi är vänliga mot dem, och hjälper dem så gott vi kan, men jag undrar hur lärarinnan Karin Nyström egentligen hanterar det. 

Hon kan förresten inte engelska som vi enligt läroplanen ska studera från och med fyran. Språklektionerna leds därför per Tandbergbandspelare av en man med namn som lätt kvalificerat för en Monty Pythonsketch, om sådana vore uppfunna, vilket de ännu inte är. Han heter inte mr Smoketomuch, men väl Dennis Gotobed. När fyror, femmor och sexor lyssnar på honom och härmar hans uttal ur ”Let’s start” får vi i trean idka tyst läsning ur skolbiblioteket som är ett två meter högt och en och en halv meter brett skåp med böcker ur sekelskiftets sagabibliotek, massor av historiska berättelser skrivna innan Weibullarna införde källkritiken samt klassikern ”Barnen från Frostmofjället”. Biblioteket finns i alla fall, och man får låna böcker på lördagar. Men ”Barnen från Frostmofjället” blir aldrig ledig.  Jag älskar tyst läsning, särskilt de historiska berättelserna. Alternativt får vi öva välskrivning, no comments. 

B2-systemet som grundskolevariant har alltså sina sidor. Man har råd att ge oss – och alla andra barn – välgjorda, välbundna och stryktåliga läroböcker i naturkunskap, historia, matematik och geografi. Böckerna har dyra, fina färgbilder. Men i historia läser jag i tredje klass tillsammans med fyrorna om medeltiden. I fyran läser jag om forntiden tillsammans med de nya treorna. I femman läser de om nyare tiden medan vi treor och fyror får räkna. Sjätteklassarna skulle ha läst om nyare tiden de också, men 1966, skolans sista vår, då jag går ut fyran och då småskolan redan varit stängd i ett år på grund av barnbrist, finns ingen sjätteklass.  Det beror på att Anders Oskarsson, han som är ensam i sin klass, får gå sista året före högstadiet i grannsocknen Dingtunas stora kyrkskola. Han får bo hos en kusin i Dingtuna. Kanske är förklaringen till arrangemanget att han anses behöva träffa jämnåriga innan han utsätts för chocken att börja i skolan i stan?  Eller arrangeras skolbytet och flytten för att han ska slippa sin styvmor och allt stryk han får hemma? I Lillhärad har Anders bara tre kilometer till skolan och kvalificerar sig därmed inte för Nisses skolskjuts. På vintern får han gå till fots. Han brukar komma in till Viola i Lundby eller till oss, som bor bara några hundra meter från skolan. Han gråter och fryser. Mamma ger honom torra raggsockor i stället för de blöta han har på sig. 

På övervåningen i Lillhärads skolhus finns salar för trä- och syslöjd. Vår slöjdlärare är noggrann och krävande med sandpappringen. Men är han lite snål? 1966 spelar han av alla skolpojkarna en krona var i det tips han ordnade om slutresultatet i ishockeymatchen mellan Sverige och Sovjet i Ljubljana-VM. Han prickar själv in att det blev 3-3. 

På nedervåningen finns förutom stor- och småskolan en liten gymnastiksal som inte medger bollspel, men har de sedvanliga plågoredskapen, en plint och en bock att hoppa över, några rep att klänga i, en bom att vingla ned från och ett par ribbstolar. Vid snöföre åker vi skidor istället för att ha inomhusgymnastik. Under sommarhalvåret spelar vi i lyckliga fall brännboll på skolplansgruset eller kanske fotboll på den lutande och ojämnt breda gräsplanen alldeles söder om kyrkan. Om vi är tillräckligt många. Så har vi förstås kvalifikationstävlingar inför de kommunala skolmästerskapen. Det finns tre grenar: längdhopp, kast med liten boll och löpning 60 meter, men vi övar aldrig löpning för fröken har inget tidtagarur. Mästerskapen går i Dingtuna kommuns huvudort alltså Dingtuna.

(Inom parentes var Lillhärad liksom alla andra socknar egen kommun fram till 1952, men blev då som de flesta för liten. I Lillhärad fanns ingen vald fullmäktige. I stället rådde direktdemokrati genom kommunalstämma där alla röstberättigade fick delta. Praktiskt sett styrdes kommunen av kommunalnämnden där de betrodda bönderna och några till satt. Farfar och Karl ur den äldre generationen på vår gård fanns med där. Naturligtvis kände alla dem som bestämde.  Dingtuna är 10 gånger större ungefär och Barkarö ingår också, men den nya kommunen är i alla fall liten nog för att de flesta ska känna igen dem som sitter i fullmäktige och i de numera specialiserade nämnderna. Med utgångspunkt i traditionen hemifrån hamnar pappa i nykterhetsnämnden i Dingtuna. Lillhärads IOGT-loge som hans morbröder var med om att grunda, har insomnat, men hemma är alla lika helnyktra som förut, utom vår pensionerande dräng Frans Olsson som försörjer mamma med en aldrig sinande ström av saftflaskor. Och möjligen mamma själv som kommer från en annan tradition och tar ett glas portvin eller Madeira ibland).

I Dingtuna hade det möjligen gått att duscha efter tävlingarna, men i Lillhärads skola är det inte aktuellt. Varmvatten saknas, men det finns i alla fall kallvatten indraget och ett galvaniserat tvättställ i kapprummet. Inga vattenklosetter, däremot dass i en länga på gården.  Jag vill inte påstå att skoltoaletterna dit jag kom senare, till exempel i högstadiet i Västerås, var trevligare. 

I Dingtuna bor rektor Lundqvist. Han kommer några gånger per termin till Lillhärad och det hör till skolårets höjdpunkter. Inte för att den snälle och humanistiske rektorn är så väldigt rolig i sig, men han visar film. Tre filmer. Mest informativa saker om den nordiska sommaren, om trafik och om att hålla naturen ren. Film är det i alla fall. De andra höjdpunkterna är de sällsynta utflykterna till det nybyggda, eleganta och moderna badhuset i Västerås. Det är uppfört i vacker marmor, men har en felkonstruerad trapp, med alldeles för liten höjdskillnad mellan de breda stegen. Man vet inte om man ska ta två steg på varje nivå, eller bara ett. Ytterligare en höjdpunkt är skolresorna. Vi ser domkyrkan i Uppsala och vattentornet i Örebro, en stad där man tillverkar kex och skor.  Vi åker också till Säterdalen i det magiska Dalarna, och till sparbanken i Västerås där vi informeras om det dygdefulla sparandet. Vi får alla spara i varsitt litet fack i en plåtlåda i skolan, vare sig mamma och pappa kan skicka med några pengar eller inte. Och vi får Spara och Slösa gratis. Kamratposten finns också, men den kostar. 

Hösten 1966 läggs skolan ner efter 99 år. Tajmingen kan bero på att Nyström går i pension. Vi börjar fraktas i Mercedesbussar från Surahammars busstrafik till Dingtuna Kyrkskola (samma byggnad faktiskt som min farfar gått i skolan i). Surahammarsbussarna är en effekt av att Lillhärad ligger så nära, för nära, större orter. När 65an är färdig år 1966 blir det nämligen mindre än 10 km till Surahammar, där jag dessförinnan aldrig varit eftersom man för att komma dit med rullande fordon måste ta en 3 mil omväg över Hallstahammar eller Skultuna och Ramnäs. Men jag har träffat Surabor tidigare, vid Långsjön. Det är en iskall, djup badsjö, där bönderna mycket riktigt förr hämtade is att lagra i sågspån och kyla mjölk med. Den ligger några hundra meter utanför Lillhärads gräns, mitt i skogen. Alltså i Surahammars kommun och Sura socken. Man kunde komma nära den med bil på Allmänningsvägen, men sedan fick man gå sista biten genom skogen. Samma gällde folk från Surahammar. De fick gå sista biten från sitt håll och så möttes vi vid sjön. De hade en helt annan dialekt. 

Men nu är 65an klar och man tar sig enkelt både till Långsjön som vägen har en bro över, och till Surahammar.  Därför kan ett företag i denna nyss så avlägsna kommun sköta skolbussen till Dingtuna. Till Dingtuna är det 9 km.  Vägen genom Lillhärad är en krokig hyvlad grusväg med potthåll som ibland går rakt över gårdsplanerna, såsom landsvägar brukar göra. Den följer Lillhäradsbäckens tilltagande leandrar som den oförsiktige riskerar att hamna i vid de värsta kurvorna, om det går för fort. Strax efter de kurvorna tar socknen slut och Dingtuna börjar.

Dingtuna är en stor jordbrukssocken med litet tätortscentrum.  Här finns inte oväntat en stor kvarn som drivs av medlemmar i den stora koloni av pingstvänner som bor i tätorten.  Här finns en större affär som snart ska omvandlas till snabbköp, en kiosk, en riktig bensinmack, Ramströms bilverkstad och Parks begagnade bilar. Här finns till och med en järnvägsstation där tåget tidigare brukade stanna på väg mellan järnvägsknuten Kolbäck och Västerås. Jämfört med Lillhärad finns här mycket folk. Medan jag haft uppemot tio skolkamrater sammanlagt i klasserna närmast runt mig i Lillhärad befinner jag mig plötsligt på ett ställe med fulla parallellklasser i varje årskull. Jag får massor med kamrater, många som jag tycker om och får ha kvar till åttan i Västerås. En enda gång slåss jag på riktigt med en knäpp kille i parallellklassen.  Ändå är det speciellt med Lillhäradsbarnen. Det är ju bara vi som åker i bussen. Och väntar på den. 

Klassföreståndaren är en duktig och ambitiös dalmas som kan engelska. Hans dotter går, för att undvika jäv, i parallellklassen. Vi har gymnastik i en fullstor sal med handbollsmål, basketkorgar och omklädningsrum med dusch. Hit kommer förresten fluorfröken.  Det finns en riktig fotbollsplan som känns lite för stor. Vi har ett riktigt skolbibliotek, ett helt rum att gå in i och där finns en bibliotekarie. Vi har en särskild musiklärare, en kulturpersonlighet som heter Gösta Sandwall som spelar visor, nordiska nationalsånger och massor av spännande klassisk musik för oss. Vi får ackompanjera på tingel-tangelinstrument och jag får vara med och sjunga så mycket jag vill. Vi har en trevlig slöjdlärare som påstår att jag tillverkat norra Europas dyraste pall om man ser till arbetstiden. Den är stabil och elegant sammanfogad med tappning, men tyvärr rätt så låg, eftersom benen upprepade gånger måst sågas av för att bli lika långa. Den fanns länge, men inte mer.

Det är förresten nu vi fullt ut inser att slöjdläraren i Lillhärad är snål, eller låt oss mer rättvist säga, försiktig. Sedan skolan där lagts ner blev den bygdegård och ersatte den gamla Godtemparlokalen som byggts på mark som mina nyktra förfäder skänkt till ortens IOGT-loge. Slöjdläraren köpte lokalen och inrättade där Lillhärads enda industri, ett trappsnickeri. I Dingtuna skola får vi göra en stencilerad skoltidning för att samla in pengar till Rädda barnen. Vi säljer tidningen till den intresserade allmänheten, det vill säga föräldrar, mostrar och farmödrar, och vi tar in annonser från traktens företagare. I Dingtuna finns det som redan framgått många företagare och alla annonserar glatt och villigt. I Lillhärad som alltså hörde till samma skoldistrikt finns, förutom bönderna, bara ett företag. Det är slöjdlärarens trappsnickeri. Men vår slöjdlärare skruvar på sig. Annons? 10 kronor? Nja. Han tackar nej. Elevspillran från Lillhärad rodnar å hemsocknens vägnar. 

Strax efter att skolan lagts ner klappar Falkers affär ihop. Det beror för det första på att Lillhärad, som redan nämnts, ligger för bra till. Det är för nära till Västerås och numera även till Surahammar, dit det plötsligt blir populärt att åka och handla. Till Dingtuna dit det faktiskt är närmast åker ingen, vägen dit är alldeles för krokig och långsam. Lite opraktiskt att kommunens distriktssköterska, syster Märta, finns där. Till Sura och Västerås är vägen alldeles rak och snabb. 

Sedan producerar ju ortsborna en massa livsmedel själva och för varandra. Runt om i socknen finns fortfarande massor med mjölkkor.  Socknen är naturligtvis gott och väl självförsörjande på mjölk och hemskummad grädde. De som inte har kor har oftast i alla fall grisar och höns, och åtminstone potatisland, grönsakstäppor, fruktträd och bärbuskar. Vår gård som hyser fyra vuxna under pensionsålder, sex pensionärer och tre barn försörjer sig naturligtvis själv med mjölk. Vi säljer också till småskollärarinnan, så länge hon bor kvar på övre botten i lärarbostaden med sin italienske ingenjör. Filmjölk, ost, smör och messmör tar vi ut på mejeriet i Västerås som del av avräkningen för inlevererad mjölk. Ägg har vi i massor, vi rynkar på näsan åt sådana som är mer än dagsgamla och mamma och min faster säljer ägg till utvalda kunder i Västerås. Vi byter till oss hårdbröd och mjöl för vete som vi lämnar till kvarnen i Dingtuna. Vi skördar och torkar våra egna ärter. Vi försörjer oss själva med fläsk, kalvkött, potatis, grönsaker, rotfrukter, bär av alla slag, äpplen och päron och plommon. Varannan vecka kör Sjögrens charkuteribil runt i socknen och säljer finaste hackkorv. Färsk (nåja, i alla fall isad) fisk kommer varje vecka i fiskbilen. Bryggeriet i Västerås kör ut backvis med läsk, pilsner och svagdricka var fjortonde dag. Pappa och farbror har kreditkort på Esso så inte tankar de i Falkers Gulfpump. Antagligen levererar butiken större mängder baslivsmedel endast till skolbespisningen, som ju just upphört. 

Dessutom är det som sagt för nära till Västerås. En kvart med bil. Lika långt till Sura. Till stan måste man ändå åka regelbundet för att hämta mejeriprodukter, sälja ägg och då och då skaffa nya kläder eller järntråd, spik och nitrolit hos Järn-Olle. Då passar man på att skaffa toapapper, diskmedel, tvål och specerier, sådant som lanthandeln har. Det blir billigare så. Till Falkers skickar man barnen på cykel om något fattas. En falukorvsring kanske, kaffe som man glömde skaffa i stan, buljongtärningar.  Några femöreskolor får barnen köpa som belöning. Vad mer ska man handla? Chips är inte uppfunnet och det finns för få ungdomar för att mellanölet som kom 1965 skulle hinna rädda butiken.  

Den återstående inköpslistan räcker inte för Falker, så på vårkanten håller handlaren auktion och stänger. Det är slutköpt.

Slut är det också strax med min skoltid i Dingtuna. Den slutar under ett dramatiskt år.  Sexdagarskriget är visserligen redan över, men Vietnamkriget fortsätter på TV, Pragvåren förvandlas till höst under Warsawapaktens tanks, majrevolten i Paris rinner bort i tårgasdimman, King mördas i USA, liksom lillebror Kennedy. Snart spankulerar jag en sista gång på den stora tomma asfalterade skolgården, på väg mot Merecedesbussen. Jag funderar på vad raskravaller egentligen är och vad kulturrevolution betyder. 

Lillhärad tar slut nu. Skolan är stängd, Hildur har bommat igen, strömmen till frysfackshuset är avstängd, tjocka Lasse är sprängd i luften, yngste sonen i granngården har slängt sig framför tåget, Falker har gjort auktion och sista prästen har flyttat ut. Egentligen är Dingtuna också slut. Kommunerna slås samman. Vi blir alla Västeråsare. Vi småkillar körs bort av korplag från stan som börjar använda ”vår” fotbollsplan och skolan/bygdegården som kommunen till slut rustar upp hyrs ut som festlokal till stadsbor. Land blir legalt sett detsamma som stad, Lillhärads ”centrum” får tre gatlyktor och Classons buss byts mot en blå stadsbuss på linje 21. Tidtabellen är oförändrad. 21:an är också skolskjuts. På hösten börjar jag åka i den. 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: