PV Sport 1966

PV Sport 1966.

Vårterminen 76, min andra i Uppsala, bestämde pappa att jag behövde en bil och köpte mig en fantastisk födelsedagspresent. Han hade fått bättre ekonomi efter att ganska länge ha arbetat på LRFs driftsbyrå i Västerås, sedan några år som biträdande kontorschef. Han kunde alltså kosta på sig utgiften. Han såg den som nödvändig eftersom han menade att en vuxen ung man, som egentligen bodde på landsbygden, behövde en bil. Det hade han rätt i, att ta sig någonstans från Lillhärad och tillbaka var problematiskt utan eget fortskaffningsmedel. Inom Uppsala var bilen däremot onödig. Men pappa kanske också irriterades på, eller rentav rodnade över att jag brukade lifta till Västerås när jag ännu ofta åkte hem om helgerna. Varför liftade jag?  De kollektiva kommunikationerna mellan lärostaden och industristaden som bara låg 8 mil från varandra var usla. Interregionala landsvägsbussar gick inte med någon större regelbundenhet. Däremot fanns tåg. Antingen bytte man i Sala eller i Enköping. När man kom till Sala med Dalpilen mot Mora fick man vänta minst en halvtimme på rälsbussen till Västerås. När man skulle tillbaka blev man stående länge om rälsbussen missade Dalpilen på väg söderut, vilket hände. Den andra rutten hade en fördel. Rälsbussen man bytte till efter en halvtimma i Enköping stannade vid Uppsala Ekeby. Därifrån var det betydligt kortare än från Centralen att gå till Rackarberget, där jag bodde. Men den fördelen var snart ett minne blott. 1976 lades linjen ner och för att riktigt understryka att järnvägen var ett daterat färdmedel, revs rälsen upp hela vägen från Enköping till Uppsala.

Men nu hade jag bil. En gräddvit Volvo PV 1966 års modell. B18-motor med dubbla förgasare – alltså en PV Sport – och ditskruvad backlampa. När man öppnade huven satt motorn där i mitten. Där fanns inte mycket annat. Det var gott om utrymme och man såg marken nedanför. Till och med jag kunde göra enkla reparationer.

Den tioåriga bilens skick var tyvärr inte det bästa. Värst var ordentliga rostangrepp i underredet. Det hjälpte bara tillfälligt att jag lät den kunnige Erik Thorsell i Ransta utanför Sala svetsa dit mängder av frisk plåt. Tre år senare när jag fick punktering i en rondell i Norrköping drog jag likväl domkraften genom golvet. Vid det laget drack motorn kraftigt med olja, antagligen hade packningarna gjort sitt. Dessutom hade fönsterhissarna gett upp. Sidorutorna hölls uppe genom att täljda trästickor stacks ner i springan där de annars automatiskt for ner. Jag vikarierade som lärare då och jag kallades ofta med kort varsel till olika skolor, allt mellan Bälinge och Märsta.  Då var bilen min konkurrensfördel. Men en gång när en skola ringt och jag rusat ner för de fyra trapporna från Staffan Uhléns lägenhet på Sysslomansgatan där jag bodde, fanns inget handtag på vänsterdörren. Dörrhandtaget på en PV sticker ut ungefär som på en husdörr. Hade något av illvilja stulit eller sparkat bort det? Eller kört på det? Nå, då och hädanefter fick jag kravla in genom passagerardörren. 

Bilen var ett nyttoredskap under hela dess samliv med mig. Förutom akutvikariaten fick jag sammanhängande arbete på Aspenskolan i Tierp och på Västerängsskolan i Bålsta var jag under nästan en hel termin ”resurslärare” för tre småskoleklasser. Bilen tog mig dag efter dag till båda orterna. Och den sena vinterkväll när jag, trots dubbdäck, helt förlorade väggreppet och snurrade ett och ett halvt varv på E-fyran strax bortom Knivstaavfarten innan bilen och jag liksom lyftes ut i den ymniga snön utan att någon av oss tog skada, hade jag inte varit på något nöjesevenemang. Nej, jag hade besökt ett seminarium i Stockholm om tidigmodern jordfördelning med Ulf Sporrong och den åldrige fastighetsrättshistorikern Gerhard Hafström. 

Bilen hade själ och innan den rämnade hade den gett mig så mycket. Det är omvittnat att jag verkligen körde den i ordets alla bemärkelser. 1978 gjorde jag repmånad som vaktgruppchef i flottan, utanför Forsmark och på hempermissionerna dammade jag på längs 288an mellan Uppsala och Östhammar. Min vana trogen var jag ofta sent ute på tillbakavägen och min ovana trogen försökte jag lösa problemet genom att köra fort. Bilen riste, skakade och skallrade påtagligt runt 120, men gick enastående jämnt med spinnande motor om man fick tillfälle att köra fortare än så.  Sergeanten som tog emot mig när jag anlände sa på bred skånska ”Fan vad du körrr när du körrr bil”. Inget jag är stolt över nu, men så var det.

Bilen hann ta mig och mina kamrater till Oslo och Köpenhamn, till Örnsköldsvik och Umeå, Den tog mig tillsammans med folkmusikentusiasten Lena Segerström (syster till en av mina då närmaste kamrater Janne) och hennes kompis Maria, till Delsbostämman. Väl där höll vi oss till campingen och buskspelet och närvarade knappt vid det officiella arrangemanget, där vi nog tyckte knätofsarna var för många. Det var förresten samma helg som Björn Borg vann sin första Wimbledontitel, över bolltrollaren Ilie Nastase. Och det var kul att se nya landskap från bilrutan.

Naturligtvis förde den mig otaliga gånger med olika vägval mellan Uppsala och Lillhärad. Flera gånger körde jag över Skultuna, Haraker och Sala, och fortsatte via Västerlövsta med Heby. Jag skrev uppsatser både om tegelindustrin och det förindustriella bondesamhället där och det var roligt att komma dit och orientera sig bland byarna jag kände så väl från husförhörslängder och jordeböcker, och titta på Olsson & Rosenlunds stora torklada medan den stod kvar. Jag kunde åka runt och intervjua många som varit med i den redan nedlagda tegeldriften. Bilen gav dessa möjligheter. Jag vet att det må vara inopportunt nu, men den gav vad bilar faktiskt kan ge, en slags frihet.  

Bilens riktiga jungfruresa gick till jazzfestivalen i Molde, på Norges västkust sommaren 1976. Dit ville jag eftersom jag snöat in på friformjazz. 1974 hade jag tvingat klasskompisen Stig, som jag reste till London med på diverse stökiga jazzkällare som var i min smak men inte hans. Och året därpå hade jag tillsammans med mina musikaliskt likasinnade Claes, Janne och Ulla hört och sett både Trevor Watts, Elton Dean, John Marshall och Keith Tippet bränna loss i London. Dessutom hade vi träffat på Bill Bruford från King Crimson och jazzlegenden Clara Bley i klubbpubliken när vi studerade den avantgardistiske trummisen Paul Lytton. Norge var känt för flera moderna jazzfigurer. Jan Garbarek spelade i det prestigefyllda tyska ECM-stallet tillsammans med Keith Jarrett och andra och där fanns ju Terje Rypdal som spelat med både John Surman och Robert Wyatt. En norsk jazzfestival 1976 måste helt enkelt vara toppen.

Så jag åkte dit tillsammans med ett udda gäng av manliga wannabe kulturpersonligheter från Västerås. Centralpersonen för mig var Vicke, en stockholmare som av någon anledning nyligen flyttat till Västerås. Han hade snabbt blivit en central figur bland de människor där, som jag fortfarande umgicks med. Han var som en roterande parabolantenn, innan sådana fanns: han tog snabbt emot information och influenser från alla möjliga håll, vilket innebar att han trots sin ungdom helt enkelt kände till och kunde en massa, inte minst om poesi och musik. Så här efteråt skulle man kunna spekulera i om han hade tillgång till någon slags förhistorisk Beta-version av World Wide Web. Han var extrovert och som konstnär – vilket man måste erkänna att han var – var han expressiv. Musikaliskt intresserade han sig för allt som inte var konventionellt, men bara om det hade intensitet. Friformjazz, avantgarderock, folkmusik, punk och postpunk, allt gick. Och han tryckte inte ner sina känslor när han upplevt något han betraktade som stort. När han ett år senare hört den brittiska vänsterpolitiska avantgardgruppen Henry Cows spelning i Uppsala Musikforum (som Svd-recensenten Dan Backman kallat legendarisk), sa han sig vara redo att gå ut och välta en polispiket. Musikaliskt var han en själsfrände. Det var bara det att han inte verkade stanna i något, vilket jag trots allt var tvungen att göra. Jag vet inte om han hade någon poetisk förebild, men det bör i så fall rimligen ha varit Allen Ginsburg. Vicke var en handlingens man. Ville man göra något skulle inget hindra att man provade. Naturligtvis blev han, i alla fall under en tid, scenartist. 1979 spelade han bas i rockbandet Suck, som hade en fantastisk Nina Hagen-inspirerad sångerska.  

Efter 79 tappade jag bort honom. Jag hade ju i stort sett övergivit Västerås då och det gjorde väl Vicke också. Långt senare hörde jag något om att han samarbetade med Stockholmspolisen och plötsligt en dag för tiotalet år sedan hörde jag hans välbekanta stämma som nyhetsuppläsare på ekot. Tiden går och kanske skulle jag inte känna igen honom på bild, men rösten skulle jag inte missa.

Tillsammans med Kim, som var ännu en av Molderesenärerna och Mats P, som av någon anledning kallades Mas P, gav Vicke ut ett kulturfanzine, en stenciltidskrift, som hette Provo. Kim var huvudfiguren och även jag medverkade lite. Jag skrev ju också då. Jag hade följt Erik Fylkesson och hans Feber, liksom Bruno Öijer och hans Guru Papers, där jag någon enstaka gång medverkat. Jag hade till och med skickat ett omfattande diktmanus till ett förlag, men redaktören refuserade mig barmhärtigt nog blankt och jag brände upp det mesta av skiten. 

Kim, Vicke och Mas befann sig i utkanten av en vänstermiljö, men var inte organiserade utan mer anarkistiska. En annan man som fanns i kanten på den miljön blev verkligen till slut en firad författare. Han hade flyttat ner från Vuollerim med sina föräldrar. Jag mötte honom tre gånger i helt olika sammanhang. Första gången 1976, skränande bland andra skränare på den skräniga puben Stopet i Västerås. Andra gången 1983, avsevärt tystare, när han lade ved på elden vid en lägerplats strax intill Sareks nationalpark där han var värd. Då hade han sedan några år flyttat tillbaka norrut, till Jokkmokk där han utbildade sig på samernas folkhögskola. Tredje gången träffade jag honom på Nordiska museet eller möjligen Kungliga Skogs- och Lantbruksakademien, när han i början av 1990-talet mottog ett pris för sin fina ”Timmerhästens bok”.  Han fortsatte med en rad vackra och genomarbetade böcker om skogsarbete, fjället och olika företeelser och fenomen i Sápmi: Snö och Eld, Ren och Varg… Oftast baserade han sig på intervjuer med samer. Han hette Yngve Ryd och blev en fantastisk förmedlare av kunskap som annars bara traderats muntligt eller handgripligt, en fri forskande författare även om han också läste etnologi i Umeå, där han blev hedersdoktor. Jag såg i somras att han hade arrangerat hela nybyggardelen i det fantastiska samiska museet Ájtte i Jokkmokk. Så fjärran från tiden i Västerås. Det är trösterikt att liv kan ta sådana vägar, även om Yngves slutade för tidigt, 2012.   

Kim var den av resenärerna som hade tydligast konstnärliga ambitioner. Det gällde litteratur och musik. Han var slagfärdig, men också eftertänksam och reflexiv. Liksom Vicke försökte han spela sax. Det var på något sätt ett signum för det slags personer både Vicke och Kim var. Fastän de, som de flesta andra, matats mest med någon form av rock och vad som senare kom att kallas progg, så var det de mest utlevande jazztenoristerna som blev deras förebilder. Kim tog tenoren som han köpt av min klasskompis Christer med sig till Norge. Det trista är, att så länge jag kände honom såg jag det aldrig lossna, varken i skrivande eller musicerande. Kanske lossnade det edan? Jag vet, via Libris, att han gett ut en samförfattad roman. Jag tappade bort honom också. 

Slutligen var Kims bror Kenny med till Molde. Han var välväxt, en flickornas man. Lite otålig, lite burdus. Väldigt olik Kim. Även Kenny ville bli konstnär och kanske var det bara han som till slut blev det. Han målade massor i olja i slutet av sitt liv då han bodde i Göteborg.  Liksom min klasskamrat Christer hade han nära till drogerna. Det var det många i kretsen som hade. Att prova cannabis var vanligt. Tyvärr förekom det dessutom ofta att folk provade centralstimulantia. I motsats till de flesta blev Christer och Kenny kvar i vad som växte till ett missbruk och till slut, efter många år, hann drogerna ifatt dem.

Den resan visste vi inget om, när vi satte oss i min PV och styrde mot Oslo för att sedan ta oss vidare till Molde. I Oslo övernattade vi och tog en pubrunda. Dess bestående resultat blev att en överförfriskad Vicke snubblade på en trottoarkant och slog upp ett jack över ögonbrynet. En typisk boxarskada, enligt Kim. Vicke fick gå med bandage resten av resan. Såret gick lätt upp och blödde, det borde ha sytts. 

Dagen därpå fortsatte vi mot nordväst genom det fantastiska norska fjäll- och högplatålandskapet.  Vi hade gott om tid att prata om allt möjligt. Bland annat skvallrade vi om vänner och kamrater, berömde vissa, dissade andra. Jag uttryckte min sympati för Christer, som inte följt med, men Vicke delade inte min åsikt. Han ansåg Christer vara upplevelsefientlig. Jag reflekterade över min och Christers Interrailresa 1972 och kom fram till att Vicke hade rätt. Länge tänkte jag på hans ord, men mest som en omvänd beskrivning av honom själv. Vicke var inte upplevelsefientlig. 

Hjulen rullade på. Vi noterade att det som i Sverige skulle varit obygd var bygd i Norge och vi förundrades över alla lanthandlarnas skyltar om extrapris på socker. Till sist drog vi våra slutsatser om det. Vi körde på en hare som blev svårt skadad och Kim fick en gråtattack. Det föll på min lott att ha ihjäl den. Vi kom över det och långt om länge fann vi en plats där vi kunde resa tältet och få sova inför nästa dags fortsatta bilande. 

Mot kvällningen andra dagen nådde vi äntligen kusten strax söder om Molde. Vi såg på kartan att närmaste vägen var via en färja från Ålesund. Vi hann dit vid åttatiden på kvällen bara för att upplysas om att sista färjan för dagen redan gått. ”Men ni kan ju köra runt” sa norrmannen vid kajen och visade med händerna att det i så fall skulle bli lite upp och ner. Vi slog till på att åka över bergspassen. Det skulle bli högt, brant och kurvigt, det insåg vi. Ytterligare ett problem var att vi började få dåligt med bensin. Vi passerade en mack men den var stängd. Detta var innan Norge utvecklats till ett petroleumparadis och servicen med sedeltankar som just slagit igenom hemma kände ingen till.  Vi chansade, mätaren var ju inte så exakt, men tyst för mig själv räknade jag ut att det inte skulle räcka. 

I princip bar det, under ett par timmar, uppåt längs smala grusvägar som slingrade sig tätt längs bergväggarna, över stup som vi inte vågade titta ner i. Vi insåg i alla fall, när vi var högt uppe, att det snart måste bära väg nedåt. Molde var ju trots allt var en hamnstad. Det gjorde det också och jag slog av motorn, sparade de återstående få litrarna bensin och åkte på bromsarna. Vid fyratiden på morgonen rullade vi in på en mack i Molde och somnade alla fyra i bilen. 

Efter att ha tankat orienterade vi oss mot campingplatsen, ”Jazzcampen” som den benämndes. Vi slog upp vårt tält jämsides några som verkade likasinnade, bland annat från Nordens folkhögskola på Biskops Arnö. Sedan stegade vi ner på stan på jakt efter Vinemonopolet, som vi hittade undanskymt på en bakgata. Vi var ute efter en dryck i budgetklassen och studerade den mycket korta listan över viner. Vi ville ha rött och det fanns två märken att välja på. Det ena var ”Cotes de Rhone”, och det namnet indikerade ju åtminstone ursprung, möjligen också klass. Klassen fick vi inte tillfälle att bedöma, för det var för dyrt. Vi slog till på det andra vinet på listan som kort och gott hette ”Rödvin”. Det var en utmärkt konsumentupplysning, men det bjöd på en annorlunda smakupplevelse.

Vi upptäckte snart att jazzfestivalen var en utspridd historia. Lionel Hampton spelade och intervjuades i radio på bryggan visserligen, men det mesta ägde rum inomhus på klubbar och där togs bra betalt och folk hade kostymer. Det hela var alltså en besvikelse. Vi hade ändå trevligt. Man kunde köpa färska räkor direkt från båtarna i hamnen och Kenny som givetvis bekantat sig med en ung kvinna, fiskade och drog upp en torsk som vi fileade med min pennkniv och tillredde på det inlånade primusköket. 

Otåligheten av brist på musik tilltog emellertid och till slut ansåg Kim och Vicke att vad man inte fick av andra fick man bidra med själv. De tog fram sina saxofoner. Jag anmodades spela på min medhavda miniatyrxylofon. Det gjorde jag, men den var lyckligtvis alltför diskret för att höras i det improviserade saxbrölet. Det var redan kväll och jag tröttnade snart och la mig. Kenny var upptagen med annat, men Kim och Vicke hetsade varandra och fortsatte som en vandrande atonal tvåmansorkester runt campingen. Dagen därpå, när de två musikanterna fortfarande sov, fick jag höra i lokalradion om det obehag som några svenska tutare orsakat de fredliga campinggästerna. ”Oro på Jazzcampen” var rubriken i festivalens dagliga nyhetsblad. Vi höll oss hädanefter tysta och det rann av. Vi kostade på oss en dusch på campingen. Den var dyr men utlovades vara varm. I själva verket rörde det sig om iskallt vatten som strilade genom en infravärmeslinga.

Vi beslöt enhälligt att vi för tillfället fått nog av Norge i allmänhet och Molde i synnerhet och anträdde vägen hem, nu i mer nordlig bana. Vi passerade riksgränsen kring Särna och Idre och åkte genom Älvdalen. En angenäm resa i en intressant bygd som jag aldrig hade besökt. Vi stannade en gång och tältade vid ett vattendrag. Kenny drog givetvis upp en fisk. Inga större missöden skedde på hemresan, utom att jag höll på att välta bilen i en häftig högersväng när vi grälade om vägen och jag såg en skylt ”Västerås”, någonstans norr om Västerfärnebo. Kenny, som var den ende av passagerarna som hade körkort avlöste mig (för första gången) vid ratten och körde resten av vägen hem.  

Vicke hade, omedvetet, sin del i PVns epilog.  En söndag i slutet av april 1979 spelade hans Suck tillsammans med två andra band, Fukt och Ruff, på Fasching i Stockholm. Staffan Uhlén och jag bestämde oss för att åka dit. Vid det laget behövde man fylla en liter olja i bilen om man åkte längre än en mil. Det glömde vi. Turligt nog anträdde vi inte motorvägen direkt från Uppsala utan åkte en småväg som skulle ta oss upp på E-fyran vid Mora stenar ungefär. Dit hade vi inte riktigt hunnit när det kom ett märkligt ljud från motorn. Det lät som om någon knycklade ihop järntråd över en plåt. ”Nu skar den” sa Staffan Uhlén. Jag orienterade mig mot en liten sidoväg och rullade dit med kopplingen nedtrampad. Bilen stannade och jag slog av motorn. Den slogs aldrig på igen. Vi lämnade temporärt PVn där vi ställt den och gick upp mot motorvägen där vi lyckades lifta till huvudstaden och pricka konserten. Den blev förresten inspelad och för några år sedan hittade jag en vinyl: ”Ruff, Fukt och Suck” inspelad live på Fasching 22-23 april 1979. Vicke var med under pseudonymen ”Fridolf Rutin”.

Dagen därpå ordnade jag transport av bilen till Norsk-Hydromacken vid Rackarberget (petroleumparadiset var uppenbarat vid det här laget). Sedan transporterades den till demontering och pressning vid bilskroten i Gryta. 

Mats vid PV , Gränsta, Lillhärad ca. 1978
Suck, Musikfest, Rocklunda, Västerås 1979.  På bas, i vit kavaj, örring och bandana: Vicke.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: