Konduktören i Laholm

En solig dag, sensommaren 1979 klev jag på tåget i Lund. Jag hade liftat runt i Storbritannien och Irland någon månad. Jag var luspank, hade tagit mig med flyg till Köpenhamn, kvartat hos folk från Lund som jag träffat på resan. De lånade mig en hundring så jag kunde ta mig till Göteborg och låna mer pengar av kompisar där. Bankomaten var inte uppfunnen och bankboken fanns i Uppsala, så uttag kunde inte göras förrän jag kom hem. 

Jag minns rökkupén jag hamnade i och jag minns ressällskapet. Först fanns där bara en person förutom mig. Det var en storvuxen, jovialisk sjöman. Inte bara var mina pengar slut, kläderna var otvättade också, särskilt strumporna. Därför hade jag tagit av dem och var barfota i skorna. Så kunde det inte se ut ansåg sjömannen, och lånade mig ett par strumpor. 

Snart, möjligen när vi passerat Helsingborg, kom en spröd, äldre dansk farbror in. Han var vänlig, men det var verkligen svårt att förstå vad han sa. Strax därefter dök ytterligare en man upp. Han var grov, ännu mer storvuxen än sjömannen, men tyvärr inte det minsta jovialisk. Han bar en stor bredbrättad hatt, och en mitellaliknande grön bomullshalsduk. Han hade en packsäck och en kasse med två halvdruckna sjuttifemmor vodka. Det rådde inget tvivel om vart resten av vodkan tagit vägen. Han var svårt orakad, utan att ha skägg. Han var solkig kring ögonen och han hade någon slags matrester eller ”ren” smuts kring mungiporna. Han hade inte supit bara en dag.

Den hattprydde mannens språk var inte så vårdat, men han lätt oss förstå att han var på väg hem från Australien där han hade arbetat som cowboy. Han godtog inte våra tvivel. Han halsade någon deciliter vodka och bjöd oss, men vi tackade alla nej. Han demonstrerade sedan hur man använde halsduken för att skydda sig mot de svåra sandstormarna i den australiensiska öknen. Han satte halsduken framför näsa och mun, ungefär som en bankrånare i vilda västern skulle ha gjort, och ville prompt att både jag och dansken skulle prova. Vi avböjde detta också och han blev alltmer otrevlig, högljudd och rentav hotfull. Dansken, som han inte förstod, irriterade honom mest. Sjömannen vågade han sig inte på. Vid ett tillfälle, när han ställt sig upp och tåget samtidigt ruskade till, ramlade han över den stackars dansken. Just då kom konduktören in och upplyste om nästa station. Cowboyen gav sig på honom också och han fick smita i väg efter att med tama åthutningar försökt få cowboyen att uppföra sig städat, om han inte ville bli ”förpassad av tåget”. 

Vi insåg alla tre, att konduktören aldrig skulle klara att förpassa cowboyen av tåget. Dansken såg ut att frukta för sitt liv. Jag var också rädd (om än inte lika rädd som när jag för ett par veckor sedan fått en brittisk maskingevärspipa mot magen när jag varit för närgången och dumdristig med kameran i Derry). Jag betraktade den lugna och oprovocerade sjömannen som vår livförsäkring. Utan honom hade jag gått av. Varsomhelst.

Vi hade emellertid underskattat konduktören. När vi kom till Laholm, såg han sin chans. Han insåg att cowboyen inte hade så klara begrepp om vare sig tid, rum eller järnvägsförbindelser. Han kom in och förklarade att vi nu saktade in i Göteborg, dit cowboyen skulle. Tåget gick vidare sedan, sa han, så det gällde att komma av snabbt. Vi teg, medan cowboyen efter att ha stärkt sig med ytterligare en försvarlig klunk vodka, snubblade ut ur kupén, så fort det nu gick. Utan att säga hej. Cowboyen klev av tåget och alla tre tittade vi ut genom fönstret där han stod på den tomma perrongen med sin kappsäck och sin sprit och tittade förvirrat än hit, än dit. Han insåg att han blivit lurad, vrålade något ohörbart och försökte komma på tåget igen, just som det sakta började rulla i väg. Då såg vi nederdelen av en uniformsbyxa och en fot i en välputsad sko sticka ut genom tågdörröppningen och slutgiltigt förpassa honom ner på Laholmsperrongen.

Kanske väntade en fyllecell på honom? Kanske sov han värsta ruset av sig på någon parkbänk? Med SJs dåförtiden utmärkta biljetter kunde han i så fall fortsätta sin avbrutna resa hem dagen därpå.

Konduktören kom snart förbi vår kupé igen. ”Nästa Halmstad”, sa han.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: