Balatonföldvár 1985 och dess följder

Jag är tillbaka. Kring 10.30, 14 september landar jag på Ferihegy. Jag tar flygplatsbussen in till Deák tér i på den platta, östra sidan av centrala Budapest och fortsätter med metron till Moszkva tér, nära Déli Pályaudvar, Södra stationen, där jag kontrollerar spår för mitt tåg och lämnar väskan i effektförvaringen. Det är gott om tid, tåget avgår först tio i sju på kvällen. ”Déli? Är inte det i Indien”? hade expediten på SJ resebyrå undrat när jag köpte flyg och tågbiljetter. 

Jag är ivrig att återuppleva staden, om så bara för några timmar och vandrar i nedförsbackarna mot floden. Det är ett behagligt brittsommarväder. Men det svider i svalget. Igår har jag bränt mig på en nykokt färsk potatis. Hur det går till? Enkelt. Glupskt tar man in en hel liten potatis. Den är het och reaktionen blir att man suger in luft. Då följer potatisen suget och fastnar i svalget. Jag fick snabbt ut den, men brännskadan var ett faktum. Eftersom jag skulle resa dagen därpå lyckades jag tjata till mig en tid hos tandläkaren samma dag. Han konstaterade att det inte var farligt, föga svullnad. ”Men det gör säkert ont.” Han skrev ut en stor flaska xylocainlösning, alltså lokalbedövande medel, att gurgla med. Det fungerar kortsiktigt. Känseln och därmed smärtan försvinner för en stund, men den kommer tillbaka så fort jag sväljer. 

Jag svänger höger så jag kommer till Batthyányi tér. Här finns den klassiska utsikten över parlamentet på andra sidan Donau, pampigt, men någon del verkar alltid vara under renovering. Jag fortsätter mot Erzsebeth híd och Lanc híd, Kedjebron. Längs vägen passerar jag några standardiserade realsocialistiska parkbänkar. På en sitter ett kyssande par. De sitter omlott. Flickan sitter normalt med ryggen mot ryggstödet, mannen omvänt med benen ner i utrymmet mellan ryggstödet och själva sitsen. Ja, det ser romantiskt ut. 

Jag går över Lanc híd och orienterar mig mot restaurang Duna Korzó, som jag minns sedan 1982 då jag var här på världskongress i Ekonomisk historia, Jag stannade en vecka extra då, men inte i huvudstaden. I stället liftade jag ensam runt på den östliga landsbygden, bort mot Ukraina, då integrerat i Sovjetunionen, och Rumänien, med också till semesterorten Balatonfüred på Balatonsjöns bergiga nordsida. Sydsidan av sjön besökte jag inte. Nu är jag doktorand i slutskedet och funderar redan på mitt nästa projekt som jag tänker ska handla om modern jordbruksomvandling och varför familjejordbruket förblivit så dominerande. Jag har kontaktats av en nydisputerad brittisk öststatsforskare, Daniel Thorniley, som förbereder en antologi om jordbruksutvecklingen efter kriget i Väst- och Östeuropa. Han arbetar på The European Coordination Center for Research and Documentation in Social Sciences, det så kallade Wiencentret. Centrets uppgift är att koordinera komparativ forskning mellan öst och väst och det ordnas medel för Thornileys och Centrets ”Rur IV projekt”.  Pengarna räcker inte till några forskarlöner, men väl till att finansiera möten med de tilltänkta författarna, däribland mig. Jag har redan under våren varit på ett inledande projektmöte i Köpenhamn. Där träffade jag förutom Thorniely, den göteborgske makrohistorikern Martin Pettersson och en rad sociologer, Reidar Almås från Trondheim, Ulrich Nitch från Ultuna och Leo Granberg från Helsingfors. Bara män och jag var junioren.  Vi rundade av med öl och bordtennis. Petterson var trots betydande kroppshydda kombinerad med kort räckvidd, bra i pingis.  Men mig slog han inte. 

Nu har Thorniley bjudit in mig till ett fyradagars seminarium på samma tema: jordbruksmodernisering i öst och väst, anordnat av European Association of Rural Sociology och Wiencentret.  Det ska hållas i Balatonföldvár, en liten stad längs Balatonsjöns långgrunda södra strand. Målgruppen är unga agrarsociologer, historiker och ekonomer. Det är alltså frågan om en slags sommarskola för unga samhällsvetare som forskar om jordbruk. 

UNESCO finansierar seminariet, så när som på själva resan som vi får söka bidrag för hemma.  En sommararbetande handläggare, Peter Stenberg, på Humanistiskt-Samhällsvetenskapliga Forskningsrådet, HSFR (saligt i åminnelse) ordnar överraskande snabbt ett bidrag, vilket jag långt efter att jag kommit hem får veta per telefon från en honom överordnad, att jag inte borde ha fått. Jag blir av skäl som nog strax framgår Stenberg mycket tacksam.  Flygresan kostar tvåtusen sjuhundranittiotre kronor, mer än halva min månadslön. Tågbiljetten till Balatonsjön, går på 52 forint, en tia, ungefär.  

Duna Korzó ligger längs strandpromenaden på den platta Pestsidan och nära intill det stora hotellet som just nu heter Duna Intercontinental, men ständigt byter namn (och ägare?)  Jag beställer en schnitzel och efter en smula tvekan en helflaska rödvin från Villany. Maten är god precis som förut, likaså vinet. Servicen är utmärkt. Medan jag betraktar omgivningen: flanörerna på promenaden och gummorna från Erdely, Transylvanien, som säljer broderade dukar och pickande leksaksfåglar i trä, pimplar jag utan problem i mig hela vinflaskan och noterar att alkoholen fungerar bra mot smärtan i svalget. Livet blir lite lättare.

Tiden går och jag tar tunnelbanan från Kossuth tér utanför parlamentet. Jag promenerar den korta återstående gatstumpen till stationen, hämtar väskan och kliver på tåget.

Jag är långt ifrån ensam och antar att här finns flera resenärer som ska till seminariet.  Jag letar efter ansikten som kan tänkas stämma överens med deltagarlistan som jag fått och läst tidigare: Åke, Ekonomisk-historisk doktorand från Göteborg, Cecilia som doktorerar i pedagogik på SLU i Uppsala, Matti från Helsingfors, Shelia från London, Sigurd från Oslo, Sissel från Trondheim och Jess från Madison, minns jag.  Jag minns också en Ildikó Asztalos som är ungerska men doktorand i Calgary. Hon har skrivit en master i etnografi i Ungern, baserad på intervjuer av jordbrukarfamiljer och en i sociologi/socialantropologi i Halifax om en bosättning i Nova Scotia som via fisket dras in i triangelhandel över Atlanten. Det är vid sidan av den redan disputerade Cambridgeantropologen Chris Hanns fältstudier från Ungern och Polen den mest spännande forskningsbakgrunden jag ser i gruppen.

Ildikó är mycket riktigt på tåget, hennes mamma följer med in i vagnen för att vinka adjö. Sárolta säger åt sin dotter att inte bara tänka på studierna: ”Hitta en trevlig och snygg ung man, som han där till exempel”. Hon pekar på en mellanblond trettioåring som går framför henne i korridoren och bär en  på en blå Fjällräven Kånken ryggsäck. Det är jag, men jag har ingen aning om konversationen.

I stället hittar jag tre öldrickande ljushylta personer, en kvinna och två män. Jag identifierar dem omedelbart som finnar och drar slutsatsen att vi har samma destination. Jag slår mig ner. Den äldste av dem presenterar sig mycket riktigt som Matti Peltonen. Tågresan blir behaglig, även om tröttheten smyger sig på. Var en helflaska vin på eftermiddagen verkligen en god idé?

Balatonföldvár ligger i kompakt mörker när vi kommer fram efter ett par timmar. Ett tiotal av passagerarna kliver av och ämnar sig till seminariet som förlagts till Hotel Festival. Programmet vi fått har berättat att det kommer att finnas en särskild mottagningsdisk på stationen med hjälp att ta oss till hotellet. Men här är tomt. Även biljettreceptionen är nedstängd. Sista tåget har gått och vi står handfallna i den ljumma kvällen. Förvirringen i gruppen där ingen känner den andre lättas, när Ildikó som ju kan språket träder i aktion. Hon ruskar liv i en ensam sömndrucken taxichaufför som får köra oss i omgångar till hotellet i sin lilla Lada. När vi kommer fram skäller hon ut den lokala organisationskommittén, ledd av András Vágvölgy och gör sig lite ovän med dem. Hon skäms å sina ansvariga landsmäns vägnar. De trodde inte det skulle komma någon mer. Men de hade ju en lista? Sedan skäms hon för hon skällt ut dem.

Incidenten inleder kontakten mellan besökarna och lättar upp stämningen såsom plötsligt lösta problem ofta gör. Vi träffar några av dem som kommit tidigare och Sigurd Rysstad, som är anmärkningsvärt slafsigt klädd i urblekta fransiga jeans och gympadojor, bjuder på norsk jubileumsakvavit på sitt rum. Den är ljummen och trots att Sigurd försöker övertyga oss om motsatsen är det helt enkelt inte gott.  Vi har fått våra rum och går till vila. Vi ses alla till frukost. 

Vi är 35 deltagare förutom lärarna eller ”resurspersonerna”, som de kallas. Vi indelas i arbetsgrupper, uppbyggda kring våra specifika intresseområden med en resursperson i varje. Seminariet är upplagt kring resurspersonernas föreläsningar om olika aspekter på jordbruksutvecklingen i öst och väst.  I arbetsgrupperna bearbetar och diskuterar vi informationen från föreläsningarna, mestadels sittande utomhus på terassen. Vi redovisar sedan in plenum vad vi kommit fram till.  Den första föreläsningen ges av den engelske sociologen Howard Newby, som om ett par decennier senare ska adlas till Sir Howard Newby, för sina vetenskapliga prestationer. Han försöker utmejsla en teori för agarsociologi, utgående från ”klassikerna” Marx, (som menade att bönderna skulle proletariseras bort), Weber (som menade att de skulle rationaliseras bort) och Kautsky (som försökte förklara varför bönderna inte försvann). Så följer Helga Repassys föreläsning om relationen land och stad som handlar om vad som kommit att kallas den östeuropeiska underurbaniseringen och den alltmer omfattande arbetspendlingen. Ana Barbic från Slovenien – förlåt Jugoslavien – föreläser om kvinnan i jordbruket. Antal Böhm talar om den sociala strukturen och lokalsamhället och Martin Pettersson om historiska aspekter på Västeuropas jordbruk.  Avslutningsvis föreläser Thorniley om den sovjetiska modellens betydelse för jordbruket i Öststaterna, kollektiviseringsmodellen ofta kombinerad med små hushållslotter för kooperativmedlemmarna. 

Naturligt nog får vi lite extra information om värdlandet, Ungern, och jordbruksutvecklingen där.  Sedan den på 1960-talet införda New Economic Mechanism har Ungerns ekonomi liberaliserats mer än de andra kommunistländernas. Det gäller inte minst jordbruket, som under senare år delvis avreglerats. Jordbrukskooperativen kan konkurrera på en nationell marknad för insatsvaror och livsmedel och kooperativmedlemmarna kan driva en ganska omfattande egenproduktion. Vi erbjuds en muntlig presentation om den ungerska utvecklingen av värden András Vagvölgy. Vi får även se en dokumentär film som handlar både om interna problem inom ett jordbrukskollektiv (en kolchos, för att tala ryska) och om det självständiga kooperativets konflikter med central och regional administration. Flera sociologer medverkar. Bland annat Bálint Magyar. Om mindre än 10 år är han liberal utbildningsminister i den andra postsocialistiska regeringen i Ungern, baserat på en koalition mellan det reformerade tidigare styrande socialistpartiet, Magyar Szocialista Párt och det nya liberala Szabad Demokraták Szövetsége

Mellan de schemalagda aktiviteterna finns det gott om tid för pratstunder med enskilda och i grupper. Jag pratar en hel del med Ildikó som berättar om hur jordbrukskollektiven utformats i Ungern och även om förhistorien, före 1945, inte minst om jordbruksstäderna på Alföld (slätten i öst som vi svenskar kallar Pustan). Hon nickar åt mig när Vágvölgy återger samma information under sin föreläsning. 

Jag talar också en hel del med Sigurd som är elev till den kände, för att inte säga ökände men skicklige Ekonomisk-historikern Sten Tveite. Sten har jag träffat en gång precis två år tidigare i september 1983, på ett nordiskt ekonomisk-historiskt möte i Sandbjerg i södra Danmark. Han var trevlig och kunnig, men en formlig suput. Han drack öl under de små sessionerna på konferensen. Sigurd är lite samma stil. Han går hela tiden i samma nedslitna kläder. Vi jämför villkor vad gäller expenser för norska och svenska doktorander. Norrmännen har det klart bättre, visar det sig.

Jag stämmer också av då och då med Cecilia, som jag inte känner sedan tidigare, fastän hon bor och studerar i Uppsala.

Vid den andra kooperativet, Új Élet (Nya livet) får vi däremot besöka kooperativmedlemmarna hemma, utan att någon byråkratisk överrock följer med. Vi går gruppvis och det finns en ungersk seminariedeltagare med i varje grupp. Diskussionen blir livlig och det är direkt spännande, vi känner att vi är med om något ovanligt. Eftersom jag bekantat mig med Ildikó följer jag henne och hon är en snabb och energisk tolk, engelskan är klart bättre än min efter hennes tid i Kanada. Vi konstaterar att husen är välbyggda, medan djurmiljön är bristfällig. Familjerna odlar majs och grönsaker och håller egna djur: svin, fågel och nöt. Dessutom lejer man boskap från kooperativet. Hushållen kan disponera upp till 3 ha egen mark, men dessutom arrendera mer, framför allt betesmark, från kooperativet som hjälper till att marknadsföra familjernas produkter. Det står klart att de små familjejordbruken utnyttjar expansionsmöjligheterna maximalt och att människorna dessutom arbetar mycket, dels för lön i kooperativet, dels för sig själva.  Drivkraften att höja den egna konsumtionsnivån är stark, det står klart. En överraskande stor del av jordbruksproduktionen i detta exportland härrör snarare från hushållsmässig verksamhet än från kolchoser. Håller något på att hända? 

På kvällen bjuds vi på middag i kooperativets stora sal. Kooperativets direktör håller tal på ungerska, som översätts av en av de ungerska resurspersonerna. Vi får gryta på hjort, som direktören säger sig själv ha skjutit, och vi får vin. Man serverar sig själv i dricksglas ur stora tillbringare. Newby tackar artigt å våra vägnar, även om han framhärdar i att det vi fått oss till livs är en seg gammal ko. Jag vet inte hur just den delen av tacktalet översätts. Vinet bidrar till att höja stämningen även om två östtyska deltagare i skinnjackor håller sig för sig själva och ser en smula besvärade ut. I bussen tillbaka till Hotell Festival sjungs folksånger från olika länder. Martin, Åke, Cecilia och jag bidrar med Kostervalsen.

En dag återstår, seminarier, gruppmöten, plenumdiskussioner och fikapauser. Som avslutning på hela seminariet bjuds vi på vinprovning av Balatonboglár, en stor lokal vinproducent. Alla är uppklädda och stiliga, bortsett från Sigurd som naturligtvis kommer klädd som vanligt och förklarar att han visserligen har en kostym med sig, men inte ids använda den.    

Det bjuds mycket generöst. För att tala klarspråk blir det frågan om ett betydande sjöslag.  Det för med sig att tungbanden lättas och återstående hämningar släpper. Det har legat i luften hela tiden, men med hjälp av vinet vågar Ildikó och jag mötas. Visserligen håller vi oss inom gränserna och var och en går till sängs hos sig, men vid frukosten bekräftas att något har hänt.  

Vi tar det lugnt på förmiddagen, trötta av kvällens festande och intrycken från flera dagars intensiva samtal och lyssnande. Ordmassor med alldeles ny information har passerat genom oss. Framåt elvatiden promenerar vi ner till stationen. Där träffar vi de polska deltagarna, som förklarar att de planerat att åka med tiotåget, men missat det. Elvatåget missade de nyss och nu började det bli kritiskt. De tänker – som vi – satsa på tåget som går strax efter klockan tolv.  Ildikó undrar hur den svenska tandvården kan vara så dåligt att mina framtänder ibland är alldeles svarta. Snuset, förklarar jag. Det rinner.

Vid tvåtiden anländer vi till Budapest.  Vi går ner mot Batthyányi tér och hittar en parkbänk som vi sätter oss omlott på. Sedan tar vi spårvagnen upp till Kolosy tér på västra sidan, högt upp i Óbúda. Vi går sista biten fram till den högt belägna typiska kvadratiska putsade villan på Folyondár utca 5. Den är omgiven av en stor trädgård, anmärkningsvärt välfylld med druvor, persikor, valnötter, körsbärsträd, bärbuskar och grönsaksland. Jag träffar Ildikós mamma och hunden Mácko (Nalle), en valp av den stora ungerska vallhundsrasen Kovac, som hon just skaffat. Jag bjuds på kokt korv och bröd. Det är gott. Glimtarna finns i ögonen. Ildikós far skymtar, men han är upptagen, jäktad vid skrivmaskinen.

Sedan blir det bråttom till flygplatsen. Planet går halv sex och man måste vara där någon timma före. När jag vinkat av Ildikó, träffar jag Cecilia, som jag har sällskap med hem. Det blir en slags debriefing med en person som jag hunnit bli bekant med. Det är bra. Jag känner helt klart att något har hänt. Men förvirringen är inte obetydlig. 

Följder av Földvár

Balatonföldár blev en vändpunkt för mig på två sätt. Ämnet för seminariet kom att bestämma min forskningsinriktning i 15 år efter avhandlingen. Viktigare var förstås att jag träffade Ildikó. 

Situationen var inte så enkel. Vi hade båda förhållanden som var i olika grad av upplösning under hösten 1985. Jag bodde tillsammans med A.  Ildikó och jag hade bara några timmar tillsammans bakom oss och vad Churchill kallat en järnridå emellan oss.  Vart det skulle ta vägen var oklart, men vi upprätthöll kontakten brevledes. Jag opererade min fotled och hoppade runt i gips merparten av senhösten, bland annat på Peter Gårestads och Gaim Kibreabs disputationer med åtföljande fester. 

Peter drabbades rätt svårartad munhäfta under disputationen och jag led med honom. Efteråt var han glad och lättad ändå. Han var först i vad jag tycker var min generation doktorander i Uppsala. Gaim klarade sig bättre. Han är en elegant högväxt och självsäker eritrean som brukat synas på Carolina, med en penna inte i örat, utan instucken i sin Hendrixfrissa. Hans fest blev rolig med god mat och anarkistisk dans (ja utom för gipsade mig), långt ifrån någon formell nationsmiddag med talordning, skålordning och sånghäften. Festen ägde rum på Gläntan, en byggnad där stadsskogen slutar mot Sommarro. Här gick senare vår dotter i förskola. Byggnaden är borta nu. Ett fint litet komplex av flerfamiljshus alldeles i skogs- och bergskanten har ersatt det. 

Jag separerade från A och vi flyttade isär strax efter jul. Hon behöll tills vidare vår stora studentlägenhet, en fyra i Flogsta, medan jag mestadels övernattade på jobbet. Jag hade ett eget arbetsrum i en kontoriserad studentkorridor på Waldenströmska studenthemmet. Här fanns både soffa, toa, dusch och kök och de få möbler jag hade, lämnade jag i Flogsta.  På vårkanten fick A och jag varsin mindre studentlägenhet. Jag fick en trea på 50 kvadrat med barkök på Djäknegatan. Där skulle jag bo i två år. 

Brevväxlingen med Ildikó fortsätter och slutligen bestämmer vi oss för att syna våra kort. I april reser jag per tåg genom Västtyskland och Österrike till Ungern. Vi träffas och det fungerar. 

Vi tillbringar några sköna dagar i föräldrarnas sommarstuga i ett område på slätten sydöst om Kecskemét, Tősfürdő vid Tiszafloden. Vi cyklar runt där, gör våra upptäckter och hushållar för oss själva några dagar. Det är nytt och spännande. Som vanligt inträffar minst ett missöde. Jag ska öppna sommarvattenkranen. Den sitter stenhårt, men jag lyckas. Alltför väl. Jag bryter den, så den inte kommer att gå att stänga. Verktyg behövs. Vi ger oss av efter en rörmokare.  Det är lördag och arbetarna från det närbelägna kollektivet är lediga. Det ser hoppfullt ut. Rörmokaren är mycket riktigt ledig. Tyvärr har han inlett helgfirandet och någon rörkoppling kan han inte befatta sig med, det inser vi.  Vi får lämna det hela åt Ildikós far att lösa. 

Så några dagar i Budapest. Jag har ju varit där förut, men nu är det från insidan. Jag får se hur livsmedelshandeln fungerar, vi går på en rockopera och lyssnar på en orgelkonsert i Mátyáskyrkan, vi promenerar på den platta, långa Margaretaön, träffar båda Ildikós föräldrar förstås, liksom hennes kanske närmaste vän Klara och som hastigast hennes bror.  Men mitt i romantik och vardagsliv är detta fortfarande Östeuropa. En gång i veckan måste jag infinna mig vid polisstationen vid Tímár utca och bekräfta var jag bor. 

Tiden rinner i väg utan att vi egentligen kommer någon vart. Tills vidare bestämmer vi oss för att hålla kontakten och knega på med våra avhandlingar. Ildikó skriver ju i Calgary, men hon samlar material under ett år i Ungern, ett år som börjat just före seminariet i Balatonföldvár. Att vi alls möttes där var verkligen en osannolik slump. 

Det blir dags att vända hem. Jag tar samma väg tillbaka. Jag hade varit i kontakt med Daniel Thornily och stannar till i Wien för att träffa honom.  Men Danny har ingen tid för mig. Han är på kvinnojakt och ger ett ointresserat och småarrogant intryck. Jag blir besviken. Senare på året hoppar jag av RUR IV projektet eftersom jag inser att jag inte hinner bli färdig med avhandlingen under året. Därför var detta det sista jag kom att se av Thorniley, som jag faktiskt hade brevväxlat intensivt med under 1985 och nog tyckt jag kommit en smula nära personligen. Snopet var ordet.

Jag övernattar i alla fall i Wien och på morgonen ringer jag till Köpenhamn. Där, på Fiolstraede, alldeles bakom Strögets myller, bor Jens Langdahl Jensen tillsammans med Eva Köngisson från Lindesberg. Jens far har en frisersalong en trappa ner i det magnifika korsvirkeshuset. Är det från 1700-talet? Men Jens svarar inte, inte heller Eva, utan Jens syster som jag aldrig träffat och som talar svår danska i luren. Jag ber henne förklara för Jens att Mats från Uppsala kommer om någon dag och gärna övernattar. Hon lovar att underrätta sin bror.

När jag knackar på ett par dagar senare ser Jens förvånad ut. En Mats från Uppsala är ju redan där. Jag hade glömt att jag träffade violinisten Mats på stationen i Wien just när jag kom dit. Han är också från Uppsala, men vi är inte närmare bekanta. Via sin sambo, Eva Janse, som jag däremot känner väl, känner han också Jens.  Men, the more the merrier. Vi dricker vin, går på Montmartre och lyssnar på jazz. 

På försommaren återgäldade Ildikó mitt besök. Hon kom per tåg till Stockholm. Östvägen. Vi åkte runt lite i mina omgivningar, hälsade på mina föräldrar som insisterade på att grilla och äta i trädgården. Det var så kallt att Ildikó behövde vanter.  Vi funderade förstås på hur vi skulle gå vidare. Vi hade båda ett tag kvar till examen på helt olika håll, skulle vi flytta ihop ändå? Var? Innebär det att någon måste avbryta studierna?  Jag hade hört mig för, hos den trevlige professorn i sociologi Ulf Himmelstrand, om Ildikós möjligheter där. Vi träffade Anders Fogelklou, jurist på Institutionen för Öststatsstudier. ”Get married” sa Anders. Och han hade väl rätt, men vi vågade inte riktigt. Vi hade trots allt så lite bakom oss tillsammans och i motsats till vad någon kanske kunde tro var det ju inte en fråga om att få en utväg från hemlandet för Ildikó. Och så hade hon Kanada. Så vi avvaktade, men gjorde upp om att träffas innan Ildikó flög tillbaka till Calgary till höstterminen. Fundersamma såg vi fram emot ett transatlantiskt förhållande. Skulle det gå? Vi hade inte alls funderat färdigt när jag körde Ildikó till Centralstationen i Stockholm och ljuddämparen på SAABen havererade. 

Under sommaren 86 intensifierade jag arbetet med avhandlingen. Jag hade tyckt mig klar med mina låga tidsserier över livsmedelsförsörjningen vid tidigmoderna hospital, en slags blandning mellan sjukhus och fattigförsörjningsinrättningar. Dessa institutioner i sig själva var inte så fattiga, de var i regel väl försörjda av kronotionden från vissa distrikt och av räntor får gårdar som donerats till dem. Inte underligt då att socknarna som var ansvariga för den lokala fattigvården, försökte få sina ”rätta fattiga”, dvs. människor som av olika skäl var arbetsoförmögna, inskrivna på länets hospital.

Materialet angående utspisningen av folket på hospitalen hade Mats och jag hittat på landsarkivet i Landskontorets handlingar, men det fanns stora luckor.  Landsarkivets material täckte bara delar av 1700-talet och 1800-talet. En del äldre material hade jag hittat i Västmanlands länsmuseums arkiv och i domkapitlets arkiv i Västerås (detta gällde förstås Västerås hospital).  Med hjälp av en engagerad ung arkivarie vid Riksarkivet fann jag emellertid sommaren 1986 det mesta av vad som saknades, både avseende Västerås och Falu hospital.  Hospitalen hade under senare delen av 1700-talet drivits direkt under rikets barnhusdeputation, senare av Serafimerordensgillet och en del andra centrala organ. De slutligt reviderade räkenskaperna för denna tid fanns därför i dessa organs arkiv på Riksarkivet på Marieberg. Luckorna efter 1750 kunde nu i stort sett helt täckas. 

Men merparten av luckorna gällde 1600-talet och det tidiga 1700-talet. Det som saknades i landsarkivet fann jag nu i kammararkivet på riksarkivet, där länens landsböcker i original, kompletta med särskilda verifikationsböcker, dvs. sammanbundna kvitton bevarats. Ömsom i landsboken, ömsom i motsvarande års verifikationsbok fann jag de ”utspisningsextract” som visade vad som gått åt till utspisningen av de fattiga respektive år. Jag kunde nu täcka nästan alla luckor från 1620-tal till mitten av 1800-talet och få långa kontinuerliga serier. Det gick inte i en handvändning.  Eftersom de extract jag sökte kunde finnas i landsboken ena året men i verifikationsboken andra året, måste jag i princip gå igenom cirka 100 landsböcker och lika många verifikationsböcker för att finna vad jag sökte. Landsböckerna var liksom verifikationsböckerna omfattande sammanbundna volymer med hårda pärmar och läderbaksida.  De var sällan mindre än tre decimeter tjocka, ofta var de uppemot halvmetern. I dessa skulle jag för varje år finna i princip ett specifikt blad. Böckerna var ju systematiskt förda så snart visste jag ju ungefär var jag skulle hitta det sökta bladet, men det blev ändå många beställningar (fem volymer per beställning) och mycket bläddrande.  

Böckerna var torra och dammiga. Jag använde förstås arkivvantar men också skyddskläder i form av en tunn träningsoverall. Overallen var svart av sporer och damm när dagens var slut. 

Det var naturligtvis bra att jag fann detta material som gjorde min studie oändligt mycket bättre. Men jag hade funnit det kompletterande hospitalsmaterialet väl sent och massor av nytt material innebar också massor av bearbetning innan jag kunde sätta samman mina definitiva kapitel. Jag kunde sluta hoppas på att bli färdig före mitten av 1987. Och det var detta som innebar att jag kunde glömma Daniel Thornileys Rur IV projekt. Det var avhandlingen som gällde nu.

Bern, Frankfurt, Amsterdam

Det gavs en möjlighet för mig och kollegan Mats Essemyr som arbetade i samma projekt att presentera preliminära resultat på årets världskongress i Ekonomisk historia, som hölls i början av hösten, i Bern. I Budapest 1982 hade vi bara lyssnat och följt sessioner, inte presenterat något papper själva.  Men nu såg Bo Gustafsson, vår professor, till att vi fick presentera på en stor session som skulle ledas av Robert Fogel som sju år senare skulle dela Ekonomipriset till Alfred Nobels minne med Douglass North. Bosse kände honom väl.  Bidragen skulle utges i kongresshandlingarna som alla tusentalet deltagare fick.

Bosse var inte formellt vår handledare, men det var han som tog oss under sina vingar och projektpengarna som finansierade våra doktorandstudier hade vi sökt i hans namn. Vårt lilla tvåpersonsprojekt var del av en stor multivetenskaplig forskningssatsning om kost och hälsa som drevs av Forskningsrådsnämden, FRN, lika saligt i åminnelse som HSFR och SJFR (Skogs- och Jordbrukets Forskningsråd), de två råd som stod för fiolerna. 

Satsningen innefattade ekonomer, etnologer som Nils-Arvid Bringeus med elever och antropologer, bland andra Anita Jacobsson Widding och Per Löwdin, sedermera till synes evig och odödlig ­ – men just på sin pensioneringsdag sorgligen avliden – doktorandombudsman i Uppsala. Naturligtvis fanns det även naturvetare inblandade, vilka vi träffade ibland på programmöten. De leddes av Leif Hambreus som var professor i näringslära och även lärare åt Christina. Här fanns också Åke Bruce, laborator på livsmedelsverket och Wulf Becker som även han arbetade på verket. Riktigt hur hela programmet hängde ihop fick jag aldrig fullkomlig reda på, även om vi till sist formulerade våra redsultat i någon form av kort sammanfattande slutrapport. Bortsett från detta och en del tidiga programmöten, gjorde vi bara vår egen lilla del. 

Mats och jag sökte alltså pengar i Bosses namn. Vi skrev ansökningar som förnyades varje år från 1981 då vi först beviljades finansiering. Bosse skrev under, men inte utan att läsa. När han tyckte vi slarvat sa han ”ni kan inte lura Adamsson”. Rolf Adamsson var professor i ämnet vid Stockholms universitet. Han var bekant för oss. Han hade skrivit en tung bok i teori och metod för Ekonomisk och social historia. Han var sträng och noggrann och han satt antagligen just då i HSFRs beredningsgrupp. Vi var noga. Vi skickade ett rundbrev

till samtliga ekonomisk-historiska och historiska institutioner i landet. Där presenterade vi projektet och frågade dessutom om forskarna vid respektive institution häll på med eller planerade något liknande. Det var fritt fram. 

På den tiden gjordes naturligtvis inte anslagsansökningarna elektroniskt eftersom sådan elektronik inte fanns. Varje år tog Mats och jag bilen, oftast Mats folka, till Wennergren center vid Norrtull, där både HSFR och FRN höll till. Vi hade med oss medelsansökan och bilagor, alltså de rapporter vi producerat under året, allt i femton kopior, sorterat buntvis och inpackat i 15 arkivkartonger eller tjocka kuvert.  Man kunde förstås skicka per post, men vi var alltid ute i sista minuten och litade inte fullt ut på postverket i så viktiga ärenden.  Ibland levererade vi ansökningar även åt andra forskare hemifrån. Det var en högtidsdag. Ansökan var färdig. Något var avslutat. Vi åt lunch på Restaurant Vega i botten på Wennergrenskrapan. Sedan åkte vi hem.

Bosse hade redan 1983 följt med oss till ett mindre ”kollokvium” om historical living standards som hållits i Leiden och Amsterdam i september 1983. Mats och jag hade blivit uppsnappade på kongressen i Budapest 1982 av två nederländska forskare, som ville ge ut en antologi i ämnet Vi skrev varsitt bidrag baserade på våra doktorsstudier och jag åkte dit i förhoppningen om att kanske få en internationell publicering av ett kapitel så jag kunde göra en sammanläggningsavhandling, något som då ännu var ytterst ovanligt i Ekonomisk historia, men lite lockande. Etnologen Christina Fjellström följde också med. Hon var dietist, men också doktorand i etnologi och även hon skulle skriva om mat. Hon hade det i släkten, verkar det som, eftersom hon var dotter till Phebe, professorn i etnologi i Umeå som fanns i det kluster av matforskande etnologer där Nils-Arvid Bringeus i Lund var centralgestalten. Mats och jag hade träffat henne 1981 när vi rest till Björkarnas stad för att prata konsumtionsforskning, inte bara med henne, utan även med folk från Demografiska databasen, som var det hetaste som fanns då. 

Att Bosse följde med som ledsagare och var roligt och uppmuntrande. Han visade oss intresse. Tacksamt.

Första hälften av kollokviet hölls i Leiden och där leddes förhandlingarna av Thomas Lindblad, en internationellt utbildad svensk nydisputerad historiker som skrivit om holländsk handel med Nordeuropa under den klassiska epoken. Han var några år äldre än oss och hade redan undervisat i vårt ämne i Leiden i åtta år, men vi kände märkligt nog inte till honom när vi kom. Jag minns mest att han introducerade Derek Oddy, en brittisk kosthistoriker ”who had published extensively in the topic” och naturligtvis blev en viktig kontakt för oss. 

Vi bodde bara en natt i Leiden. Bosse och Christina fick varsitt rum på fina hotellet. ”The two Matses” fick däremot bo i ett enkelt studentboende. Inte illa i och för sig. Varsitt rum och ett litet kök. På köksbordet låg två broschyrer, den ena berättade om boendets regler och fastän vi förstod att det betydde ”Bäste kund” eller möjligen ”Bäste gäst” kunde vi inte låta bli att skratta när vi läste ”Beste Klant”.  Den andra broschyren handlade om kultur och kulturpolitik, om hur folk från olika kulturer inte borde blandas. Referenserna var genast klara: boerna, Sydafrika, apartheid.  Vi förstod inte hur den hamnat på vårt köksbord, men vi insåg att vi var i ett land med ett starkt kolonialt förflutet och att det fanns folk som ville påminna om det. Jag hade inte reflekterat över detta, utan mest tänkt på Nederländerna, som ett väldigt liberalt land, fastän jag kände historien.

Mot kvällen, den andra dagen åkte vi till Amsterdam för en mottagning finansierad av Der Nederlandishe bank, som förärade varje deltagare en slips med sin logga. Christina fick en schalett.  Efter ett kort föredrag från någon i bankledningen förklarade kollokviets organisatör att det nu var ”time to get drunk”. Så farligt blev det nu inte, men här träffade jag för första gången Christer Lundh, doktorand från Lund, några år äldre än mig. Han skulle bli en framstående och bred ekonomisk-historiker med publikationer i allt från industriell demokrati och 2000-talets arbetsmarknad till tidigmodern demografi. Han var en av de Lundensare som såg till att ämnet i Sverige, ”went international” och att folk började publicera sig i internationella tidskrifter i stället för mest i svenska monografier.  Tjugofem år senare ungefär, blev han professor i Göteborg. Mellan 1983 och 2003 kan jag inte minnas att vi träffades alls, men sedan dess hade vi en tid mycket kontakter bland annat rörande den ”nationella forskarskola ” i ekonomisk historia som vi startade på 00-talet med finansiering från Handelsbankens forskningsstiftelser. Christer är pensionär nu, men arbetar antagligen ändå. Han har varit flitig, duktig och i alla fall för mig på alla sätt bra att ha att göra med.  

Under den andra sessionen av kollokviet hade Mats och jag våra presentationer. Bosse G höll dessutom ett oförberett men lysande föredrag, baserat på sin nästan tjugo år gamla licentiatavhandling om de norrländska sågverksarbetarnas levnadsförhållanden. Christina var med för att höra och lära. Hennes avhandling kom faktiskt sedan att handla just om sågverksarbetares villkor i slutet av 1800-talet.  Våra papper togs bra emot och samma gällde Christers. Vi gjorde vår första bekantskap med Peter Scholliers från Antwerpen och en finsk doktorand, Sakari Heikkinen, sedermera professor i Helsingfors. Sakari och flera andra gjorde framställningar där de räknade fram livsmedelskonsumtionen som en restpost från statistiska uppgifter om jordbruksproduktion och utrikeshandel med livsmedel. 

Jag tyckte det var listigt, med minns att Bosse var föga imponerad, det var snabbt hoprafsade papper utan källforskning och reflektion, menade han. Statistiken var knappast särskilt pålitlig och förblev oproblematiserad. Vi skulle strunta i detta. För Sveriges del var detta dessutom redan noggrant gjort 1942 av statistikern Lars Juréen. Juréens avhandling om Sveriges produktion och konsumtion av livsmedel publicerades av någon anledning aldrig, men han citerades inte så sällan. Alldeles innan min avhandling blev klar insåg jag att jag behövde läsa Juréen och 26 augusti 1987 körde jag SAABen till Jönköping där korrekturet förvarades på Statens Jordbruksnämnd (saligt i åminnelse). Jag läste, skrev av, kopierade valda delar och åkte hem.  Hemfärden gick i mörker och regn. Men jag underhölls av radioreferatet av Sveriges träningsmatch mot Danmark på Råsunda. Vi vann med 1-0. Jag undrar om det inte var Robert Prytz som nätade. 

Scholliers var en ung kostforskare som Mats och jag skulle möta flera gånger. Vi träffade också några prominenta engelsmän, F.M.L. Thompson en firad agrarhistoriker och Sidney Pollard, en ännu mer firad Ekonomisk-historiker med ekonomisk-geografiska böjelser. Där var också en uppseglande excentrisk brittisk postmodernist, som även han ”gav ett papper” men bara genom att på svårartad dialekt läsa upp vad han rafsat ner i ett kollegieblock. Han var ett namn, men jag har glömt det. 

Bosse påstod att Pollard berömde mitt arbete. Så här i efterhand vet jag inte om han sa det för att göra mig glad. Glad blev jag i alla fall då. Det indirekta berömmet var vad jag fick nöja mig med, för i korrespondensen efteråt stod det klart att mitt bidrag inte skulle komma med i antologin, eftersom det (som vanligt) var för långt och dessutom fokuserade tidigmodern tid och inte perioden från den industriella revolutionen och framåt som skulle bli bokens tema. Det spelade till slut ingen roll. Det blev aldrig någon bok och den drivne nederländske initiativtagaren störtade dessutom senare till döds på cykel i Alperna.  Så kan det gå. Christer Lundh publicerade sitt bidrag i Lunds Working papersserie. Mats och jag publicerade inte våra någonstans.  Men vi inkvarterades i alla fall bättre i Amsterdam, på det lilla familjehotellet Keizershof vid Keizersgraacht. Det hade drivits av ett par som flyttat in där 1958. Hotellet fanns i ett klassiskt 1600-talshus, kanske lutandes lite. Resten av huset utgjorde värdfamiljens hem. Man nådde rummen via en spiraltrappa runt en skeppsmast. Rummen hade getts namn av filmstjärnor från, 40- och 50-talen. Kanske värdparets favoriter? Rita Hayworth, Grace Kelly, Humprey Bogart, Ingrid Bergman och Charlie Chaplin. Mats och jag gick ut och åt en rijstafel. Mats tyckte den var för stark.

Nu, 1986 gör vi det igen, men bättre, tänkte vi. Men det blev inte som vi tänkt oss.  Bosse aviserade sent omsider att han inte skulle följa med till Bern, vi fick klara oss själva. Däremot var han med när institutionens olika bidrag för kongressen ventilerades på institutionens högre seminarium. Det var en dålig dag. Mats E var hemma med sjukt barn så jag fick presentera vårt papper själv. Jag skar mig i örsnibben när jag rakade mig på morgonen och blodet droppade envist ännu under seminariet. Bosse var på sitt sämre humör och sågade vår uppsats med orden ”det här kan ni i alla fall inte skicka till Fogel”. Jag mumlade något undvikande. Vi hade ju redan skickat papperet. 

Så satte vi oss på tåget, Mats och jag. Vi såg fram emot att träffa kollegor, både från utlandet och Sverige. De ekonomisk-historiska världskongresserna var på den tiden de möten då man träffade de flesta svenska ekonomisk-historiker. De fungerade som en slags sällan hållna släktträffar. Sporadiska nordiska möten fanns visserligen, men den pågående serien av täta svenska ekonomisk-historiska mötena inleddes först 1996 i Umeå.

Men det visste vi inget om när vi satt på tåget, nu var det världskongresser vart fjärde år, oftast i Europa, som gällde.  Låt mig presentera Uppsaladelegationen till Bern! Där ingick Kersti Ullenhag och Ragnhild Lundström. De var de mest seniora eftersom vår enda professor inte kom med. De sysslade båda med bank- och företagshistoria och var docenter. Ragnhild hade varit med sedan institutionen bildades 1959 och kanske deltog hon i första Världskongressen 1960 som hölls i Stockholm, med ett möte förlagt till professor Hildebrands trädgård på Norrlandsgatan i Uppsala. Kersti var åtminstone med på den andra kongressen som hölls redan 1962 i Aix en Provence. Hon betonade gärna att hon var den ende lektorn vid institutionen som tillsatts med regeringsfullmakt, vilket slutade förekomma för länge sedan. På den tiden och tiotalet år till var det regeringen, inte rektorn som (efter vederbörlig sakkunniggranskning av de sökande) tillsatte de då i princip oavsättliga professorerna. Kersti upplyste mig dessutom senare, om att jag (1997) blev den förste lektorn i ämnet efter henne, som tillsatts i öppen konkurrens och sakkunnigprocedur. Nu blev jag då bara tvåa, men fick tjänsten ändå eftersom ettan, Mats Larsson, hoppade av för att bli professor vid Högskolan i Dalarna. 

Kersti var en mycket flitig forskare och författare, men stod hela tiden lite vid sådan av de samarbeten i Bank- och företagshistoria, som tid efter annan förekom vid institutionen. Av hennes memoarer som utkom 2019, står det svart på vitt vad som nog var allmänt känt: Kersti som tillhörde en av landets mest prominenta liberala familjer – maken Jörgen som disputerade samma år som Kersti, men som Kersti påpekade ”bara” för den nya ”enklare” typen av doktorsexamen, var i tur och ordning utbildningsledare vid universitetet, ordförande i SACO, folkpartistisk riksdagsman och chefredaktör för Uppsala Nya tidning medan sonen Erik långt senare satt i Reinfeldts alliansregering  – kämpade i en akademi där motvinden, vänstervinden var stark. Den milde liberale kristne humanistiske Hildebrand som borde kunnat vara hennes bundsförvant, styrde med järnhand. Han såg till att av Bosse och Kersti som disputerat ”för graden” samtidigt 1970 och genast blev docenter, utnämndes Kersti till lektor.  I pressen uttryckte den förste doktorn i ekonomisk historia i Uppsala, Lars Furhoff (1967, ”Upplagespiralen”) att Bosse förbigåtts för att han var marxist.

Men Hildebrand var listigare än så. Bosse fick i stället en forskningstjänst där kan kunde utveckla sina projekt, tyngd av mycket lite undervisning. Hildebrands intention var, att Bosse, som han var vetenskapligt imponerad av, trots att denne då var glödande maoist, skulle efterträda honom själv när han gick i pension 1977. Då tillsattes nya professorer i såväl Umeå som Göteborg och Uppsala. De gamla professorerna på respektive ort var tillsammans sakkunniga i alla tre processerna. Gustafsson, nu med åtskilligt falnad maoistisk glöd och i vänsterkretsar kallad sosse-Bosse eftersom han konverterat från SKP – varifrån han blivit utslängd för högeravvikelse – till Socialdemokraterna, prioriterades för alla tre universiteten, men valde Uppsala. Kersti fick fortsätta på en mer undervisande bana. Hon kände sig otvivelaktigt förbigången. Men hon publicerade sig flitigt, även internationellt. Hon skrev bland annat ett band i serien Uppsala stads historia, en bok om norrländska lärftshandlare runt sekelskiftet 1800, liksom böcker om SNS och om riksdagens revisorer.  Hon var ofta hjälpsam och alltid vänlig mot mig. På många vis stod jag henne ganska nära fastän vi hade olika utgångspunkter och intressen.

Ragnhild, alltid kallad Ra, skrev en prisad licentiatavhandling i början av 1960-talet om järnvägarnas betydelse för USAs industrialisering. På så sätt blev även hon bekant med Fogel och kompani, som sysslat med liknande frågor. Men avhandlingen om Alfred Nobel som industriell företagare blev klar först 1974 och inte mycket kom däremellan. Ra var en mycket behaglig person och en uppskattad handledare. Hon var involverad i starka internationella bankhistoriska nätverk, men inte fantastiskt mycket från hennes penna blev publicerat. Jag tror helt enkelt hon hade skrivkramp. Hennes nästa (och sista) större verk, om Stockholms Enskilda bank kom ut 1999. Hon var för övrigt prefekt, alltså institutionschef, under ganska lång tid, sedan Bosse hoppat av den sysslan som till en början närmast självklart följde med innehavet av professuren.

Där var slutligen Ulla Wikander som publicerat sin avhandling på 1970-talet inom ramen för Hildebrands projekt om Ivar Kreuger och Swedish Match, i hennes fall handlade det om etablerandet av nationella tändsticksmonopol i olika länder. Men nu arbetade hon i Alf Johanssons projekt om teknik och arbetsprocesser under den industriella epoken i Sverige. Alfs projekt prövade bland annat Harry Bravermans tes om arbetets ”deskilling”: huruvida mekaniseringen och tayloriseringen under den begynnande massproduktions och serietillverkningens tidsålder, innebar att arbetarnas yrkesskicklighet kom att spela minskande roll, om handens och huvudets arbete skildes åt, om tänkandet kom att skötas av ingenjörerna och fabriksledningarna, medan det arbete arbetarna utförde blev alltmer mekaniskt, enahanda, standardiserat och utbytbart, som i Chaplins Moderna tider. Ulla för sin del, skulle om två år, inom ramen för projektet, ge ut sin bok om kvinnors och mäns arbete vid Gustavsbergs porslinsfabrik, där hon kunde visa att männen fick de nya avancerade uppgifterna som innefattade ny teknik. Kvinnorna kunde sysselsättas med gårdagens högsta teknik, det som förut varit männens arbete. Det fanns hela tiden en hierarkisering efter gender. Ulla var redan sedan några år på väg att bli en av genushistoriens ledargestalter. Hon skulle få en speciell docentur i genushistoria av HSFR, tror jag, som hon placerade i Uppsala och hon lämnade den först när hon blev professor i Stockholm 1996/97. Då gick den särskilda docenturen till Anita Göransson som disputerat i Umeå, men också förlade sitt arbete till Uppsala. Uppsalainstitutionen stod således stark när genushistorien utvecklades. Ragnhild och Kersti var inte alls inne på det spåret, men faktum var att de enda tre seniora, disputerade forskarna från institutionen som åkte till Bern, var kvinnor.

Genomslaget för genushistoria märktes inte minst bland doktoranderna som åkte till Bern. Vi var totalt sex, vad jag minns. Förutom Mats och jag fanns Göran Lindgren som sedan gick över till statsvetenskap och för vår del upp i rök. Mats hade av någon anledning ett horn i sidan till honom. Sedan var det Ullas tre doktorander. Lynn Karlsson som skrev om kvinnor i industrin, Lena Sommestad som snart (med mig som biträdande handledare) skulle skriva en lysande avhandling om mejeriindustrins maskulinisering och Inger Jonsson som arbetade med kvinnor, linhantering och förlagsindustri i Hälsingland. Även om det kom nya impulser på 00-talet är det ett trist faktum att institutionen inte förmådde hålla kvar och utveckla den genushistoriska kompetens som började växa fram på 1980-talet.

Lynn avslutade sina studier, med licentiatexemen, doktorsavhandlingen blev inte klar. I stället kom hon att arbeta i många år som uppskattad byrådirektör på institutionen. Hon blev institutionens datasnille och skötte inköp och enklare service. Lynn korrekturläste, designade och satte alla institutionens avhandlingar sedan doktoranderna på 90-talet började producera filer färdiga för tryck själva via dator. Eftersom hon var genuint tvåspråkig med amerikansk bakgrund, skötte hon också all språkgranskning av engelskan. Allt detta innebar att hon möjligen, framåt pensionen för så där sju år sedan, var institutionens mest brett belästa ekonomisk-historiker.

Inger Jonsson (en gång min elev på första terminens studier) fortsatte forska i den mån hon fick projektpengar, men sökte sig till sist, för stabil försörjning, till forskningsfinansieringsbyråkratin och tillbringade slutet av sitt arbetsliv som handläggare vid ett forskningsråd.

Lena Sommestad, slutligen, hade efter avhandlingen och en rad uppmärksammade internationella och svenska artiklar på samma tema en lovande karriär framför sina fötter. Hon blev forskarassistent på institutionen (en slags post doctjänst) efter disputationen 1992. Hon var en fantastisk lärare, delvis under mitt studierektorskap. Forskningsmässigt gick hon senare tillsammans med maken, kulturgeografen Bo Malmberg, över till historisk demografi. Det var också bra, men jag tycker hennes genushistoriskt grundade forskning, som pekade åt annat håll än de senare starka poststrukturalistiska strömningarna, var det mest intressanta. 1999 blev hon lektor vid vår institution, men omedelbart tjänstledig först för att vara chef för institutet för Framtidsstudier, senare för att inta miljöministerposten i Göran Perssons regering. Efter Perssons valförlust 2006 fick hon efter ett tag ett chefsjobb i näringslivet, innan hon blev ordförande för Socialdemokraternas kvinnoförbund och slutligen landshövding i Hallands län. Hon var den främsta författar- och forskarbegåvningen bland oss, men det verkade som att hon snarare ville verka på fält där effekterna av vad man gjorde kom snabbare och kanske var tydligare. Alltså i politiken. Hon gjorde nytta där, men jag tyckte det var synd, en förlust för vetenskapen att hon avbröt forskarkarriären (kanske återupptas den nu, avhandlingen har just givits ut på engelska). 

De tre unga kvinnorna, Mats och jag blev de som hängde runt i Bern. Vi åt fondue, drack vin och gick på caféer. På en uteservering stötte vi på Anders Björnsson, historiker, redaktör och författare. Han satt och pöste vid ett cafébord, sög på en fet cigarr, yttrade godmodigt och nästan vällustigt leende några enstaka fraser på oklanderig tyska och gjorde kort och gott sitt bästa för att framstå som en äkta europeisk intellektuell, vilket han i och för sig utan tvivel var. Genushistoria var dock inte hans paradgren. Hans, som dryg uppfattade gestalt, och hans skämt uppskattades inte av alla. Lena, Inger och Lynn retade sig oerhört på honom och gick omgående därifrån.

Och visst hade han ett retsamt flin. Jag har dock bara haft bra kontakter med Anders, han har läst och redigerat en del som jag skrivit och uppmuntrat mig. När han arbetade på radions historieredaktion tog han in mig och lät mig presentera min avhandlingsforskning och han arrangerade på 90-talet faktiskt tillsammans med mig, en genushistorisk debatt (med Ulla och Anita) i Historiska föreningens regi medan jag var dess ordförande. Men som sagt, visst kunde han vara retsam. 

Anders och jag sågs igen redan till kvällen då det var en stor mottagningsceremoni med mat och dryck.  Mats och jag fick ta det väldigt lugnt eftersom vi skulle presentera på Fogels session under eftermiddagen dagen efter. Vi var nervösa och gick hem tidigt. Jag var redan på väg ut från festlokalen, nedför trapporna när jag stötte på Anders som frågade ”Mats, har du möjligen sett en toalett?” Jag hade ingen tid, fick lite spel och talade om för honom att jag själv hade pinkat bakom draperiet till höger. För en gångs skull blev han svarslös. Jag gick till hotellet. 

Kongressen gick sista veckan i augusti och krockade med EM i friidrott som både Mats och jag var intresserade av. Som tur var rev Patrick Sjöberg, det enda svenska medaljhoppet, OS- silvermedaljör 1984, ut sig och blev bara sexa. Vi kunde koncentrera oss på vår presentation, som inte fick vara längre än 10 minuter. Vi tillbringade förmiddagen med att hänga på vårt delade hotellrum, äta hamburgare och öva på vårt anförande med tidtagarur. Det skulle bli fråga om växelsång. Mats skulle börja och jag avsluta. När träningen flöt som bäst var vi nere i strax under 9 minuter. Det var bra att ha marginal.

På eftermiddagen började sessionen, som var välbesökt. Det var en stor sal, med uppemot hundra åhörare plus presentatörerna som satt centralt, nära varandra. Där fanns också Robert Fogel som inledde. Vi skulle presentera våra resultat angående den svenska livsmedelskonsumtionens utveckling, kvalitativt och kvantitativt från början av 1600-talet till mitten av 1800-talet. Vi skulle visa att konsumtionsnivån förbättrades successivt under 1700-talets och det tidiga 1800-talets lopp, men att kosten blev alltmer ensidigt spannmålsdominerad, ända tills potatisen kom och tillsammans med spannmålen trängde ut det mesta andra. Ransonerna av kött, fisk och även öl tenderade att minska. Det låg i linje med vad Eli Heckscher utifrån ett skröpligare material hade pekat på flera decennier tidigare, ja faktiskt med vad Hans Forssell hade hävdat redan på 1870-talet. Men vi hade slagkraftigare empiri. Våra resultat stämde också bra med vad en annan av presentatörerna i Bern, den brittiska medeltidhistorikern Christopher Dyer, kom fram till. Liksom Heckscher kunde han visa på en omfattande öl- och köttkonsumtion under senmedeltiden, den period vars kosthålls- och reallönenivå faktiskt inte tycks ha överträffats förrän vid mitten av 1800-talet.

Men Mats och jag hann inte börja innan Fogel plötsligt försvann spårlöst och det blev en paus i presentationerna. Vi vet fortfarande inte, men ryktet var att någon sagt något han inte tålt med följd att han rusat ut i vredesmod. Fogel var en inte helt okontroversiell forskare. 

Han var anförare av en den ekonometriska ”New Economic History” traditionen – ”cliometrics – som etablerats i USA sedan slutet av 1950-talet och han hade blivit känd bland annat för den tillsammans med Stanley Engerman författade Time on the cross, en historia om slaveriet och bomullsodlingen i Sydstaterna under 1800-talet. Med så kallade antropometriska mått visade de att slavarna var bättre utspisade och vid bättre hälsa än många fria vita arbetare. De visade också att slaveriet inte alls var någon olönsam artefakt som höll på att dö ut. Tvärtom var det högeligen lönsamt.  För dessa påståenden fick Fogel genom åren stå ut med spott och spe och rasistanklagelser från vissa håll. Jag tror det var något sådant han råkade ut för (framför sin svarta fru). Jag har inte trott på det. Han menade att det onda i slaveriet inte innebar att systemet inte var lönsamt. Om slavarna ibland var välfödda, berodde det helt enkelt på att slavägarna vårdade sitt kapital. Systemet blev inte mänskligare för det.  Det skulle inte dö ut av sig självt. Lämnat i fred skulle systemet bestå. Fogel argumenterade följdriktigt för att inbördeskriget var nödvändigt. Han var ingen rasist. 

 Men försvann gjorde han och hans avsevärt mindre karismatiske vapendragare Engerman fick fortsättningsvis hålla i trådarna. Mats och jag höll vårt anförande. Vi höll tiden och fick sagt det vi ville säga. Ulla bekräftade efteråt att vi hörts bra och varit tydliga. ”Men Mats,” sa hon, ”du avslutade det hela med en ljudlig suck rakt in i mikrofonen och det ekade över hela salen”. 

Vi överlevde även frågestunden även om ganska hård kritik framfördes.  Vi fick en fråga som jag minns som insinuant och redan svarad på i papperet som vi läst upp. Den ställdes av en skarpögd engelsman i 40-årsåldern. Jag avfärdade honom en smula raljant och han drog sig tillbaka. Jag kände inte igen honom, men förstod senare att det var Edward Antony Wrigley, som något år tidigare tillsammans med en demograf, i ett mastodontverk rekonstruerat Englands befolkningshistoria från 1500-talet och senare skrev massor om industrialismen, om det organiska och det fossila samhället och gud vet vad. Han är sedan många år en av världens mest kända och refererade Ekonomisk-historiker, en gigant, följdriktigt adlad för sina insatser för vetenskapen. Förlåt Sir Tony Wrigley! Skönt att du knappast minns mig. Man ska aldrig vara snorkig! Man ska ta alla frågor på allvar! 

Den missen förstod vi först senare. Nu gottade vi oss i stället åt orden från den utvalde och förberedde kommentatorn, den redan då sedan länge berömde sociologen och världssystemanalytikern Immanuel Wallerstein. De var uppmuntrande och det satt fint.  Vi fick dem även i skrift. Men jag har slarvat bort de papperen.

Sedan kunde vi slappna av, gå på en och annan av kollegernas sessioner och sörpla kaffe på serveringarna, även om vi för flickornas skull undvek Björnsson. När kvällen för hemresan närmade sig satt vi med Johan Söderberg och några andra stockholmare och lundensare. Ett drygt år efter fikasnacket i Bern skulle Johan opponera på min avhandling. Några år senare skulle han bli professor och 24 år senare, 2010, blev jag hans kollega i Stockholm. Om det visste ingen något då, men vi hade träffat Johan förr och kände honom som en inte särskilt utlevande eller extrovert person. Vi visste också att han hade en möjligen lite torr men underhållande humor. Jag förklarade för honom och sällskapet att jag faktiskt inte skulle åka hem, utan till Frankfurt där jag skulle möta min flickvän, för att sedan följa henne till Amsterdam, varifrån hon skulle flyga till Kanada. ”I Amsterdam”, sa Johan, ” finns det mycket knark”.  

Ja, Ildiko och jag skulle korsa våra vägar eller snarare järnvägar strax, jag på väg norrut, hon på väg västerut. Frankfurt var en perfekt symmetrisk skärningspunkt. Dessutom bodde hennes bror, Sándor, där. Han hade flyttat till Tyskland, och etablerat sig som tandläkare i Frankfurt. Han hade en lägenhet i förorten Neu-Isenburg. Nu var han på semester, så lägenheten stod tom och vi var välkomna att låna den några dagar, innan vi for vidare till Amsterdam. 

Vi hade koordinerat våra ankomster väl och möttes på Hauptbanhof i Frankfurt på morgonen, Ildikó hade väntat uppemot en timme, inte mer. Men hon var brydd. Det fanns ett problem. Nyckeln till hennes brors lägenhet låg kvar hos mamma och pappa på Folyondár utca i Budapest. Det var ju besvärliga nyheter, men lösningen var bokstavligen på väg. Ildikós far, som underrättats om fadäsen per telefon från Wien där Ildikó bytt tåg, fann på råd. Han skulle gå till Keleti Pályaudvar, Östra station i Budapest varifrån tågen västerut just då motsägelsefullt nog gick. Där skulle han leta upp någon som åkte till Frankfurt med ankomst nästa morgon och han skulle be denne person ta med nyckeln åt oss. Lite senare ringde vi Budapest och fick det bekräftat. Sándor senior hade gett nyckeln till en omfångsrik romsk violinist i knallröd skjorta som skulle anlända till Frankfurt Hauptbanhof morgonen därpå.

Det lät lovande, men första natten fick vi övernatta på det billigaste hotellet vi kunde hitta nära stationen för att inte missa att ta emot morgontågen österifrån. Hotellet var verkligen sunkigt. Möjligen hyrde de ut rum per timme också. Men det låg som sagt bra till. Och planen fungerade. Det gick inte att ta miste på violinisten i chockröd skjorta. Vi var glada att Ildikós far inte valt någon beige person. 

Vi fick vår nyckel och kunde tillbringa några dagar tillsammans i Neu-Isenburg och fortsätta älta våra planer. Sedan följde en behaglig tågresa genom Rehnlandet. Redan på kvällen kom vi fram till Amsterdam, där jag bokat in oss på det enda rimliga hotell jag kände, Keizershof på Keizersgraacht. Det låg centralt och det var inte dyrt. 

Vi intog rummet och gick sedan ner till Sama Sebo, alldeles nära Rijksmuseum och åt en närande rijstafel.Sedan tillbaka till hotellet. Maten var kryddstark och vi sov oroligt, vaknade tidigt och kom således i god tid till flyget. Ildikó försvann i gaten och i luften. Jag tog returtåget från Shipol till Centraal station, gick till kassan för resor Buitenland och löste en enkel biljett till Uppsala. Jag minns inget av den resan. Det är helt svart. 

Lanchíd från Pestsidan, september 1985.
Åke, Ildi, Nicolo och Jess under en rast utanför Hotel Festival 1985.
Paus vid sjön nedanför Hotel Festival 1985. Tvåa från vänster i ljusa byxor och ansikte vänt mot fotografen: Matti Peltonen. I mitten i profil, med kavajen slängd över axeln: Daniel Thorniley
Skoöverdelsfabriken. Närmaste betraktare: Matti P. 1985.
Hushållsbesök hos familjen X vid kooperativet Új Élet 1985. Ildi skymtar längst ner till höger.
Ildikó och unga fiskare vid någon av Tiszas alla grenar. April 1986.
Frukost vid sommarstuga., 1986.
Middagsdags, ensam i Wien våren 1986.
Ett gäng glada ekonomisk-historiker på utflykt i Schweiz 1986: Tommy Bengtsson och Christer Gunnarson från Lund. Mats Essemyr och sittande på huk Kersti Ullenhag, Uppsala samt Rolf Olsson, Lund.
Ildikó Neu-Isenburg, sensommaren 1986.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: