Försommar 1986

Försommaren 1986, innan vi var gifta, hälsade Ildikó på mig i Sverige för första gången. Hon kom med tåg. Tåg var på den tiden avsevärt billigare än flyg. Med studentrabatt och Östtariff upp till Sassnitz kom hon säkert undan med 200 kronor ungefär. Jag hämtade upp henne vid Stockholms central med min röda SAAB 99, bilen med karaktäristisk ankstjärt. Besöket förflöt väl, även om vi såg problem framför oss med väntande studier på skilda kontinenter. Så en söndag var det dags att skjutsa Ildi tillbaka till Centralen för hennes återresa till Budapest.

I höjd med Knivsta började motorljudet bli besvärande. När vi närmade oss Stockholm stod det klart att ljuddämparen var kaputt. Vrålet från motorn och rasslet från ljuddämparen som släpade i gatan ekade mellan byggnaderna medan körde jag Ildi sista biten till Centralen. Vi insåg båda att jag inte skulle kunna köra bilen tillbaka till Uppsala. Så när jag vinkat av henne dånade jag iväg till en OK-mack i Bromma som jag visste hade en GDS-hall. Det var varmt och soligt och jag bar mina snygga vita jeans som jag såg så smärt ut i. Och en vit t-shirt. Kläderna riktigt sken av optiskt vitmedel. OK-macken hade visserligen plats i gör-det-självhallen men där fanns ingen utbytesdämpare och alla overallerna de brukade ha till låns var på tvätt. Jag upplystes om att vad jag sökte nog fanns vid OK i Vällingby.

Jag dånade följaktligen iväg till Vällingby. Tyvärr hade jag inte tålamod att studera mönsterförorten närmare, utan styrde direkt mot dess OK-mack. GDS-hallen var stängd, men de hade en komplett dämparsats som passade, däremot ingen overall.Jag köpte dämparen och dånade tillbaka till Bromma. I några timmar kämpade jag med att få bort det som behövdes från grenröret. Men rost och flera års hetta hade så att säga svetsat fast skruvarna och fastän jag var på god väg, insåg jag att jag inte skulle bli färdig innan hallen stängde.

Jag gav alltså upp och tog – numera klädd som en sotare utan vett att ta på sig mössa – bussen in till Centralen för att ta tåget hem, hämta krafter och återkomma dagen därpå. Mitt humör var inte så bra. Jag behövde prata med någon vettig människa jag kände, gärna någon som samtidigt inte såg mig. Till exempel pappa. Jag hittade en telefonautomat. Det fanns sådana på den tiden. Man stoppade mynt i dem. En tjugofemöring räckte till ett kort lokalsamtal. För en krona kunde man säkert prata lokalt i 10 minuter, men skulle man ringa riks var det vid det här laget den nyligen präglade 5-kronan som gällde. Så jag stoppade in min sista femkrona. Automaten svalde den med ett klonk, och jag slog numret till Lillhärad. Inget svar kom från den uppringda abbonenten. Istället fick jag höra en telefonist meddela att samtalet till detta nummer inte kunde kopplas. Mitt tålamod började tryta, dagen hade artat sig besvärligt. ”Så får jag tillbaka min femkrona då”, frågade jag, medan jag funderade ut var en annan fungerande automat kunde finnas. ”Nej tyvärr”, upplyste rösten. ”Den är förbrukad, men vi kan koppla dig till något annat nummer, vilket du vill”. ”Jag vill inte ringa något annat nummer” förklarade jag med ansträngd men bibehållen vänlighet. ”Jag vill ha min femkrona tillbaka” . Telefonisten kunde inte få automaten att spotta ut några pengar, men hon tog mitt namn och adress för att föra klagomålet vidare.

Jag lade ilsket på luren, köpte biljett och tog tåget hem. Min somriga vita dress var numera sotig från halslinning till fotled. Underarmarna var sotiga, håret var en blandning av sot och svett och även ansiktet och halsen var halvsvart av ingrott sot efter tafatta försök till tvättning på tågtoaletten där vattnet sakta sinade. Flaskan med höodling/dricksvatten i korridoren var tom redan från början. Jag lugnade mig, andades djupt i fyrtio minuter och klev, fortfarande svart som synden, av tåget i Uppsala, syrenernas stad, som mötte mig i bästa försommarskrud.

Där mötte mig också Kjell. Han hade bott i samma korridor som mina närmaste kamrater under studietiden och jag hade ofta träffat honom då. Kjell var ordningsman. Han var försiktig, flitig, vänlig och korrekt, möjligen en smula blyg. Aldrig ett glas eller ens en droppe för mycket, aldrig ett enda felspretande strå i sidbenan. Ett perfekt ansat skägg underströk den mogna och behärskade manligheten. Naturligtvis var han alltid oklanderligt klädd. Jag hade inte sett honom på sex år. Han hade blivit ekonomtrainee på något företag i USA.

Nu hade han kommit hem. För fem minuter sedan. Med bussen från Arlanda. Han stod framför mig i ljus sommarkavaj, i vita skinnflätade loafers och med en antydd behaglig solbränna. ”Hej Mats” sa han med en lite bekymrad min. ”Hur är det med dig?”

Dagen därpå tog jag i rena men inte vita kläder tåget till Stockholm. Jag åkte kollektivt till macken i Bromma. Jag gjorde raskt klart jobbet med bilen och körde hem. Efter någon vecka ramlade en utbetalningsavi in genom brevinkastet. Den var på fem kronor och kom från Televerket.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: