Folkan och Metallverken

Jag erkänner utan förbehåll att jag älskar att köra bil. Jag har gjort ett omfattande klimatavtryck, för det har blivit många mil. Skaffar jag någon mer bil, blir det el.

Jag ärvde detta intresse från min pappa. Som bonde tyckte han om att åka runt och ”titta på grödan”, men han åkte gärna mycket längre än vad som var rimligt av den anledningen. Han var helt enkelt nyfiken (nyfikenheten är möjligen också ett arv). När han mot slutet av sitt liv var handikappad, var allt gott och väl, så länge han kunde köra bil och därmed upprätthålla en slags mobil självständighet. När det inte gick tacklade han av ganska snabbt men livades upp då och då när min bror och jag tog honom på bilutflykt. Jag har åkt så mycket mer än han, att jag undrar om jag inte levt hans dröm. Den här berättelsen handlar om min första bil och om det första och enda industriarbete jag haft, vilket var skälet till att jag skaffade bilen. Men först ett litet preludium.

Jag gick på bilskola och fick mitt körkort sommaren 1973, då jag hade ett år kvar i gymnasiet. Mest körde jag med pappa, både före och efter uppkörningen. Han arbetade då på LRFs Driftsbyrå, där han senare blev chef. Kontoret låg i en ombyggd patriciervilla på Anderslundsgatan strax intill korsningen med Gurksaltargatan i gurkstaden Västerås. Därifrån var det bara en kvarts promenad till Zimmermanska skolan, tekniska gymnasiet, där jag gick i en av två naturvetarklasser som fanns för varje årskull. 

Anderslundsgatan och Gurksaltargatan finns kvar, just öster om de centrala byggnaderna i Västeråsdelen av Mälardalens högskola, men själva kåken är borta. Driftsbyrån, blev LRF-konsult och flyttade under pappas ledning till Bäckby i stadens västra utkant. Zimmermanska skolan är sedan länge nedlagd, men i det här fallet finns byggnaden finns kvar. Den ligger vid Viktor Larssons plats längs Kopparbergsvägen, mitt emot marmorskrapan som en gång var det på 50-talet uppförda Folkets hus. I den stora A-salen hölls skolans famösa Luciafester, men också kvällskonserterna vid Nutida musiks sommarmusikfester. Det fanns också tidvis ett musikcafé på andra våningen. Vi såg Nynningen med Totta Näslund, attitydsångaren från Köpmanholmen, Pugh, Samla Mammas Manna, Maffy Falays Sevda och Monica Törnell. Femtio meter längre ner på Kopparbergsvägen låg godtemplarnas Café Excelsior där vi åt schwartswaldbakelser och kollade hockey-VM. Efter 300 meter längs Smedjegatan, som börjar just vid Viktor Larssons plats, når man Stora Torget och stadens absoluta centrum. Strax bakom skolan ligger den lilla Östra kyrkogården och på andra sidan kyrkogården fanns då Svenska Metallverkens respektive ASEAs stora centrala anläggningar som nog upptog en kvadratkilometer mitt i staden. 

Därmed var Zimmermanska ­– som noga räknat inte bara var gymnasium utan också teknisk fackskola, det nu bortglömda begreppet för vad som motsvarade nutidens tvååriga gymnasieskola med yrkesinriktning – perfekt, nästan symboliskt placerad. Skolan låg granne med de industrier den i strid ström spottade ut ingenjörer till. Västerås är fortfarande en betydande industristad, men inte i samma grad som tidigare. Affärscentrum byggdes om på 60-talet, delvis skoningslöst, men det ändrade inte det faktum att metallindustrin och den elektrotekniska industrin låg alldeles in på knuten till centrum. Den industriella verksamheten var en del av den centrala stadsbilden. 

Pappas bil som vi tog oss till jobb respektive skola med, var inte hans, utan en av firma Bröderna Morells två bilar. Min far och min farbror drev sedan 1954 Bröderna Morells lantbruksföretag ihop, och det var firman som stod för bil åt båda familjerna. Det fanns två en ena en Volvo 142a, och så bilen vi körde. Den sista generationens Volvo Amazon, med den B-20 motor som annars satt i 140-serien. Amazonen gick som ett spjut och ”Hisingscadillacen”, är, tycker jag fortfarande, näst efter sportcoupen P 1800, Volvos snyggaste bil någonsin, fastän den halvmeter långa växelspaken drog ner en smula på sportkänslan.

Men 1974 tog skolan slut och i avvaktan på höstens stundande militärtjänstgöring fick jag jobb i produktionen på Svenska Metallverken, eller Gränges Essem som koncernen egentligen hette efter diverse ägarskiften. Jag skulle jobba i pressverket som var igång 16 timmar om dygnet, i tvåskift. Ena veckan började man 06.00 och slutade 14.00, den andra började man 14.00 och slutade 22.00. Stämpelur. Då kunde jag ju inte samåka med pappa som arbetade kontorstid, och eftersom bussen bara gick från Lillhärad till Västerås 07.30 och tillbaka 16.00 var jag tvungen att skaffa mig eget fortskaffningsmedel eller flytta till stan. Jag trivdes hemma och att flytta kändes inte aktuellt för fyra månader, så det fick bli en bil. Eller kanske en motorcykel? Jag var intresserad och provade en, men tänkte: Sex på morgonen och tio på kvällen, sol ibland, regn och rusk ibland. Jag köpte en gräddvit Volkswagen 1200, en folka (bubbla), för tre tusen kronor. 

Folkan hade ventilation genom särskilda dragfria trekantiga sidofönster som satt just framom de dörrfönster som kunde vevas upp. Värmen slogs på inför vintern och slogs av inför sommaren. Svansmotorn på 1,2 liter och 40 hästkrafter var i aluminium och luftkyld. Bakhjulsdrift. Reservdäck och minimalt bagageutrymme fanns under framhuven, en resväska fick dessutom möjligen plats i ett fack just bakom baksätet. Länge var det världens mest sålda bil. Mitt exemplar hade lite rost under fronten men inget allvarligt. Den drog lite olja, men inte heller det var någon fara. Den kunde under bra vindförhållanden pressas upp i förbjudna 120 på den relativt trafiktomma riksväg 65, åtminstone i de långsträckta nedförsbackarna. Fri fart utom under semestertider utanför tätbebyggt område togs bort 1967 i och med högertrafikomläggningen då 90 blev normen, utanför de få motorvägarna.  

Folkan krånglande aldrig. Det är den enda bil jag haft som aldrig krävde någon enda reparation, låt vara att jag inte ägde den så länge. I motsats till alla mina senare bilar tog den mig inte heller på långfärder och nästan inte på nöjestripper överhuvudtaget. Några badturer till den närbelägna Långsjön blev det för mig och andra av Lillhärads landkrabbor och under midsommarledigheten for jag och kamraterna från avgångsklassen, Stig, Anders och Michael till Nås Folkets park i Dalarna för att fira och svira. Inget anmärkningsvärt inträffade, utom att vi faktiskt plankade in i parken, genom att vada i den intilliggande Västerdalälven. Vi tältade och hade antagligen roligt. Bilen, för tillfället utrustad med takräcke, klarade resan galant. 

Folkan blev en uttalad till-och-från-jobbet-bil. Den tog mig punktligt till och från pressverket varje arbetsdag i nästan fyra månader. Metallverkens stora fabriksområde, som nu kallas Kopparlunden, hade två portar. Den ena vätte österut mot stan och den nordligaste delen av Kopparbergsvägen, den andra vätte österut mot Malmabergsvägen och järnvägen mot Sala. Vid den senare fanns en stor parkering. Dit körde jag. 

Hjärtat i Pressverket och metallens första anhalt på dess resa genom det  var den stora pressen där ämnen av olika mässingslegeringar, som kom från det närbelägna smältverket under stor hetta och med kraft pressades (extruderades) igenom en spalt och fick formen av rör eller stänger i olika profiler. Ämnena från pressen förflyttades sedan mellan olika stationer där olika produkter, t.ex. stänger, band, tråd eller plåt som tillverkades i olika dimensioner och kvaliteteter, successivt fick sina rätta proportioner. Min maskin, en dragbänk för kalldragning av grövre tråd, band och stänger stod obehagligt nära den mycket heta pressen. Till min dragbänk kom hoprullade knippen av band eller stänger i styva mässingslegeringar. Utsträckta, mätte sådana band kanske 25 meter. De kunde mäta 0,5*2 cm i profil eller vara runda med en diameter på upp till 1,5 möjligen 2 cm. Jag vill minnas att en vanlig kvalitetsbeteckning på det styva materialet var 1056. Dessa band var besvärliga att hantera eftersom de var fjäderhårda och betedde sig just som spända fjädrar. Till min maskin kom också grov hopprullade stänger om 1-1,5 cm i diameter men också grova trådar, mjuka med mycket koppar i legeringen, kanske ren koppar. De kunde hålla 0,75 cm i diameter. Tråden på rullarna var mycket längre, hundra meter, kanske. Säkert gick de till tråddrageriet senare.

De hoprullade knippena lyftes ner på min arbetsplats från en travers. Ibland levererades de med gaffeltruck, som också hämtade dem efter min bearbetning. För att hantera de tunga hoprullade knippena hade jag en från taket hängande telfer, en liten handmanövrerad lyftkran med krok. Jag lyfte rullen från sin pallplats och trädde den horisontellt runt en trumma på en rund träkarusell som roterade fritt. Sedan tog jag änden på bandet eller tråden och spetsade den. Det gjordes på två olika sätt. När det gällde de tunna mjuka koppartrådarna klämde jag fast änden av tråden på två ställen med någon decimeters mellanrum i något som liknade ett dubbelt elektriskt skruvstäd som när jag slog på dels ledde ström genom tråden så den blev upphettad, dels rörde sig i sidled så att den upphettade tråden tänjdes ut och blev mycket tunn mitt mellan fästpunkterna. Då klippte jag av den så jag fick till en smal spets på änden. Ändarna på de styva, grövre banden och de runda stängerna spetsade jag genom att köra dem genom successivt vekare valsar i ett litet mobilt minivalsverk som ställdes mig till hands. 

På arbetsordern stod vilken dimension och profil den färdiga tråden, stången eller bandet skulle få och för var och en av dessa dimensioner och profiler fanns en dragskiva i hård metall, som ämnet skulle dras igenom. Jag placerade dragskivan i en hållare på dragbänken, ovan en vertikal dragtumma med elmotor.  Hållaren var placerad i bortre änden på en låda full med smörjfett som tråden/bandet passerade innan dess spets fördes genom dragskivan, och fästes i en griptång på dragtrumman. Jag slog på motorn. Trumman började rotera och drog tråden/bandet genom dragskivan och det blev en rulle av band/tråd i den nya efterfrågade dimensionen runt trumman. Jag knep ihop metallbandsrullen så gott jag kunde, med hjälp av händer och lår (den var het efter dragningen), surrade ihop den på två ställen med vekt mässingsband, lyfte av den med telfern och staplade den  mot en hållare, så trucken kunde hämta den. Dags för nästa rulle. 

Så förflöt dagarna. Det styva materialet spretade åt alla håll när jag skulle surra ihop det. Det hände dessutom ofta att det inte tålde dragningen, utan gick av halvvägs, varvid spetsningen och resten av proceduren fick göras om. Man förlorade tid och leveransen blev ju sekunda. Dragningen måste passas hela tiden. Rullarna var dessutom korta, så man fick byta ofta. De tunnare och mjukare kopparbanden var däremot oproblematiska. De gick aldrig av, spretade aldrig och rullarna var långa, så man kunde luta sig några minuter och ändå ha god tid att förbereda nästa rulle. Lämpligt nog hade jag jobb med de styva besvärliga banden när tidsstudiemannen kom. Det krånglade mycket just då och vad han såg kan knappast ha föranlett någon försämring av ackordet. Kuriöst nog fick man mer betalt när man hanterade de mjuka, lätthanterliga banden än när man jobbade med de styva. Men jag hade gudskelov tidlön, 15,50 kr i timmen.

Jag började vid maskinen tillsammans med en annan kille från Zimmermanska, en teknikstudent som hade sitt fjärde år kvar. Vi andra gick bara tre. Håkan, som jag tror han hette, var visserligen högskolebehörig efter tre år, men det fjärde gjorde honom till gymnasieingenjör. Det var alltså en yrkesutbildning. Till en början fick Henry och jag köra vårt pass tillsammans. Det andra passet kördes av en finne. Han kunde inte svenska men brukade lämnade små, någorlunda begripliga oljiga lappar gällande de order han påbörjat. Han gick aldrig ifrån dragbänken under den korta matrasten. Han drack sitt kaffe och åt sina smörgåsar medan maskinen gick. Han slet som ett djur. När vi gick på efter honom var han helt slut, mössan hängde på trekvart, han var svettig och nerkletad med smörjfett. Han gick på ackord och fick mer tråd dragen än Håkan och jag fick tillsammans och mycket mer än vad jag kunde prestera när jag senare jobbade ensam med maskinen. Ensam på mitt pass blev jag nämligen, efter ett antal läroveckor. Håkan lyckades få förflyttning till labbet, vilket kanske motsvarade hans kvalifikationer.

Tvåskiftets schema under VM-sommaren 1974 var lyckligtvis lagt så jag kunde vara med när stora delar av den forna gymnasieklassen samlades i Stellan Thórens föräldrars stora villa ovanför Djäkneberget och såg den fantastiska förlustmatchen mot Västtyskland, med Ralf Edströms fina volleymål. Polenmatchen med Staffan Tappers missade straff som slog ut oss från medaljstriden, fick Håkan och jag däremot hjälpligt höra i min fickradio på jobbet. Tvåskiftet innebar också att vi hade mycket kort lunch- eller matrast. Mikrovågsugnar fanns inte, men ville man äta varmt kunde man utnyttja värmeskåpet i lunchrummet. Få från mitt skift gick dit. Vi hittade istället ett lagom hett rör med kylvatten eller ånga i närheten av pressen och ställde vår lilla plåtlåda på snabbvärmning där. Hade vi tur hann vi gå ut och ta lunchen vid sidan av porten.

Metallverken var på 70-talet en internationell arbetsplats. På smältverket där Michael (som var med och vadade i Nås) körde truck, kallades han för ”svensken”. Det var många finnar där förstås, en estländare minns jag, italienare, jugoslaver, någon turk. Där arbetade också pappan i Åsa Linderborgs underbara självbiografiska berättelse (ur en helt annan bakgrund än min) ”Mig äger ingen” samtidigt som jag var på pressverket, men mycket längre förstås. Å andra sidan var åtminstone pressverket lika enkönat, manligt som tekniska gymnasiet varit (nästan alla flickor på skolan fanns i våra naturvetarklasser). En enda kvinna fanns i pressverket. Hon körde traversen och var omsvärmad som en fotomodell och gudinna.

Jag kan inte minnas att jag hade någon närmare kontakt med någon på jobbet, ja utom Håkan, som delade mina pass och så Michael på smältverket. Jag har en barndomskamrat från Lillhärad, Lasse, som var utbildad yrkesarbetare, svetsare tror jag. Han jobbade i en verkstad på området, antagligen dagtid (Lasse, rätta mig om jag har fel och om du har kunskaper om det tekniska på pressverket). Jag tror jag hann hälsa på Lasse en gång på jobbet. Lunchrasten var kort och annars var man ju inte direkt fri att gå och vara borta någon längre stund. Visst växlade jag väl ibland några ord med arbetskamrater vid olika arbetsställen i den stora byggnaden. Mest pratade jag nog med den vänlige truckföraren som hämtade mina färdiga rullar, och med basen, en storvuxen mörkhårig man, med prilla inne för jämnan. Det var mest enkelriktade uppmaningar från honom, han hade ju sin roll och han grep in i arbetet var som helst när något krånglade. Jag engagerades också av några av de hårda killarna, de som jobbade vid pressen, till att spela en fotbollsmatch för korplaget BK-Press. Den ivrigaste rekryteringsagenten var inte med och spelade på min debutmatch, utan kom som publik. Han kom i rullstol med gips upp till låret. Arbetsskada? ”Nej, nej ” sa han ”det hände här på planen”. Sport är farligt.

Det var skönt när en morgonskiftesvecka slutade och en kvällsskiftsvecka väntade. Arbetet var helt enkelt enformigt även om det samtidigt slår mig nu, hur pass lite automatiserat och fysiskt tungt det faktiskt var. Enformigheten till trots var det en rad handgrepp man måste lära in på rätt sätt. Gjorde man inte det, kunde det gå illa eftersom vi hanterade tunga och ibland heta material som kunde vara vassa i kanterna. Jag minns inga allvarligare olyckor, utom när basen en gång ryckte in vid en kärvande grannmaskin och en massa tungt gods föll och klämde fast ena foten. Men han klarade sig bra, tack vare stålhättan i skon. 

Jag stod mest vid samma dragbänk, dag ut och dag in och jag lärde mig driva den, även om jag aldrig kunde bli lika snabb som finnen på andra passet. Lite fick jag rotera. Jag fick sortera het nyvalsad plåt med asbesthandskar några dagar och jag fick bistå en äldre, kvalificerad arbetare vid en annan typ av dragbänk, när hans biträde av någon anledning var borta. Vid den maskinen drogs ämnet genom en obehaglig kopparemulsion. Jag minns inte riktigt om det var då jag fick en allergisk reaktion, med massor av halvdecimeterstora ljusröda utslag över hela kroppen. Jag gick till företagsläkaren som inte ansåg sig kunna knyta utslagen till något i arbetsmiljön. Det var något jag ätit, menade han. Jag fick antihistamin och en kalkspruta. Efter sprutan försvann utslagen omedelbart, men de kom tillbaka. Efter andra sprutan kom de aldrig igen. 

Utom allergichocken, som jag ändå tror hade att göra med kopparemulsionen och med de småsår jag, trots skyddshandskar, fick från hanterandet av de valsade mässingsbanden, med vassa spröda kanter som måste brytas bort, råkade jag bara ut för en enda incident. Den skedde utanför arbetstid. Portarna till området var bemannade, det gick inte att gå in och ut hursomhelst. Per, en av de utgångna gymnasisterna i min parallellklass, hade fått smörjobbet att sitta i vakten. Det innebar att han släppte in och ut folk som hade kort som visade att de var behöriga. Det innebar också att han vid vissa tidpunkter skulle lämna porten (med låst grind), gå en rond och pricka av vissa punkter på fabriksområdet och se att allt var OK. En kväll när jag gick av sena skiftet och liksom andra från pressen styrde mig mot östra grinden, satt Per där. Medan han lät de andra kvällskiftarna passera ut, stannade jag och vi språkade en stund. Vi skulle båda till Karlskrona snart, och hade en del att snacka om. Efter sådär tjugo minuter ryckte Per till och sa att han måste rusa på sin rond, han var redan sen. Jag bad honom släppa ut mig först, men det hanns inte med, sa han, och sprang iväg. Jag kunde inget göra. Ronden tog uppemot timmen. Jag kunde förstås gå till västra grinden och bli utsläppt där, men det var långt dit och ännu längre att sedan runda fabriksområdet och komma till min parkerade folka. Jag kunde förstås också vänta på Per. 

Jag hade inte tålamod för någondera utan beslöt mig för att gå till den lite undanskymda nordöstra delen av området och klättra över staketet där. Det skulle bli nära till bilen. Det fanns några oljefat och annan bråte att klättra på, så jag kom lätt över nätstängslet som var vinklat upptill och hade en rad med taggtråd överst. Jag hoppade ner på andra sidan. Fri!

Nej! Jag befann mig lika instängd som tidigare, men nu på ett annat inhägnat område som tillhörde Philipssons bilfirma. De sålde Mercedes. Här fanns förutom nylevererade bilar även varningsskyltar som påstod att området bevakades med hundar. Jag rev sönder byxorna på taggtråden när jag klättrade tillbaka. Jag hade ingen lust att träffa Per, så jag gick till västra grinden och tog den långa omvägen till bilen. Jag kom hem runt midnatt.

När jag skulle sluta och strax rycka in i Karlskrona, kallade basen in mig för ett samtal. Han tackade för den tid som varit och sa att jag hade jobbet kvar efter militärtjänsten om jag ville. Jag tackade nej, jag hade andra planer. Efteråt kan det kännas en smula symboliskt att jag tackade nej till fortsatt tryggt industrijobb just då. Knappt två år senare läste jag ekonomisk historia i Uppsala. Då var redan strukturkrisen, oljekrisen, industrikrisen från mitten av 70-talet ett hett ämne. Det talas fortfarande om det gyllene kvartsseklet eller rekordåren från ungefär 1950 till början av 70-talet när den svenska industriledda ekonomin växte så det knakade. Frågan om när vändningen kom har debatterats. En del ser tendenser redan i slutet av 1960-talet. Andra sätter punkten för den högindustriella epoken i Sverige till 1980. Då hade redan världens största varvsindustri klappat ihop. Stålindustrin hade krympts, reglerats och delvis förstatligats. Företagen köade vid industriminister Åslings akutmottagning. 1974, året då jag både började och slutade på Metallverken låg mitt i det skede då det industriella Sverige kulminerade, då rekordåren, som inte fick det namnet förrän efteråt, bleknade bort.

Svenska Metallverken hamnade åter under nya ägare. Den finska stålkoncernen Outokumpu tog över. Verksamheten skars ner och produktionen delades upp i mindre enheter. Snart lades produktionen helt ner även i Västerås. Kopparlunden förvandlades snart till en företagsby, med skiftande småskaliga verksamheter. Några klassiska industribyggnader finns kvar. Pressverket, som knappast kan räknas till dem, står också där. Dess trista plåtfasad drar till sig min blick varje gång jag passerar på ”inre E18”, motorvägen som tidsenligt olycksaligt klöv staden just vid mitten av 1970-talet. Verkmästaren visste inte att hans löfte om anställning inte hade kunnat få särskilt lång giltighet. Han lovade ändå. Blev han själv arbetslös och omskolad som så många andra?

En tolkning har ju varit att den ekonomiska krisen utlöstes av OPECs oljeembargo. Som nybliven bilägare slog oljekrisen mot mig direkt och personligen. Varför skulle bensinpriset flyga över 90 öre litern, just när jag skaffat bil? Skulle det överhuvudtaget finnas någon bensin att köpa: Jag tog det säkra före det osäkra och började bunkra. Jag hann fylla 92- oktanigt i en 50 liters mjölkflaska, som blivit kvar sedan vi hade sålt korna, och ställa den i en gammal uttjänt jordkällare, innan pappa visligen stoppade mig. I september ryckte jag in, jobbet var slut, bilen behövdes inte. Jag sålde kärran för samma pengar som jag köpt den. Folkan, min första bil, var borta.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: