Snabbspår genom 1988

1988 var jag var nydisputerad sedan året före och hade fått något som knappast finns längre: en fyraårig forskarassistenttjänst i ekonomisk historia med minimal undervisning och mycket forskningstid. Jag bytte epokmässigt forskningsfokus från tidigmodern tid till 1800- och 1900-tal. Men viktigast var att jag gifte mig med Ildikó i Lillhärads kyrka 23 april. Hon hade flyttat hem till Ungern från Calgary där hon studerat. 

Ildikó tog sig med sina föräldrar, som förstås varit med på bröllopet, till Budapest. Efter några veckor flög vi, först Ildikó via Frankfurt, och några dagar senare jag, för tredje gången via Amsterdam och (Hotel Keizershof) till Calgary för att packa ihop hennes pinaler och flytta hem dem. Det var åtskilligt, och allt gick inte att få med på planet. Så vi gjorde paket av det vi hann och postade.

Sedan tog vi Ildikós 14 år gamla Ford Granada coupe och gjorde bröllopsresan tvärs över kontinenten på kanadensiska sidan. Vi hade ont om tid eftersom Ildikó några dagar efter avresan från Calgary skulle delta i en konferens om det då heta ämnet ”Extrapoliar economies” vid University of Toronto. Det vi inte hann packa och posta från Calgary vräkte vi in i bilen och gav oss ut på den nästa 350 mil långa turnén på Transcanadian Highway, via Regina, Winnipeg och Thunder Bay. Vår bekant, Zoltan Biacs, som långt senare flyttade till Kalifornien, men just då blev kvar i Calgary förklarade att det inte skulle gå, vi måste stanna, inte bara för att sova, utan också för att äta. Men Ildikó förklarade att: “the one who is not driving will feed the driver”. ”Aha”, sa Zoltan, ”feed the driver”.

Jag körde första sträckan och Ildikó insisterade att jag skulle blåsa på i början, medan vägarna var raka och tomma. Det gav mig den första fortkörningsboten. Ildikó fick också snart sin. Trots brådskan hann vi med att fascineras av präriens milslångt spikraka vägar med tillfälliga inslag av saltöken. Vi hann konstatera att provinshuvudstäderna Regina och Winnipeg var som lummiga nyklassiska oaser i en platt tomhet. Och vi hann klättra ut på klipporna för att titta på indianska hällristningar på nordsidan av Lake Superior. Vi övernattade på Kanadas motsvarigheter till Norman Bates motell och hos studiekamrater till Ildikó som lämnat Calgary eller Halifax där hon varit förut. Var vi än stannade packade vi och postade ett paket.

I natten utanför Thunder Bay var vägen tom igen, ingen bakom mig. Jag blåste på och fick se en underligt lysande röd punkt långt framför mig. ”I spotted you on the radar”, sa sheriffen, när vi möttes. Det var nytt för mig. ”Be careful, there are plenty of moose around here”, varnade sheriffen. Jag fick min andra bot, men sheriffen frågade hur länge vi skulle vara kvar i landet. I högst tre veckor, sa vi. ”Then I would not pay this”, sa han.  

Till konferensen i Toronto kom jag som medföljare och passiv observatör. Det gick bra för Ildikó och det var intressant att första gången träffa den kraftfulle sociologiske ikonen Teodor Shanin, som spekulerade i kraftiga förändringar i Sovjet under Gorbatjov. Det finns chanser till något fundamental nytt, sa han. Hur det verkligen gick förutsåg han dock inte. Vi bodde hos Ildikós Hongkongkinesiska studiekamrat Rhonda och hennes man. De hade ett stort men sterilt hus, med välutrustat kök. De lagade dock ingen mat, utan tog oss till Torontos stora Chinatown, där de bjöd oss på en restaurang, där de många maträtterna stod på en roterade platta mitt på det runda bordet 

Därpå fortsatte vi via Niagara till New York. Skillnaden var slående mellan det välordnade kanadensiska Niagara Falls och det skräpiga, slummiga och nedstängda Buffalo i USA. Big Apple gav vi en vecka. Vi bodde hos Bea, en ungersk exilkamrat i kvarter av det då icke-hipstermässiga Brooklyn, där polska var förstaspråk. Bea hade ett hål i vardagsrumsgolvet. En bräda var av. Jag hörde Wilander vinna sin tredje Paristitel mot Henri Leconte. 

Efter New York drog vi upp till Halifax, Kanadas skotsk-franska kulturarv och  östliga utpost. Nu bodde vi hos Barbara, som några år tidigare förbarmat sig över Ildikó när hon första gången kom som stipendiat från Ungern till Kanada. Vi blev väl omhändertagna och fick en storslagen middag tillsammans med andra gäster, bland andra den blivande skalbaggsspecialisten Christopher Majka. Barbaras man Rodney beklagade att han inte kunde tillgodogöra sig alla läckerheter på bordet, eftersom han var vegetarian. Men när vi gick förbi köket, när alla andra gått och lagt sig, såg vi honom stå där och glufsa i sig både kött och fisk. Vi smög bort, utan att säga något, vi hade paket att packa för postning.

Dagen därpå fortsatte vi till det vackra Quebec, med dess fantastiska utsikt över St Lawrenceflodens mynning. Här var till och med min skolfranska bättre än inget och jag smakade mina första sniglar. Nu var det inte mer än 25 mil till den kosmopolitiska metropolen Montreal där vi gästade Irfhan (turkisk studentkamrat), Anita och deras barn. Vi såg på fyrverkerier i skymningen, innan vi återvände hem till Irfhan och Anita och packade fler paket. 

Så var det dags att åka hem. Vi körde bilen till New York och försökte sälja den. Vi mullrade sakta runt med den lilla V-åttan i de mest ruffiga kvarter, till slut med en 50 dollarsskylt på sidorutan. En person provkörde den med mig som passagerare. En skräckfärd, men ingen köpte. Med kanadensiska papper och utan katalytisk avgasrening, som det redan var lag på i USA, gick det inte att sälja bilen. Så vi ställde den på Kennedy Airport. Vi packade på oss dubbla rockar med fyllda fickor och fyra fulla väskor och äntrade planet och flög hem via Keflavik. Väl hemma skickade vi bilnycklarna till Barbaras dotter Daine, som fick bilen mot att hon hämtade den och betalade böterna. Vårt klimatavtryck med den törstiga bilen blev betydande. Resan mätte en bra bit över 700 mil. Jag älskade varje meter.

Vi kunde inte stanna länge i Uppsala. Ildikó måste söka uppehållstillstånd på ambassaden i Ungern. Processen tog flera månader och innefattade smått förnedrande separata intervjuer som skulle skydda konungariket Sverige mot skenäktenskap. Vi körde ner bilen till Budapest.

Under denna min första sommar i Ungern företog vi, tillsammans med den amerikanske sociologen Jess Gilbert, som vi träffat 1985 i Balatonföldvar, en intervjuresa på landsbygden där nya jordbruksentreprenörer etablerade sig i kollektivjordbrukens skugga och en informell underifrånrörelse (second economy som konferensen i Toronto handlat om) bredde ut sig. Den liknade inte riktigt det som senare kom, utan såg ut som någon slags tredje väg, baserat på att små privata företag med några få anställda fick bildas. Mycket var på gång och vi hörde från en familjär bekant, som på vetenskapliga meriter (han var sinolog och specialist på ”det asiatiska produktionssättet”) satt i Centralkommittén, att Ungern var på väg lämna Warsawapakten, vilket ju hände året därpå. Vi drack spenvarm mjölk hos en arrendator som satsat på kossor och på ridtursturism för välbeställda lokala filmstjärnor. Medan vi drack mjölk demolerade hans grävskopa lagården som han byggt. Han hade fått arrendet uppsagt av kooperativet, han var förbannad och han ville inte lämna sten på sten när han tvingades bort. 

Jess Gilbert återsåg vi flera gånger på 2010-talet på amerikanska Agricultural History Society’s annual meetings. Han var nu stor expert på Roosvelts New Deal, och hade skrivit flera böcker om 30-tlaet på den amerikanska landsbygden.

Sedan måste jag hem och jobba. Jag lämnade bilen med Ildikó och långpendlade under hösten mellan Uppsala och Budapest via Östtyskland och Tjeckoslovakien, statsbildningar som sedan länge upphört att finnas. På den tiden fanns direktvagnar Stockholm-Budapest tur och retur. Med CSN-kortet jag av någon anledning hade kvar, blev det billigt. Men det fanns irritationsmoment. Enkelresan tog över 30 timmar. Visum genom DDR köpte man bekvämt för D-mark på Sazznitzfärjan, men det dubbla transitvisat för resorna genom Tjeckoslovakien, krävde besök på ambassaden i Stockholm varje gång. Där var man tvungen att för hand fylla i åtta identiska blanketter utan karbonpapper. 

Slutligen, i november, kunde vi packa min SAAB och bege oss mot Sverige, den långa vägen genom Österrike och vad som fortfarande hette Västtyskland. Bilen var så full och tung (baksätet låg på takräcket) att topplockspackningen rök i Kasselbackarna. Vi bodde hos Ildikós bror i Hanau medan bilen reparerades. Efter en viss försinkning kom vi hem till Djäknegatan i Uppsala och kunde konstatera att en mus skitit på instrumentbrädan och ätit hål på Ildikós fårskinnspäls. Vi suckade och hämtade pizza på Kantorsgatan. 

Dagen därpå slutade musen sina dagar i en fälla. Det var vacker, brun med ett vitt fält på bröstet. Troligen en illegal invandrare från kontinenten.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: