Snabbspår genom 1988

1988 var jag var nydisputerad sedan året före och hade fått något som knappast finns längre: en fyraårig forskarassistenttjänst i ekonomisk historia med minimal undervisning och mycket forskningstid. Jag bytte epokmässigt forskningsfokus från tidigmodern tid till 1800- och 1900-tal. Men viktigast var att jag gifte mig med Ildikó i Lillhärads kyrka 23 april. Hon hade flyttat hem till Ungern från Calgary där hon studerat. 

Ildikó tog sig med sina föräldrar, som förstås varit med på bröllopet, till Budapest. Efter några veckor flög vi, först Ildikó via Frankfurt, och några dagar senare jag, för tredje gången via Amsterdam och (Hotel Keizershof) till Calgary för att packa ihop hennes pinaler och flytta hem dem. Det var åtskilligt, och allt gick inte att få med på planet. Så vi gjorde paket av det vi hann och postade.

Sedan tog vi Ildikós 14 år gamla Ford Granada coupe och gjorde bröllopsresan tvärs över kontinenten på kanadensiska sidan. Vi hade ont om tid eftersom Ildikó några dagar efter avresan från Calgary skulle delta i en konferens om det då heta ämnet ”Extrapoliar economies” vid University of Toronto. Det vi inte hann packa och posta från Calgary vräkte vi in i bilen och gav oss ut på den nästa 350 mil långa turnén på Transcanadian Highway, via Regina, Winnipeg och Thunder Bay. Vår bekant, Zoltan Biacs, som långt senare flyttade till Kalifornien, men just då blev kvar i Calgary förklarade att det inte skulle gå, vi måste stanna, inte bara för att sova, utan också för att äta. Men Ildikó förklarade att: “the one who is not driving will feed the driver”. ”Aha”, sa Zoltan, ”feed the driver”.

Jag körde första sträckan och Ildikó insisterade att jag skulle blåsa på i början, medan vägarna var raka och tomma. Det gav mig den första fortkörningsboten. Ildikó fick också snart sin. Trots brådskan hann vi med att fascineras av präriens milslångt spikraka vägar med tillfälliga inslag av saltöken. Vi hann konstatera att provinshuvudstäderna Regina och Winnipeg var som lummiga nyklassiska oaser i en platt tomhet. Och vi hann klättra ut på klipporna för att titta på indianska hällristningar på nordsidan av Lake Superior. Vi övernattade på Kanadas motsvarigheter till Norman Bates motell och hos studiekamrater till Ildikó som lämnat Calgary eller Halifax där hon varit förut. Var vi än stannade packade vi och postade ett paket.

I natten utanför Thunder Bay var vägen tom igen, ingen bakom mig. Jag blåste på och fick se en underligt lysande röd punkt långt framför mig. ”I spotted you on the radar”, sa sheriffen, när vi möttes. Det var nytt för mig. ”Be careful, there are plenty of moose around here”, varnade sheriffen. Jag fick min andra bot, men sheriffen frågade hur länge vi skulle vara kvar i landet. I högst tre veckor, sa vi. ”Then I would not pay this”, sa han.  

Till konferensen i Toronto kom jag som medföljare och passiv observatör. Det gick bra för Ildikó och det var intressant att första gången träffa den kraftfulle sociologiske ikonen Teodor Shanin, som spekulerade i kraftiga förändringar i Sovjet under Gorbatjov. Det finns chanser till något fundamental nytt, sa han. Hur det verkligen gick förutsåg han dock inte. Vi bodde hos Ildikós Hongkongkinesiska studiekamrat Rhonda och hennes man. De hade ett stort men sterilt hus, med välutrustat kök. De lagade dock ingen mat, utan tog oss till Torontos stora Chinatown, där de bjöd oss på en restaurang, där de många maträtterna stod på en roterade platta mitt på det runda bordet 

Därpå fortsatte vi via Niagara till New York. Skillnaden var slående mellan det välordnade kanadensiska Niagara Falls och det skräpiga, slummiga och nedstängda Buffalo i USA. Big Apple gav vi en vecka. Vi bodde hos Bea, en ungersk exilkamrat i kvarter av det då icke-hipstermässiga Brooklyn, där polska var förstaspråk. Bea hade ett hål i vardagsrumsgolvet. En bräda var av. Jag hörde Wilander vinna sin tredje Paristitel mot Henri Leconte. 

Efter New York drog vi upp till Halifax, Kanadas skotsk-franska kulturarv och  östliga utpost. Nu bodde vi hos Barbara, som några år tidigare förbarmat sig över Ildikó när hon första gången kom som stipendiat från Ungern till Kanada. Vi blev väl omhändertagna och fick en storslagen middag tillsammans med andra gäster, bland andra den blivande skalbaggsspecialisten Christopher Majka. Barbaras man Rodney beklagade att han inte kunde tillgodogöra sig alla läckerheter på bordet, eftersom han var vegetarian. Men när vi gick förbi köket, när alla andra gått och lagt sig, såg vi honom stå där och glufsa i sig både kött och fisk. Vi smög bort, utan att säga något, vi hade paket att packa för postning.

Dagen därpå fortsatte vi till det vackra Quebec, med dess fantastiska utsikt över St Lawrenceflodens mynning. Här var till och med min skolfranska bättre än inget och jag smakade mina första sniglar. Nu var det inte mer än 25 mil till den kosmopolitiska metropolen Montreal där vi gästade Irfhan (turkisk studentkamrat), Anita och deras barn. Vi såg på fyrverkerier i skymningen, innan vi återvände hem till Irfhan och Anita och packade fler paket. 

Så var det dags att åka hem. Vi körde bilen till New York och försökte sälja den. Vi mullrade sakta runt med den lilla V-åttan i de mest ruffiga kvarter, till slut med en 50 dollarsskylt på sidorutan. En person provkörde den med mig som passagerare. En skräckfärd, men ingen köpte. Med kanadensiska papper och utan katalytisk avgasrening, som det redan var lag på i USA, gick det inte att sälja bilen. Så vi ställde den på Kennedy Airport. Vi packade på oss dubbla rockar med fyllda fickor och fyra fulla väskor och äntrade planet och flög hem via Keflavik. Väl hemma skickade vi bilnycklarna till Barbaras dotter Daine, som fick bilen mot att hon hämtade den och betalade böterna. Vårt klimatavtryck med den törstiga bilen blev betydande. Resan mätte en bra bit över 700 mil. Jag älskade varje meter.

Vi kunde inte stanna länge i Uppsala. Ildikó måste söka uppehållstillstånd på ambassaden i Ungern. Processen tog flera månader och innefattade smått förnedrande separata intervjuer som skulle skydda konungariket Sverige mot skenäktenskap. Vi körde ner bilen till Budapest.

Under denna min första sommar i Ungern företog vi, tillsammans med den amerikanske sociologen Jess Gilbert, som vi träffat 1985 i Balatonföldvar, en intervjuresa på landsbygden där nya jordbruksentreprenörer etablerade sig i kollektivjordbrukens skugga och en informell underifrånrörelse (second economy som konferensen i Toronto handlat om) bredde ut sig. Den liknade inte riktigt det som senare kom, utan såg ut som någon slags tredje väg, baserat på att små privata företag med några få anställda fick bildas. Mycket var på gång och vi hörde från en familjär bekant, som på vetenskapliga meriter (han var sinolog och specialist på ”det asiatiska produktionssättet”) satt i Centralkommittén, att Ungern var på väg lämna Warsawapakten, vilket ju hände året därpå. Vi drack spenvarm mjölk hos en arrendator som satsat på kossor och på ridtursturism för välbeställda lokala filmstjärnor. Medan vi drack mjölk demolerade hans grävskopa lagården som han byggt. Han hade fått arrendet uppsagt av kooperativet, han var förbannad och han ville inte lämna sten på sten när han tvingades bort. 

Jess Gilbert återsåg vi flera gånger på 2010-talet på amerikanska Agricultural History Society’s annual meetings. Han var nu stor expert på Roosvelts New Deal, och hade skrivit flera böcker om 30-tlaet på den amerikanska landsbygden.

Sedan måste jag hem och jobba. Jag lämnade bilen med Ildikó och långpendlade under hösten mellan Uppsala och Budapest via Östtyskland och Tjeckoslovakien, statsbildningar som sedan länge upphört att finnas. På den tiden fanns direktvagnar Stockholm-Budapest tur och retur. Med CSN-kortet jag av någon anledning hade kvar, blev det billigt. Men det fanns irritationsmoment. Enkelresan tog över 30 timmar. Visum genom DDR köpte man bekvämt för D-mark på Sazznitzfärjan, men det dubbla transitvisat för resorna genom Tjeckoslovakien, krävde besök på ambassaden i Stockholm varje gång. Där var man tvungen att för hand fylla i åtta identiska blanketter utan karbonpapper. 

Slutligen, i november, kunde vi packa min SAAB och bege oss mot Sverige, den långa vägen genom Österrike och vad som fortfarande hette Västtyskland. Bilen var så full och tung (baksätet låg på takräcket) att topplockspackningen rök i Kasselbackarna. Vi bodde hos Ildikós bror i Hanau medan bilen reparerades. Efter en viss försinkning kom vi hem till Djäknegatan i Uppsala och kunde konstatera att en mus skitit på instrumentbrädan och ätit hål på Ildikós fårskinnspäls. Vi suckade och hämtade pizza på Kantorsgatan. 

Dagen därpå slutade musen sina dagar i en fälla. Det var vacker, brun med ett vitt fält på bröstet. Troligen en illegal invandrare från kontinenten.

Konduktören i Laholm

En solig dag, sensommaren 1979 klev jag på tåget i Lund. Jag hade liftat runt i Storbritannien och Irland någon månad. Jag var luspank, hade tagit mig med flyg till Köpenhamn, kvartat hos folk från Lund som jag träffat på resan. De lånade mig en hundring så jag kunde ta mig till Göteborg och låna mer pengar av kompisar där. Bankomaten var inte uppfunnen och bankboken fanns i Uppsala, så uttag kunde inte göras förrän jag kom hem. 

Jag minns rökkupén jag hamnade i och jag minns ressällskapet. Först fanns där bara en person förutom mig. Det var en storvuxen, jovialisk sjöman. Inte bara var mina pengar slut, kläderna var otvättade också, särskilt strumporna. Därför hade jag tagit av dem och var barfota i skorna. Så kunde det inte se ut ansåg sjömannen, och lånade mig ett par strumpor. 

Snart, möjligen när vi passerat Helsingborg, kom en spröd, äldre dansk farbror in. Han var vänlig, men det var verkligen svårt att förstå vad han sa. Strax därefter dök ytterligare en man upp. Han var grov, ännu mer storvuxen än sjömannen, men tyvärr inte det minsta jovialisk. Han bar en stor bredbrättad hatt, och en mitellaliknande grön bomullshalsduk. Han hade en packsäck och en kasse med två halvdruckna sjuttifemmor vodka. Det rådde inget tvivel om vart resten av vodkan tagit vägen. Han var svårt orakad, utan att ha skägg. Han var solkig kring ögonen och han hade någon slags matrester eller ”ren” smuts kring mungiporna. Han hade inte supit bara en dag.

Den hattprydde mannens språk var inte så vårdat, men han lätt oss förstå att han var på väg hem från Australien där han hade arbetat som cowboy. Han godtog inte våra tvivel. Han halsade någon deciliter vodka och bjöd oss, men vi tackade alla nej. Han demonstrerade sedan hur man använde halsduken för att skydda sig mot de svåra sandstormarna i den australiensiska öknen. Han satte halsduken framför näsa och mun, ungefär som en bankrånare i vilda västern skulle ha gjort, och ville prompt att både jag och dansken skulle prova. Vi avböjde detta också och han blev alltmer otrevlig, högljudd och rentav hotfull. Dansken, som han inte förstod, irriterade honom mest. Sjömannen vågade han sig inte på. Vid ett tillfälle, när han ställt sig upp och tåget samtidigt ruskade till, ramlade han över den stackars dansken. Just då kom konduktören in och upplyste om nästa station. Cowboyen gav sig på honom också och han fick smita i väg efter att med tama åthutningar försökt få cowboyen att uppföra sig städat, om han inte ville bli ”förpassad av tåget”. 

Vi insåg alla tre, att konduktören aldrig skulle klara att förpassa cowboyen av tåget. Dansken såg ut att frukta för sitt liv. Jag var också rädd (om än inte lika rädd som när jag för ett par veckor sedan fått en brittisk maskingevärspipa mot magen när jag varit för närgången och dumdristig med kameran i Derry). Jag betraktade den lugna och oprovocerade sjömannen som vår livförsäkring. Utan honom hade jag gått av. Varsomhelst.

Vi hade emellertid underskattat konduktören. När vi kom till Laholm, såg han sin chans. Han insåg att cowboyen inte hade så klara begrepp om vare sig tid, rum eller järnvägsförbindelser. Han kom in och förklarade att vi nu saktade in i Göteborg, dit cowboyen skulle. Tåget gick vidare sedan, sa han, så det gällde att komma av snabbt. Vi teg, medan cowboyen efter att ha stärkt sig med ytterligare en försvarlig klunk vodka, snubblade ut ur kupén, så fort det nu gick. Utan att säga hej. Cowboyen klev av tåget och alla tre tittade vi ut genom fönstret där han stod på den tomma perrongen med sin kappsäck och sin sprit och tittade förvirrat än hit, än dit. Han insåg att han blivit lurad, vrålade något ohörbart och försökte komma på tåget igen, just som det sakta började rulla i väg. Då såg vi nederdelen av en uniformsbyxa och en fot i en välputsad sko sticka ut genom tågdörröppningen och slutgiltigt förpassa honom ner på Laholmsperrongen.

Kanske väntade en fyllecell på honom? Kanske sov han värsta ruset av sig på någon parkbänk? Med SJs dåförtiden utmärkta biljetter kunde han i så fall fortsätta sin avbrutna resa hem dagen därpå.

Konduktören kom snart förbi vår kupé igen. ”Nästa Halmstad”, sa han.

Balatonföldvár 1985 och dess följder

Jag är tillbaka. Kring 10.30, 14 september landar jag på Ferihegy. Jag tar flygplatsbussen in till Deák tér i på den platta, östra sidan av centrala Budapest och fortsätter med metron till Moszkva tér, nära Déli Pályaudvar, Södra stationen, där jag kontrollerar spår för mitt tåg och lämnar väskan i effektförvaringen. Det är gott om tid, tåget avgår först tio i sju på kvällen. ”Déli? Är inte det i Indien”? hade expediten på SJ resebyrå undrat när jag köpte flyg och tågbiljetter. 

Jag är ivrig att återuppleva staden, om så bara för några timmar och vandrar i nedförsbackarna mot floden. Det är ett behagligt brittsommarväder. Men det svider i svalget. Igår har jag bränt mig på en nykokt färsk potatis. Hur det går till? Enkelt. Glupskt tar man in en hel liten potatis. Den är het och reaktionen blir att man suger in luft. Då följer potatisen suget och fastnar i svalget. Jag fick snabbt ut den, men brännskadan var ett faktum. Eftersom jag skulle resa dagen därpå lyckades jag tjata till mig en tid hos tandläkaren samma dag. Han konstaterade att det inte var farligt, föga svullnad. ”Men det gör säkert ont.” Han skrev ut en stor flaska xylocainlösning, alltså lokalbedövande medel, att gurgla med. Det fungerar kortsiktigt. Känseln och därmed smärtan försvinner för en stund, men den kommer tillbaka så fort jag sväljer. 

Jag svänger höger så jag kommer till Batthyányi tér. Här finns den klassiska utsikten över parlamentet på andra sidan Donau, pampigt, men någon del verkar alltid vara under renovering. Jag fortsätter mot Erzsebeth híd och Lanc híd, Kedjebron. Längs vägen passerar jag några standardiserade realsocialistiska parkbänkar. På en sitter ett kyssande par. De sitter omlott. Flickan sitter normalt med ryggen mot ryggstödet, mannen omvänt med benen ner i utrymmet mellan ryggstödet och själva sitsen. Ja, det ser romantiskt ut. 

Jag går över Lanc híd och orienterar mig mot restaurang Duna Korzó, som jag minns sedan 1982 då jag var här på världskongress i Ekonomisk historia, Jag stannade en vecka extra då, men inte i huvudstaden. I stället liftade jag ensam runt på den östliga landsbygden, bort mot Ukraina, då integrerat i Sovjetunionen, och Rumänien, med också till semesterorten Balatonfüred på Balatonsjöns bergiga nordsida. Sydsidan av sjön besökte jag inte. Nu är jag doktorand i slutskedet och funderar redan på mitt nästa projekt som jag tänker ska handla om modern jordbruksomvandling och varför familjejordbruket förblivit så dominerande. Jag har kontaktats av en nydisputerad brittisk öststatsforskare, Daniel Thorniley, som förbereder en antologi om jordbruksutvecklingen efter kriget i Väst- och Östeuropa. Han arbetar på The European Coordination Center for Research and Documentation in Social Sciences, det så kallade Wiencentret. Centrets uppgift är att koordinera komparativ forskning mellan öst och väst och det ordnas medel för Thornileys och Centrets ”Rur IV projekt”.  Pengarna räcker inte till några forskarlöner, men väl till att finansiera möten med de tilltänkta författarna, däribland mig. Jag har redan under våren varit på ett inledande projektmöte i Köpenhamn. Där träffade jag förutom Thorniely, den göteborgske makrohistorikern Martin Pettersson och en rad sociologer, Reidar Almås från Trondheim, Ulrich Nitch från Ultuna och Leo Granberg från Helsingfors. Bara män och jag var junioren.  Vi rundade av med öl och bordtennis. Petterson var trots betydande kroppshydda kombinerad med kort räckvidd, bra i pingis.  Men mig slog han inte. 

Nu har Thorniley bjudit in mig till ett fyradagars seminarium på samma tema: jordbruksmodernisering i öst och väst, anordnat av European Association of Rural Sociology och Wiencentret.  Det ska hållas i Balatonföldvár, en liten stad längs Balatonsjöns långgrunda södra strand. Målgruppen är unga agrarsociologer, historiker och ekonomer. Det är alltså frågan om en slags sommarskola för unga samhällsvetare som forskar om jordbruk. 

UNESCO finansierar seminariet, så när som på själva resan som vi får söka bidrag för hemma.  En sommararbetande handläggare, Peter Stenberg, på Humanistiskt-Samhällsvetenskapliga Forskningsrådet, HSFR (saligt i åminnelse) ordnar överraskande snabbt ett bidrag, vilket jag långt efter att jag kommit hem får veta per telefon från en honom överordnad, att jag inte borde ha fått. Jag blir av skäl som nog strax framgår Stenberg mycket tacksam.  Flygresan kostar tvåtusen sjuhundranittiotre kronor, mer än halva min månadslön. Tågbiljetten till Balatonsjön, går på 52 forint, en tia, ungefär.  

Duna Korzó ligger längs strandpromenaden på den platta Pestsidan och nära intill det stora hotellet som just nu heter Duna Intercontinental, men ständigt byter namn (och ägare?)  Jag beställer en schnitzel och efter en smula tvekan en helflaska rödvin från Villany. Maten är god precis som förut, likaså vinet. Servicen är utmärkt. Medan jag betraktar omgivningen: flanörerna på promenaden och gummorna från Erdely, Transylvanien, som säljer broderade dukar och pickande leksaksfåglar i trä, pimplar jag utan problem i mig hela vinflaskan och noterar att alkoholen fungerar bra mot smärtan i svalget. Livet blir lite lättare.

Tiden går och jag tar tunnelbanan från Kossuth tér utanför parlamentet. Jag promenerar den korta återstående gatstumpen till stationen, hämtar väskan och kliver på tåget.

Jag är långt ifrån ensam och antar att här finns flera resenärer som ska till seminariet.  Jag letar efter ansikten som kan tänkas stämma överens med deltagarlistan som jag fått och läst tidigare: Åke, Ekonomisk-historisk doktorand från Göteborg, Cecilia som doktorerar i pedagogik på SLU i Uppsala, Matti från Helsingfors, Shelia från London, Sigurd från Oslo, Sissel från Trondheim och Jess från Madison, minns jag.  Jag minns också en Ildikó Asztalos som är ungerska men doktorand i Calgary. Hon har skrivit en master i etnografi i Ungern, baserad på intervjuer av jordbrukarfamiljer och en i sociologi/socialantropologi i Halifax om en bosättning i Nova Scotia som via fisket dras in i triangelhandel över Atlanten. Det är vid sidan av den redan disputerade Cambridgeantropologen Chris Hanns fältstudier från Ungern och Polen den mest spännande forskningsbakgrunden jag ser i gruppen.

Ildikó är mycket riktigt på tåget, hennes mamma följer med in i vagnen för att vinka adjö. Sárolta säger åt sin dotter att inte bara tänka på studierna: ”Hitta en trevlig och snygg ung man, som han där till exempel”. Hon pekar på en mellanblond trettioåring som går framför henne i korridoren och bär en  på en blå Fjällräven Kånken ryggsäck. Det är jag, men jag har ingen aning om konversationen.

I stället hittar jag tre öldrickande ljushylta personer, en kvinna och två män. Jag identifierar dem omedelbart som finnar och drar slutsatsen att vi har samma destination. Jag slår mig ner. Den äldste av dem presenterar sig mycket riktigt som Matti Peltonen. Tågresan blir behaglig, även om tröttheten smyger sig på. Var en helflaska vin på eftermiddagen verkligen en god idé?

Balatonföldvár ligger i kompakt mörker när vi kommer fram efter ett par timmar. Ett tiotal av passagerarna kliver av och ämnar sig till seminariet som förlagts till Hotel Festival. Programmet vi fått har berättat att det kommer att finnas en särskild mottagningsdisk på stationen med hjälp att ta oss till hotellet. Men här är tomt. Även biljettreceptionen är nedstängd. Sista tåget har gått och vi står handfallna i den ljumma kvällen. Förvirringen i gruppen där ingen känner den andre lättas, när Ildikó som ju kan språket träder i aktion. Hon ruskar liv i en ensam sömndrucken taxichaufför som får köra oss i omgångar till hotellet i sin lilla Lada. När vi kommer fram skäller hon ut den lokala organisationskommittén, ledd av András Vágvölgy och gör sig lite ovän med dem. Hon skäms å sina ansvariga landsmäns vägnar. De trodde inte det skulle komma någon mer. Men de hade ju en lista? Sedan skäms hon för hon skällt ut dem.

Incidenten inleder kontakten mellan besökarna och lättar upp stämningen såsom plötsligt lösta problem ofta gör. Vi träffar några av dem som kommit tidigare och Sigurd Rysstad, som är anmärkningsvärt slafsigt klädd i urblekta fransiga jeans och gympadojor, bjuder på norsk jubileumsakvavit på sitt rum. Den är ljummen och trots att Sigurd försöker övertyga oss om motsatsen är det helt enkelt inte gott.  Vi har fått våra rum och går till vila. Vi ses alla till frukost. 

Vi är 35 deltagare förutom lärarna eller ”resurspersonerna”, som de kallas. Vi indelas i arbetsgrupper, uppbyggda kring våra specifika intresseområden med en resursperson i varje. Seminariet är upplagt kring resurspersonernas föreläsningar om olika aspekter på jordbruksutvecklingen i öst och väst.  I arbetsgrupperna bearbetar och diskuterar vi informationen från föreläsningarna, mestadels sittande utomhus på terassen. Vi redovisar sedan in plenum vad vi kommit fram till.  Den första föreläsningen ges av den engelske sociologen Howard Newby, som om ett par decennier senare ska adlas till Sir Howard Newby, för sina vetenskapliga prestationer. Han försöker utmejsla en teori för agarsociologi, utgående från ”klassikerna” Marx, (som menade att bönderna skulle proletariseras bort), Weber (som menade att de skulle rationaliseras bort) och Kautsky (som försökte förklara varför bönderna inte försvann). Så följer Helga Repassys föreläsning om relationen land och stad som handlar om vad som kommit att kallas den östeuropeiska underurbaniseringen och den alltmer omfattande arbetspendlingen. Ana Barbic från Slovenien – förlåt Jugoslavien – föreläser om kvinnan i jordbruket. Antal Böhm talar om den sociala strukturen och lokalsamhället och Martin Pettersson om historiska aspekter på Västeuropas jordbruk.  Avslutningsvis föreläser Thorniley om den sovjetiska modellens betydelse för jordbruket i Öststaterna, kollektiviseringsmodellen ofta kombinerad med små hushållslotter för kooperativmedlemmarna. 

Naturligt nog får vi lite extra information om värdlandet, Ungern, och jordbruksutvecklingen där.  Sedan den på 1960-talet införda New Economic Mechanism har Ungerns ekonomi liberaliserats mer än de andra kommunistländernas. Det gäller inte minst jordbruket, som under senare år delvis avreglerats. Jordbrukskooperativen kan konkurrera på en nationell marknad för insatsvaror och livsmedel och kooperativmedlemmarna kan driva en ganska omfattande egenproduktion. Vi erbjuds en muntlig presentation om den ungerska utvecklingen av värden András Vagvölgy. Vi får även se en dokumentär film som handlar både om interna problem inom ett jordbrukskollektiv (en kolchos, för att tala ryska) och om det självständiga kooperativets konflikter med central och regional administration. Flera sociologer medverkar. Bland annat Bálint Magyar. Om mindre än 10 år är han liberal utbildningsminister i den andra postsocialistiska regeringen i Ungern, baserat på en koalition mellan det reformerade tidigare styrande socialistpartiet, Magyar Szocialista Párt och det nya liberala Szabad Demokraták Szövetsége

Mellan de schemalagda aktiviteterna finns det gott om tid för pratstunder med enskilda och i grupper. Jag pratar en hel del med Ildikó som berättar om hur jordbrukskollektiven utformats i Ungern och även om förhistorien, före 1945, inte minst om jordbruksstäderna på Alföld (slätten i öst som vi svenskar kallar Pustan). Hon nickar åt mig när Vágvölgy återger samma information under sin föreläsning. 

Jag talar också en hel del med Sigurd som är elev till den kände, för att inte säga ökände men skicklige Ekonomisk-historikern Sten Tveite. Sten har jag träffat en gång precis två år tidigare i september 1983, på ett nordiskt ekonomisk-historiskt möte i Sandbjerg i södra Danmark. Han var trevlig och kunnig, men en formlig suput. Han drack öl under de små sessionerna på konferensen. Sigurd är lite samma stil. Han går hela tiden i samma nedslitna kläder. Vi jämför villkor vad gäller expenser för norska och svenska doktorander. Norrmännen har det klart bättre, visar det sig.

Jag stämmer också av då och då med Cecilia, som jag inte känner sedan tidigare, fastän hon bor och studerar i Uppsala.

Vid den andra kooperativet, Új Élet (Nya livet) får vi däremot besöka kooperativmedlemmarna hemma, utan att någon byråkratisk överrock följer med. Vi går gruppvis och det finns en ungersk seminariedeltagare med i varje grupp. Diskussionen blir livlig och det är direkt spännande, vi känner att vi är med om något ovanligt. Eftersom jag bekantat mig med Ildikó följer jag henne och hon är en snabb och energisk tolk, engelskan är klart bättre än min efter hennes tid i Kanada. Vi konstaterar att husen är välbyggda, medan djurmiljön är bristfällig. Familjerna odlar majs och grönsaker och håller egna djur: svin, fågel och nöt. Dessutom lejer man boskap från kooperativet. Hushållen kan disponera upp till 3 ha egen mark, men dessutom arrendera mer, framför allt betesmark, från kooperativet som hjälper till att marknadsföra familjernas produkter. Det står klart att de små familjejordbruken utnyttjar expansionsmöjligheterna maximalt och att människorna dessutom arbetar mycket, dels för lön i kooperativet, dels för sig själva.  Drivkraften att höja den egna konsumtionsnivån är stark, det står klart. En överraskande stor del av jordbruksproduktionen i detta exportland härrör snarare från hushållsmässig verksamhet än från kolchoser. Håller något på att hända? 

På kvällen bjuds vi på middag i kooperativets stora sal. Kooperativets direktör håller tal på ungerska, som översätts av en av de ungerska resurspersonerna. Vi får gryta på hjort, som direktören säger sig själv ha skjutit, och vi får vin. Man serverar sig själv i dricksglas ur stora tillbringare. Newby tackar artigt å våra vägnar, även om han framhärdar i att det vi fått oss till livs är en seg gammal ko. Jag vet inte hur just den delen av tacktalet översätts. Vinet bidrar till att höja stämningen även om två östtyska deltagare i skinnjackor håller sig för sig själva och ser en smula besvärade ut. I bussen tillbaka till Hotell Festival sjungs folksånger från olika länder. Martin, Åke, Cecilia och jag bidrar med Kostervalsen.

En dag återstår, seminarier, gruppmöten, plenumdiskussioner och fikapauser. Som avslutning på hela seminariet bjuds vi på vinprovning av Balatonboglár, en stor lokal vinproducent. Alla är uppklädda och stiliga, bortsett från Sigurd som naturligtvis kommer klädd som vanligt och förklarar att han visserligen har en kostym med sig, men inte ids använda den.    

Det bjuds mycket generöst. För att tala klarspråk blir det frågan om ett betydande sjöslag.  Det för med sig att tungbanden lättas och återstående hämningar släpper. Det har legat i luften hela tiden, men med hjälp av vinet vågar Ildikó och jag mötas. Visserligen håller vi oss inom gränserna och var och en går till sängs hos sig, men vid frukosten bekräftas att något har hänt.  

Vi tar det lugnt på förmiddagen, trötta av kvällens festande och intrycken från flera dagars intensiva samtal och lyssnande. Ordmassor med alldeles ny information har passerat genom oss. Framåt elvatiden promenerar vi ner till stationen. Där träffar vi de polska deltagarna, som förklarar att de planerat att åka med tiotåget, men missat det. Elvatåget missade de nyss och nu började det bli kritiskt. De tänker – som vi – satsa på tåget som går strax efter klockan tolv.  Ildikó undrar hur den svenska tandvården kan vara så dåligt att mina framtänder ibland är alldeles svarta. Snuset, förklarar jag. Det rinner.

Vid tvåtiden anländer vi till Budapest.  Vi går ner mot Batthyányi tér och hittar en parkbänk som vi sätter oss omlott på. Sedan tar vi spårvagnen upp till Kolosy tér på västra sidan, högt upp i Óbúda. Vi går sista biten fram till den högt belägna typiska kvadratiska putsade villan på Folyondár utca 5. Den är omgiven av en stor trädgård, anmärkningsvärt välfylld med druvor, persikor, valnötter, körsbärsträd, bärbuskar och grönsaksland. Jag träffar Ildikós mamma och hunden Mácko (Nalle), en valp av den stora ungerska vallhundsrasen Kovac, som hon just skaffat. Jag bjuds på kokt korv och bröd. Det är gott. Glimtarna finns i ögonen. Ildikós far skymtar, men han är upptagen, jäktad vid skrivmaskinen.

Sedan blir det bråttom till flygplatsen. Planet går halv sex och man måste vara där någon timma före. När jag vinkat av Ildikó, träffar jag Cecilia, som jag har sällskap med hem. Det blir en slags debriefing med en person som jag hunnit bli bekant med. Det är bra. Jag känner helt klart att något har hänt. Men förvirringen är inte obetydlig. 

Följder av Földvár

Balatonföldár blev en vändpunkt för mig på två sätt. Ämnet för seminariet kom att bestämma min forskningsinriktning i 15 år efter avhandlingen. Viktigare var förstås att jag träffade Ildikó. 

Situationen var inte så enkel. Vi hade båda förhållanden som var i olika grad av upplösning under hösten 1985. Jag bodde tillsammans med A.  Ildikó och jag hade bara några timmar tillsammans bakom oss och vad Churchill kallat en järnridå emellan oss.  Vart det skulle ta vägen var oklart, men vi upprätthöll kontakten brevledes. Jag opererade min fotled och hoppade runt i gips merparten av senhösten, bland annat på Peter Gårestads och Gaim Kibreabs disputationer med åtföljande fester. 

Peter drabbades rätt svårartad munhäfta under disputationen och jag led med honom. Efteråt var han glad och lättad ändå. Han var först i vad jag tycker var min generation doktorander i Uppsala. Gaim klarade sig bättre. Han är en elegant högväxt och självsäker eritrean som brukat synas på Carolina, med en penna inte i örat, utan instucken i sin Hendrixfrissa. Hans fest blev rolig med god mat och anarkistisk dans (ja utom för gipsade mig), långt ifrån någon formell nationsmiddag med talordning, skålordning och sånghäften. Festen ägde rum på Gläntan, en byggnad där stadsskogen slutar mot Sommarro. Här gick senare vår dotter i förskola. Byggnaden är borta nu. Ett fint litet komplex av flerfamiljshus alldeles i skogs- och bergskanten har ersatt det. 

Jag separerade från A och vi flyttade isär strax efter jul. Hon behöll tills vidare vår stora studentlägenhet, en fyra i Flogsta, medan jag mestadels övernattade på jobbet. Jag hade ett eget arbetsrum i en kontoriserad studentkorridor på Waldenströmska studenthemmet. Här fanns både soffa, toa, dusch och kök och de få möbler jag hade, lämnade jag i Flogsta.  På vårkanten fick A och jag varsin mindre studentlägenhet. Jag fick en trea på 50 kvadrat med barkök på Djäknegatan. Där skulle jag bo i två år. 

Brevväxlingen med Ildikó fortsätter och slutligen bestämmer vi oss för att syna våra kort. I april reser jag per tåg genom Västtyskland och Österrike till Ungern. Vi träffas och det fungerar. 

Vi tillbringar några sköna dagar i föräldrarnas sommarstuga i ett område på slätten sydöst om Kecskemét, Tősfürdő vid Tiszafloden. Vi cyklar runt där, gör våra upptäckter och hushållar för oss själva några dagar. Det är nytt och spännande. Som vanligt inträffar minst ett missöde. Jag ska öppna sommarvattenkranen. Den sitter stenhårt, men jag lyckas. Alltför väl. Jag bryter den, så den inte kommer att gå att stänga. Verktyg behövs. Vi ger oss av efter en rörmokare.  Det är lördag och arbetarna från det närbelägna kollektivet är lediga. Det ser hoppfullt ut. Rörmokaren är mycket riktigt ledig. Tyvärr har han inlett helgfirandet och någon rörkoppling kan han inte befatta sig med, det inser vi.  Vi får lämna det hela åt Ildikós far att lösa. 

Så några dagar i Budapest. Jag har ju varit där förut, men nu är det från insidan. Jag får se hur livsmedelshandeln fungerar, vi går på en rockopera och lyssnar på en orgelkonsert i Mátyáskyrkan, vi promenerar på den platta, långa Margaretaön, träffar båda Ildikós föräldrar förstås, liksom hennes kanske närmaste vän Klara och som hastigast hennes bror.  Men mitt i romantik och vardagsliv är detta fortfarande Östeuropa. En gång i veckan måste jag infinna mig vid polisstationen vid Tímár utca och bekräfta var jag bor. 

Tiden rinner i väg utan att vi egentligen kommer någon vart. Tills vidare bestämmer vi oss för att hålla kontakten och knega på med våra avhandlingar. Ildikó skriver ju i Calgary, men hon samlar material under ett år i Ungern, ett år som börjat just före seminariet i Balatonföldvár. Att vi alls möttes där var verkligen en osannolik slump. 

Det blir dags att vända hem. Jag tar samma väg tillbaka. Jag hade varit i kontakt med Daniel Thornily och stannar till i Wien för att träffa honom.  Men Danny har ingen tid för mig. Han är på kvinnojakt och ger ett ointresserat och småarrogant intryck. Jag blir besviken. Senare på året hoppar jag av RUR IV projektet eftersom jag inser att jag inte hinner bli färdig med avhandlingen under året. Därför var detta det sista jag kom att se av Thorniley, som jag faktiskt hade brevväxlat intensivt med under 1985 och nog tyckt jag kommit en smula nära personligen. Snopet var ordet.

Jag övernattar i alla fall i Wien och på morgonen ringer jag till Köpenhamn. Där, på Fiolstraede, alldeles bakom Strögets myller, bor Jens Langdahl Jensen tillsammans med Eva Köngisson från Lindesberg. Jens far har en frisersalong en trappa ner i det magnifika korsvirkeshuset. Är det från 1700-talet? Men Jens svarar inte, inte heller Eva, utan Jens syster som jag aldrig träffat och som talar svår danska i luren. Jag ber henne förklara för Jens att Mats från Uppsala kommer om någon dag och gärna övernattar. Hon lovar att underrätta sin bror.

När jag knackar på ett par dagar senare ser Jens förvånad ut. En Mats från Uppsala är ju redan där. Jag hade glömt att jag träffade violinisten Mats på stationen i Wien just när jag kom dit. Han är också från Uppsala, men vi är inte närmare bekanta. Via sin sambo, Eva Janse, som jag däremot känner väl, känner han också Jens.  Men, the more the merrier. Vi dricker vin, går på Montmartre och lyssnar på jazz. 

På försommaren återgäldade Ildikó mitt besök. Hon kom per tåg till Stockholm. Östvägen. Vi åkte runt lite i mina omgivningar, hälsade på mina föräldrar som insisterade på att grilla och äta i trädgården. Det var så kallt att Ildikó behövde vanter.  Vi funderade förstås på hur vi skulle gå vidare. Vi hade båda ett tag kvar till examen på helt olika håll, skulle vi flytta ihop ändå? Var? Innebär det att någon måste avbryta studierna?  Jag hade hört mig för, hos den trevlige professorn i sociologi Ulf Himmelstrand, om Ildikós möjligheter där. Vi träffade Anders Fogelklou, jurist på Institutionen för Öststatsstudier. ”Get married” sa Anders. Och han hade väl rätt, men vi vågade inte riktigt. Vi hade trots allt så lite bakom oss tillsammans och i motsats till vad någon kanske kunde tro var det ju inte en fråga om att få en utväg från hemlandet för Ildikó. Och så hade hon Kanada. Så vi avvaktade, men gjorde upp om att träffas innan Ildikó flög tillbaka till Calgary till höstterminen. Fundersamma såg vi fram emot ett transatlantiskt förhållande. Skulle det gå? Vi hade inte alls funderat färdigt när jag körde Ildikó till Centralstationen i Stockholm och ljuddämparen på SAABen havererade. 

Under sommaren 86 intensifierade jag arbetet med avhandlingen. Jag hade tyckt mig klar med mina låga tidsserier över livsmedelsförsörjningen vid tidigmoderna hospital, en slags blandning mellan sjukhus och fattigförsörjningsinrättningar. Dessa institutioner i sig själva var inte så fattiga, de var i regel väl försörjda av kronotionden från vissa distrikt och av räntor får gårdar som donerats till dem. Inte underligt då att socknarna som var ansvariga för den lokala fattigvården, försökte få sina ”rätta fattiga”, dvs. människor som av olika skäl var arbetsoförmögna, inskrivna på länets hospital.

Materialet angående utspisningen av folket på hospitalen hade Mats och jag hittat på landsarkivet i Landskontorets handlingar, men det fanns stora luckor.  Landsarkivets material täckte bara delar av 1700-talet och 1800-talet. En del äldre material hade jag hittat i Västmanlands länsmuseums arkiv och i domkapitlets arkiv i Västerås (detta gällde förstås Västerås hospital).  Med hjälp av en engagerad ung arkivarie vid Riksarkivet fann jag emellertid sommaren 1986 det mesta av vad som saknades, både avseende Västerås och Falu hospital.  Hospitalen hade under senare delen av 1700-talet drivits direkt under rikets barnhusdeputation, senare av Serafimerordensgillet och en del andra centrala organ. De slutligt reviderade räkenskaperna för denna tid fanns därför i dessa organs arkiv på Riksarkivet på Marieberg. Luckorna efter 1750 kunde nu i stort sett helt täckas. 

Men merparten av luckorna gällde 1600-talet och det tidiga 1700-talet. Det som saknades i landsarkivet fann jag nu i kammararkivet på riksarkivet, där länens landsböcker i original, kompletta med särskilda verifikationsböcker, dvs. sammanbundna kvitton bevarats. Ömsom i landsboken, ömsom i motsvarande års verifikationsbok fann jag de ”utspisningsextract” som visade vad som gått åt till utspisningen av de fattiga respektive år. Jag kunde nu täcka nästan alla luckor från 1620-tal till mitten av 1800-talet och få långa kontinuerliga serier. Det gick inte i en handvändning.  Eftersom de extract jag sökte kunde finnas i landsboken ena året men i verifikationsboken andra året, måste jag i princip gå igenom cirka 100 landsböcker och lika många verifikationsböcker för att finna vad jag sökte. Landsböckerna var liksom verifikationsböckerna omfattande sammanbundna volymer med hårda pärmar och läderbaksida.  De var sällan mindre än tre decimeter tjocka, ofta var de uppemot halvmetern. I dessa skulle jag för varje år finna i princip ett specifikt blad. Böckerna var ju systematiskt förda så snart visste jag ju ungefär var jag skulle hitta det sökta bladet, men det blev ändå många beställningar (fem volymer per beställning) och mycket bläddrande.  

Böckerna var torra och dammiga. Jag använde förstås arkivvantar men också skyddskläder i form av en tunn träningsoverall. Overallen var svart av sporer och damm när dagens var slut. 

Det var naturligtvis bra att jag fann detta material som gjorde min studie oändligt mycket bättre. Men jag hade funnit det kompletterande hospitalsmaterialet väl sent och massor av nytt material innebar också massor av bearbetning innan jag kunde sätta samman mina definitiva kapitel. Jag kunde sluta hoppas på att bli färdig före mitten av 1987. Och det var detta som innebar att jag kunde glömma Daniel Thornileys Rur IV projekt. Det var avhandlingen som gällde nu.

Bern, Frankfurt, Amsterdam

Det gavs en möjlighet för mig och kollegan Mats Essemyr som arbetade i samma projekt att presentera preliminära resultat på årets världskongress i Ekonomisk historia, som hölls i början av hösten, i Bern. I Budapest 1982 hade vi bara lyssnat och följt sessioner, inte presenterat något papper själva.  Men nu såg Bo Gustafsson, vår professor, till att vi fick presentera på en stor session som skulle ledas av Robert Fogel som sju år senare skulle dela Ekonomipriset till Alfred Nobels minne med Douglass North. Bosse kände honom väl.  Bidragen skulle utges i kongresshandlingarna som alla tusentalet deltagare fick.

Bosse var inte formellt vår handledare, men det var han som tog oss under sina vingar och projektpengarna som finansierade våra doktorandstudier hade vi sökt i hans namn. Vårt lilla tvåpersonsprojekt var del av en stor multivetenskaplig forskningssatsning om kost och hälsa som drevs av Forskningsrådsnämden, FRN, lika saligt i åminnelse som HSFR och SJFR (Skogs- och Jordbrukets Forskningsråd), de två råd som stod för fiolerna. 

Satsningen innefattade ekonomer, etnologer som Nils-Arvid Bringeus med elever och antropologer, bland andra Anita Jacobsson Widding och Per Löwdin, sedermera till synes evig och odödlig ­ – men just på sin pensioneringsdag sorgligen avliden – doktorandombudsman i Uppsala. Naturligtvis fanns det även naturvetare inblandade, vilka vi träffade ibland på programmöten. De leddes av Leif Hambreus som var professor i näringslära och även lärare åt Christina. Här fanns också Åke Bruce, laborator på livsmedelsverket och Wulf Becker som även han arbetade på verket. Riktigt hur hela programmet hängde ihop fick jag aldrig fullkomlig reda på, även om vi till sist formulerade våra redsultat i någon form av kort sammanfattande slutrapport. Bortsett från detta och en del tidiga programmöten, gjorde vi bara vår egen lilla del. 

Mats och jag sökte alltså pengar i Bosses namn. Vi skrev ansökningar som förnyades varje år från 1981 då vi först beviljades finansiering. Bosse skrev under, men inte utan att läsa. När han tyckte vi slarvat sa han ”ni kan inte lura Adamsson”. Rolf Adamsson var professor i ämnet vid Stockholms universitet. Han var bekant för oss. Han hade skrivit en tung bok i teori och metod för Ekonomisk och social historia. Han var sträng och noggrann och han satt antagligen just då i HSFRs beredningsgrupp. Vi var noga. Vi skickade ett rundbrev

till samtliga ekonomisk-historiska och historiska institutioner i landet. Där presenterade vi projektet och frågade dessutom om forskarna vid respektive institution häll på med eller planerade något liknande. Det var fritt fram. 

På den tiden gjordes naturligtvis inte anslagsansökningarna elektroniskt eftersom sådan elektronik inte fanns. Varje år tog Mats och jag bilen, oftast Mats folka, till Wennergren center vid Norrtull, där både HSFR och FRN höll till. Vi hade med oss medelsansökan och bilagor, alltså de rapporter vi producerat under året, allt i femton kopior, sorterat buntvis och inpackat i 15 arkivkartonger eller tjocka kuvert.  Man kunde förstås skicka per post, men vi var alltid ute i sista minuten och litade inte fullt ut på postverket i så viktiga ärenden.  Ibland levererade vi ansökningar även åt andra forskare hemifrån. Det var en högtidsdag. Ansökan var färdig. Något var avslutat. Vi åt lunch på Restaurant Vega i botten på Wennergrenskrapan. Sedan åkte vi hem.

Bosse hade redan 1983 följt med oss till ett mindre ”kollokvium” om historical living standards som hållits i Leiden och Amsterdam i september 1983. Mats och jag hade blivit uppsnappade på kongressen i Budapest 1982 av två nederländska forskare, som ville ge ut en antologi i ämnet Vi skrev varsitt bidrag baserade på våra doktorsstudier och jag åkte dit i förhoppningen om att kanske få en internationell publicering av ett kapitel så jag kunde göra en sammanläggningsavhandling, något som då ännu var ytterst ovanligt i Ekonomisk historia, men lite lockande. Etnologen Christina Fjellström följde också med. Hon var dietist, men också doktorand i etnologi och även hon skulle skriva om mat. Hon hade det i släkten, verkar det som, eftersom hon var dotter till Phebe, professorn i etnologi i Umeå som fanns i det kluster av matforskande etnologer där Nils-Arvid Bringeus i Lund var centralgestalten. Mats och jag hade träffat henne 1981 när vi rest till Björkarnas stad för att prata konsumtionsforskning, inte bara med henne, utan även med folk från Demografiska databasen, som var det hetaste som fanns då. 

Att Bosse följde med som ledsagare och var roligt och uppmuntrande. Han visade oss intresse. Tacksamt.

Första hälften av kollokviet hölls i Leiden och där leddes förhandlingarna av Thomas Lindblad, en internationellt utbildad svensk nydisputerad historiker som skrivit om holländsk handel med Nordeuropa under den klassiska epoken. Han var några år äldre än oss och hade redan undervisat i vårt ämne i Leiden i åtta år, men vi kände märkligt nog inte till honom när vi kom. Jag minns mest att han introducerade Derek Oddy, en brittisk kosthistoriker ”who had published extensively in the topic” och naturligtvis blev en viktig kontakt för oss. 

Vi bodde bara en natt i Leiden. Bosse och Christina fick varsitt rum på fina hotellet. ”The two Matses” fick däremot bo i ett enkelt studentboende. Inte illa i och för sig. Varsitt rum och ett litet kök. På köksbordet låg två broschyrer, den ena berättade om boendets regler och fastän vi förstod att det betydde ”Bäste kund” eller möjligen ”Bäste gäst” kunde vi inte låta bli att skratta när vi läste ”Beste Klant”.  Den andra broschyren handlade om kultur och kulturpolitik, om hur folk från olika kulturer inte borde blandas. Referenserna var genast klara: boerna, Sydafrika, apartheid.  Vi förstod inte hur den hamnat på vårt köksbord, men vi insåg att vi var i ett land med ett starkt kolonialt förflutet och att det fanns folk som ville påminna om det. Jag hade inte reflekterat över detta, utan mest tänkt på Nederländerna, som ett väldigt liberalt land, fastän jag kände historien.

Mot kvällen, den andra dagen åkte vi till Amsterdam för en mottagning finansierad av Der Nederlandishe bank, som förärade varje deltagare en slips med sin logga. Christina fick en schalett.  Efter ett kort föredrag från någon i bankledningen förklarade kollokviets organisatör att det nu var ”time to get drunk”. Så farligt blev det nu inte, men här träffade jag för första gången Christer Lundh, doktorand från Lund, några år äldre än mig. Han skulle bli en framstående och bred ekonomisk-historiker med publikationer i allt från industriell demokrati och 2000-talets arbetsmarknad till tidigmodern demografi. Han var en av de Lundensare som såg till att ämnet i Sverige, ”went international” och att folk började publicera sig i internationella tidskrifter i stället för mest i svenska monografier.  Tjugofem år senare ungefär, blev han professor i Göteborg. Mellan 1983 och 2003 kan jag inte minnas att vi träffades alls, men sedan dess hade vi en tid mycket kontakter bland annat rörande den ”nationella forskarskola ” i ekonomisk historia som vi startade på 00-talet med finansiering från Handelsbankens forskningsstiftelser. Christer är pensionär nu, men arbetar antagligen ändå. Han har varit flitig, duktig och i alla fall för mig på alla sätt bra att ha att göra med.  

Under den andra sessionen av kollokviet hade Mats och jag våra presentationer. Bosse G höll dessutom ett oförberett men lysande föredrag, baserat på sin nästan tjugo år gamla licentiatavhandling om de norrländska sågverksarbetarnas levnadsförhållanden. Christina var med för att höra och lära. Hennes avhandling kom faktiskt sedan att handla just om sågverksarbetares villkor i slutet av 1800-talet.  Våra papper togs bra emot och samma gällde Christers. Vi gjorde vår första bekantskap med Peter Scholliers från Antwerpen och en finsk doktorand, Sakari Heikkinen, sedermera professor i Helsingfors. Sakari och flera andra gjorde framställningar där de räknade fram livsmedelskonsumtionen som en restpost från statistiska uppgifter om jordbruksproduktion och utrikeshandel med livsmedel. 

Jag tyckte det var listigt, med minns att Bosse var föga imponerad, det var snabbt hoprafsade papper utan källforskning och reflektion, menade han. Statistiken var knappast särskilt pålitlig och förblev oproblematiserad. Vi skulle strunta i detta. För Sveriges del var detta dessutom redan noggrant gjort 1942 av statistikern Lars Juréen. Juréens avhandling om Sveriges produktion och konsumtion av livsmedel publicerades av någon anledning aldrig, men han citerades inte så sällan. Alldeles innan min avhandling blev klar insåg jag att jag behövde läsa Juréen och 26 augusti 1987 körde jag SAABen till Jönköping där korrekturet förvarades på Statens Jordbruksnämnd (saligt i åminnelse). Jag läste, skrev av, kopierade valda delar och åkte hem.  Hemfärden gick i mörker och regn. Men jag underhölls av radioreferatet av Sveriges träningsmatch mot Danmark på Råsunda. Vi vann med 1-0. Jag undrar om det inte var Robert Prytz som nätade. 

Scholliers var en ung kostforskare som Mats och jag skulle möta flera gånger. Vi träffade också några prominenta engelsmän, F.M.L. Thompson en firad agrarhistoriker och Sidney Pollard, en ännu mer firad Ekonomisk-historiker med ekonomisk-geografiska böjelser. Där var också en uppseglande excentrisk brittisk postmodernist, som även han ”gav ett papper” men bara genom att på svårartad dialekt läsa upp vad han rafsat ner i ett kollegieblock. Han var ett namn, men jag har glömt det. 

Bosse påstod att Pollard berömde mitt arbete. Så här i efterhand vet jag inte om han sa det för att göra mig glad. Glad blev jag i alla fall då. Det indirekta berömmet var vad jag fick nöja mig med, för i korrespondensen efteråt stod det klart att mitt bidrag inte skulle komma med i antologin, eftersom det (som vanligt) var för långt och dessutom fokuserade tidigmodern tid och inte perioden från den industriella revolutionen och framåt som skulle bli bokens tema. Det spelade till slut ingen roll. Det blev aldrig någon bok och den drivne nederländske initiativtagaren störtade dessutom senare till döds på cykel i Alperna.  Så kan det gå. Christer Lundh publicerade sitt bidrag i Lunds Working papersserie. Mats och jag publicerade inte våra någonstans.  Men vi inkvarterades i alla fall bättre i Amsterdam, på det lilla familjehotellet Keizershof vid Keizersgraacht. Det hade drivits av ett par som flyttat in där 1958. Hotellet fanns i ett klassiskt 1600-talshus, kanske lutandes lite. Resten av huset utgjorde värdfamiljens hem. Man nådde rummen via en spiraltrappa runt en skeppsmast. Rummen hade getts namn av filmstjärnor från, 40- och 50-talen. Kanske värdparets favoriter? Rita Hayworth, Grace Kelly, Humprey Bogart, Ingrid Bergman och Charlie Chaplin. Mats och jag gick ut och åt en rijstafel. Mats tyckte den var för stark.

Nu, 1986 gör vi det igen, men bättre, tänkte vi. Men det blev inte som vi tänkt oss.  Bosse aviserade sent omsider att han inte skulle följa med till Bern, vi fick klara oss själva. Däremot var han med när institutionens olika bidrag för kongressen ventilerades på institutionens högre seminarium. Det var en dålig dag. Mats E var hemma med sjukt barn så jag fick presentera vårt papper själv. Jag skar mig i örsnibben när jag rakade mig på morgonen och blodet droppade envist ännu under seminariet. Bosse var på sitt sämre humör och sågade vår uppsats med orden ”det här kan ni i alla fall inte skicka till Fogel”. Jag mumlade något undvikande. Vi hade ju redan skickat papperet. 

Så satte vi oss på tåget, Mats och jag. Vi såg fram emot att träffa kollegor, både från utlandet och Sverige. De ekonomisk-historiska världskongresserna var på den tiden de möten då man träffade de flesta svenska ekonomisk-historiker. De fungerade som en slags sällan hållna släktträffar. Sporadiska nordiska möten fanns visserligen, men den pågående serien av täta svenska ekonomisk-historiska mötena inleddes först 1996 i Umeå.

Men det visste vi inget om när vi satt på tåget, nu var det världskongresser vart fjärde år, oftast i Europa, som gällde.  Låt mig presentera Uppsaladelegationen till Bern! Där ingick Kersti Ullenhag och Ragnhild Lundström. De var de mest seniora eftersom vår enda professor inte kom med. De sysslade båda med bank- och företagshistoria och var docenter. Ragnhild hade varit med sedan institutionen bildades 1959 och kanske deltog hon i första Världskongressen 1960 som hölls i Stockholm, med ett möte förlagt till professor Hildebrands trädgård på Norrlandsgatan i Uppsala. Kersti var åtminstone med på den andra kongressen som hölls redan 1962 i Aix en Provence. Hon betonade gärna att hon var den ende lektorn vid institutionen som tillsatts med regeringsfullmakt, vilket slutade förekomma för länge sedan. På den tiden och tiotalet år till var det regeringen, inte rektorn som (efter vederbörlig sakkunniggranskning av de sökande) tillsatte de då i princip oavsättliga professorerna. Kersti upplyste mig dessutom senare, om att jag (1997) blev den förste lektorn i ämnet efter henne, som tillsatts i öppen konkurrens och sakkunnigprocedur. Nu blev jag då bara tvåa, men fick tjänsten ändå eftersom ettan, Mats Larsson, hoppade av för att bli professor vid Högskolan i Dalarna. 

Kersti var en mycket flitig forskare och författare, men stod hela tiden lite vid sådan av de samarbeten i Bank- och företagshistoria, som tid efter annan förekom vid institutionen. Av hennes memoarer som utkom 2019, står det svart på vitt vad som nog var allmänt känt: Kersti som tillhörde en av landets mest prominenta liberala familjer – maken Jörgen som disputerade samma år som Kersti, men som Kersti påpekade ”bara” för den nya ”enklare” typen av doktorsexamen, var i tur och ordning utbildningsledare vid universitetet, ordförande i SACO, folkpartistisk riksdagsman och chefredaktör för Uppsala Nya tidning medan sonen Erik långt senare satt i Reinfeldts alliansregering  – kämpade i en akademi där motvinden, vänstervinden var stark. Den milde liberale kristne humanistiske Hildebrand som borde kunnat vara hennes bundsförvant, styrde med järnhand. Han såg till att av Bosse och Kersti som disputerat ”för graden” samtidigt 1970 och genast blev docenter, utnämndes Kersti till lektor.  I pressen uttryckte den förste doktorn i ekonomisk historia i Uppsala, Lars Furhoff (1967, ”Upplagespiralen”) att Bosse förbigåtts för att han var marxist.

Men Hildebrand var listigare än så. Bosse fick i stället en forskningstjänst där kan kunde utveckla sina projekt, tyngd av mycket lite undervisning. Hildebrands intention var, att Bosse, som han var vetenskapligt imponerad av, trots att denne då var glödande maoist, skulle efterträda honom själv när han gick i pension 1977. Då tillsattes nya professorer i såväl Umeå som Göteborg och Uppsala. De gamla professorerna på respektive ort var tillsammans sakkunniga i alla tre processerna. Gustafsson, nu med åtskilligt falnad maoistisk glöd och i vänsterkretsar kallad sosse-Bosse eftersom han konverterat från SKP – varifrån han blivit utslängd för högeravvikelse – till Socialdemokraterna, prioriterades för alla tre universiteten, men valde Uppsala. Kersti fick fortsätta på en mer undervisande bana. Hon kände sig otvivelaktigt förbigången. Men hon publicerade sig flitigt, även internationellt. Hon skrev bland annat ett band i serien Uppsala stads historia, en bok om norrländska lärftshandlare runt sekelskiftet 1800, liksom böcker om SNS och om riksdagens revisorer.  Hon var ofta hjälpsam och alltid vänlig mot mig. På många vis stod jag henne ganska nära fastän vi hade olika utgångspunkter och intressen.

Ragnhild, alltid kallad Ra, skrev en prisad licentiatavhandling i början av 1960-talet om järnvägarnas betydelse för USAs industrialisering. På så sätt blev även hon bekant med Fogel och kompani, som sysslat med liknande frågor. Men avhandlingen om Alfred Nobel som industriell företagare blev klar först 1974 och inte mycket kom däremellan. Ra var en mycket behaglig person och en uppskattad handledare. Hon var involverad i starka internationella bankhistoriska nätverk, men inte fantastiskt mycket från hennes penna blev publicerat. Jag tror helt enkelt hon hade skrivkramp. Hennes nästa (och sista) större verk, om Stockholms Enskilda bank kom ut 1999. Hon var för övrigt prefekt, alltså institutionschef, under ganska lång tid, sedan Bosse hoppat av den sysslan som till en början närmast självklart följde med innehavet av professuren.

Där var slutligen Ulla Wikander som publicerat sin avhandling på 1970-talet inom ramen för Hildebrands projekt om Ivar Kreuger och Swedish Match, i hennes fall handlade det om etablerandet av nationella tändsticksmonopol i olika länder. Men nu arbetade hon i Alf Johanssons projekt om teknik och arbetsprocesser under den industriella epoken i Sverige. Alfs projekt prövade bland annat Harry Bravermans tes om arbetets ”deskilling”: huruvida mekaniseringen och tayloriseringen under den begynnande massproduktions och serietillverkningens tidsålder, innebar att arbetarnas yrkesskicklighet kom att spela minskande roll, om handens och huvudets arbete skildes åt, om tänkandet kom att skötas av ingenjörerna och fabriksledningarna, medan det arbete arbetarna utförde blev alltmer mekaniskt, enahanda, standardiserat och utbytbart, som i Chaplins Moderna tider. Ulla för sin del, skulle om två år, inom ramen för projektet, ge ut sin bok om kvinnors och mäns arbete vid Gustavsbergs porslinsfabrik, där hon kunde visa att männen fick de nya avancerade uppgifterna som innefattade ny teknik. Kvinnorna kunde sysselsättas med gårdagens högsta teknik, det som förut varit männens arbete. Det fanns hela tiden en hierarkisering efter gender. Ulla var redan sedan några år på väg att bli en av genushistoriens ledargestalter. Hon skulle få en speciell docentur i genushistoria av HSFR, tror jag, som hon placerade i Uppsala och hon lämnade den först när hon blev professor i Stockholm 1996/97. Då gick den särskilda docenturen till Anita Göransson som disputerat i Umeå, men också förlade sitt arbete till Uppsala. Uppsalainstitutionen stod således stark när genushistorien utvecklades. Ragnhild och Kersti var inte alls inne på det spåret, men faktum var att de enda tre seniora, disputerade forskarna från institutionen som åkte till Bern, var kvinnor.

Genomslaget för genushistoria märktes inte minst bland doktoranderna som åkte till Bern. Vi var totalt sex, vad jag minns. Förutom Mats och jag fanns Göran Lindgren som sedan gick över till statsvetenskap och för vår del upp i rök. Mats hade av någon anledning ett horn i sidan till honom. Sedan var det Ullas tre doktorander. Lynn Karlsson som skrev om kvinnor i industrin, Lena Sommestad som snart (med mig som biträdande handledare) skulle skriva en lysande avhandling om mejeriindustrins maskulinisering och Inger Jonsson som arbetade med kvinnor, linhantering och förlagsindustri i Hälsingland. Även om det kom nya impulser på 00-talet är det ett trist faktum att institutionen inte förmådde hålla kvar och utveckla den genushistoriska kompetens som började växa fram på 1980-talet.

Lynn avslutade sina studier, med licentiatexemen, doktorsavhandlingen blev inte klar. I stället kom hon att arbeta i många år som uppskattad byrådirektör på institutionen. Hon blev institutionens datasnille och skötte inköp och enklare service. Lynn korrekturläste, designade och satte alla institutionens avhandlingar sedan doktoranderna på 90-talet började producera filer färdiga för tryck själva via dator. Eftersom hon var genuint tvåspråkig med amerikansk bakgrund, skötte hon också all språkgranskning av engelskan. Allt detta innebar att hon möjligen, framåt pensionen för så där sju år sedan, var institutionens mest brett belästa ekonomisk-historiker.

Inger Jonsson (en gång min elev på första terminens studier) fortsatte forska i den mån hon fick projektpengar, men sökte sig till sist, för stabil försörjning, till forskningsfinansieringsbyråkratin och tillbringade slutet av sitt arbetsliv som handläggare vid ett forskningsråd.

Lena Sommestad, slutligen, hade efter avhandlingen och en rad uppmärksammade internationella och svenska artiklar på samma tema en lovande karriär framför sina fötter. Hon blev forskarassistent på institutionen (en slags post doctjänst) efter disputationen 1992. Hon var en fantastisk lärare, delvis under mitt studierektorskap. Forskningsmässigt gick hon senare tillsammans med maken, kulturgeografen Bo Malmberg, över till historisk demografi. Det var också bra, men jag tycker hennes genushistoriskt grundade forskning, som pekade åt annat håll än de senare starka poststrukturalistiska strömningarna, var det mest intressanta. 1999 blev hon lektor vid vår institution, men omedelbart tjänstledig först för att vara chef för institutet för Framtidsstudier, senare för att inta miljöministerposten i Göran Perssons regering. Efter Perssons valförlust 2006 fick hon efter ett tag ett chefsjobb i näringslivet, innan hon blev ordförande för Socialdemokraternas kvinnoförbund och slutligen landshövding i Hallands län. Hon var den främsta författar- och forskarbegåvningen bland oss, men det verkade som att hon snarare ville verka på fält där effekterna av vad man gjorde kom snabbare och kanske var tydligare. Alltså i politiken. Hon gjorde nytta där, men jag tyckte det var synd, en förlust för vetenskapen att hon avbröt forskarkarriären (kanske återupptas den nu, avhandlingen har just givits ut på engelska). 

De tre unga kvinnorna, Mats och jag blev de som hängde runt i Bern. Vi åt fondue, drack vin och gick på caféer. På en uteservering stötte vi på Anders Björnsson, historiker, redaktör och författare. Han satt och pöste vid ett cafébord, sög på en fet cigarr, yttrade godmodigt och nästan vällustigt leende några enstaka fraser på oklanderig tyska och gjorde kort och gott sitt bästa för att framstå som en äkta europeisk intellektuell, vilket han i och för sig utan tvivel var. Genushistoria var dock inte hans paradgren. Hans, som dryg uppfattade gestalt, och hans skämt uppskattades inte av alla. Lena, Inger och Lynn retade sig oerhört på honom och gick omgående därifrån.

Och visst hade han ett retsamt flin. Jag har dock bara haft bra kontakter med Anders, han har läst och redigerat en del som jag skrivit och uppmuntrat mig. När han arbetade på radions historieredaktion tog han in mig och lät mig presentera min avhandlingsforskning och han arrangerade på 90-talet faktiskt tillsammans med mig, en genushistorisk debatt (med Ulla och Anita) i Historiska föreningens regi medan jag var dess ordförande. Men som sagt, visst kunde han vara retsam. 

Anders och jag sågs igen redan till kvällen då det var en stor mottagningsceremoni med mat och dryck.  Mats och jag fick ta det väldigt lugnt eftersom vi skulle presentera på Fogels session under eftermiddagen dagen efter. Vi var nervösa och gick hem tidigt. Jag var redan på väg ut från festlokalen, nedför trapporna när jag stötte på Anders som frågade ”Mats, har du möjligen sett en toalett?” Jag hade ingen tid, fick lite spel och talade om för honom att jag själv hade pinkat bakom draperiet till höger. För en gångs skull blev han svarslös. Jag gick till hotellet. 

Kongressen gick sista veckan i augusti och krockade med EM i friidrott som både Mats och jag var intresserade av. Som tur var rev Patrick Sjöberg, det enda svenska medaljhoppet, OS- silvermedaljör 1984, ut sig och blev bara sexa. Vi kunde koncentrera oss på vår presentation, som inte fick vara längre än 10 minuter. Vi tillbringade förmiddagen med att hänga på vårt delade hotellrum, äta hamburgare och öva på vårt anförande med tidtagarur. Det skulle bli fråga om växelsång. Mats skulle börja och jag avsluta. När träningen flöt som bäst var vi nere i strax under 9 minuter. Det var bra att ha marginal.

På eftermiddagen började sessionen, som var välbesökt. Det var en stor sal, med uppemot hundra åhörare plus presentatörerna som satt centralt, nära varandra. Där fanns också Robert Fogel som inledde. Vi skulle presentera våra resultat angående den svenska livsmedelskonsumtionens utveckling, kvalitativt och kvantitativt från början av 1600-talet till mitten av 1800-talet. Vi skulle visa att konsumtionsnivån förbättrades successivt under 1700-talets och det tidiga 1800-talets lopp, men att kosten blev alltmer ensidigt spannmålsdominerad, ända tills potatisen kom och tillsammans med spannmålen trängde ut det mesta andra. Ransonerna av kött, fisk och även öl tenderade att minska. Det låg i linje med vad Eli Heckscher utifrån ett skröpligare material hade pekat på flera decennier tidigare, ja faktiskt med vad Hans Forssell hade hävdat redan på 1870-talet. Men vi hade slagkraftigare empiri. Våra resultat stämde också bra med vad en annan av presentatörerna i Bern, den brittiska medeltidhistorikern Christopher Dyer, kom fram till. Liksom Heckscher kunde han visa på en omfattande öl- och köttkonsumtion under senmedeltiden, den period vars kosthålls- och reallönenivå faktiskt inte tycks ha överträffats förrän vid mitten av 1800-talet.

Men Mats och jag hann inte börja innan Fogel plötsligt försvann spårlöst och det blev en paus i presentationerna. Vi vet fortfarande inte, men ryktet var att någon sagt något han inte tålt med följd att han rusat ut i vredesmod. Fogel var en inte helt okontroversiell forskare. 

Han var anförare av en den ekonometriska ”New Economic History” traditionen – ”cliometrics – som etablerats i USA sedan slutet av 1950-talet och han hade blivit känd bland annat för den tillsammans med Stanley Engerman författade Time on the cross, en historia om slaveriet och bomullsodlingen i Sydstaterna under 1800-talet. Med så kallade antropometriska mått visade de att slavarna var bättre utspisade och vid bättre hälsa än många fria vita arbetare. De visade också att slaveriet inte alls var någon olönsam artefakt som höll på att dö ut. Tvärtom var det högeligen lönsamt.  För dessa påståenden fick Fogel genom åren stå ut med spott och spe och rasistanklagelser från vissa håll. Jag tror det var något sådant han råkade ut för (framför sin svarta fru). Jag har inte trott på det. Han menade att det onda i slaveriet inte innebar att systemet inte var lönsamt. Om slavarna ibland var välfödda, berodde det helt enkelt på att slavägarna vårdade sitt kapital. Systemet blev inte mänskligare för det.  Det skulle inte dö ut av sig självt. Lämnat i fred skulle systemet bestå. Fogel argumenterade följdriktigt för att inbördeskriget var nödvändigt. Han var ingen rasist. 

 Men försvann gjorde han och hans avsevärt mindre karismatiske vapendragare Engerman fick fortsättningsvis hålla i trådarna. Mats och jag höll vårt anförande. Vi höll tiden och fick sagt det vi ville säga. Ulla bekräftade efteråt att vi hörts bra och varit tydliga. ”Men Mats,” sa hon, ”du avslutade det hela med en ljudlig suck rakt in i mikrofonen och det ekade över hela salen”. 

Vi överlevde även frågestunden även om ganska hård kritik framfördes.  Vi fick en fråga som jag minns som insinuant och redan svarad på i papperet som vi läst upp. Den ställdes av en skarpögd engelsman i 40-årsåldern. Jag avfärdade honom en smula raljant och han drog sig tillbaka. Jag kände inte igen honom, men förstod senare att det var Edward Antony Wrigley, som något år tidigare tillsammans med en demograf, i ett mastodontverk rekonstruerat Englands befolkningshistoria från 1500-talet och senare skrev massor om industrialismen, om det organiska och det fossila samhället och gud vet vad. Han är sedan många år en av världens mest kända och refererade Ekonomisk-historiker, en gigant, följdriktigt adlad för sina insatser för vetenskapen. Förlåt Sir Tony Wrigley! Skönt att du knappast minns mig. Man ska aldrig vara snorkig! Man ska ta alla frågor på allvar! 

Den missen förstod vi först senare. Nu gottade vi oss i stället åt orden från den utvalde och förberedde kommentatorn, den redan då sedan länge berömde sociologen och världssystemanalytikern Immanuel Wallerstein. De var uppmuntrande och det satt fint.  Vi fick dem även i skrift. Men jag har slarvat bort de papperen.

Sedan kunde vi slappna av, gå på en och annan av kollegernas sessioner och sörpla kaffe på serveringarna, även om vi för flickornas skull undvek Björnsson. När kvällen för hemresan närmade sig satt vi med Johan Söderberg och några andra stockholmare och lundensare. Ett drygt år efter fikasnacket i Bern skulle Johan opponera på min avhandling. Några år senare skulle han bli professor och 24 år senare, 2010, blev jag hans kollega i Stockholm. Om det visste ingen något då, men vi hade träffat Johan förr och kände honom som en inte särskilt utlevande eller extrovert person. Vi visste också att han hade en möjligen lite torr men underhållande humor. Jag förklarade för honom och sällskapet att jag faktiskt inte skulle åka hem, utan till Frankfurt där jag skulle möta min flickvän, för att sedan följa henne till Amsterdam, varifrån hon skulle flyga till Kanada. ”I Amsterdam”, sa Johan, ” finns det mycket knark”.  

Ja, Ildiko och jag skulle korsa våra vägar eller snarare järnvägar strax, jag på väg norrut, hon på väg västerut. Frankfurt var en perfekt symmetrisk skärningspunkt. Dessutom bodde hennes bror, Sándor, där. Han hade flyttat till Tyskland, och etablerat sig som tandläkare i Frankfurt. Han hade en lägenhet i förorten Neu-Isenburg. Nu var han på semester, så lägenheten stod tom och vi var välkomna att låna den några dagar, innan vi for vidare till Amsterdam. 

Vi hade koordinerat våra ankomster väl och möttes på Hauptbanhof i Frankfurt på morgonen, Ildikó hade väntat uppemot en timme, inte mer. Men hon var brydd. Det fanns ett problem. Nyckeln till hennes brors lägenhet låg kvar hos mamma och pappa på Folyondár utca i Budapest. Det var ju besvärliga nyheter, men lösningen var bokstavligen på väg. Ildikós far, som underrättats om fadäsen per telefon från Wien där Ildikó bytt tåg, fann på råd. Han skulle gå till Keleti Pályaudvar, Östra station i Budapest varifrån tågen västerut just då motsägelsefullt nog gick. Där skulle han leta upp någon som åkte till Frankfurt med ankomst nästa morgon och han skulle be denne person ta med nyckeln åt oss. Lite senare ringde vi Budapest och fick det bekräftat. Sándor senior hade gett nyckeln till en omfångsrik romsk violinist i knallröd skjorta som skulle anlända till Frankfurt Hauptbanhof morgonen därpå.

Det lät lovande, men första natten fick vi övernatta på det billigaste hotellet vi kunde hitta nära stationen för att inte missa att ta emot morgontågen österifrån. Hotellet var verkligen sunkigt. Möjligen hyrde de ut rum per timme också. Men det låg som sagt bra till. Och planen fungerade. Det gick inte att ta miste på violinisten i chockröd skjorta. Vi var glada att Ildikós far inte valt någon beige person. 

Vi fick vår nyckel och kunde tillbringa några dagar tillsammans i Neu-Isenburg och fortsätta älta våra planer. Sedan följde en behaglig tågresa genom Rehnlandet. Redan på kvällen kom vi fram till Amsterdam, där jag bokat in oss på det enda rimliga hotell jag kände, Keizershof på Keizersgraacht. Det låg centralt och det var inte dyrt. 

Vi intog rummet och gick sedan ner till Sama Sebo, alldeles nära Rijksmuseum och åt en närande rijstafel.Sedan tillbaka till hotellet. Maten var kryddstark och vi sov oroligt, vaknade tidigt och kom således i god tid till flyget. Ildikó försvann i gaten och i luften. Jag tog returtåget från Shipol till Centraal station, gick till kassan för resor Buitenland och löste en enkel biljett till Uppsala. Jag minns inget av den resan. Det är helt svart. 

Lanchíd från Pestsidan, september 1985.
Åke, Ildi, Nicolo och Jess under en rast utanför Hotel Festival 1985.
Paus vid sjön nedanför Hotel Festival 1985. Tvåa från vänster i ljusa byxor och ansikte vänt mot fotografen: Matti Peltonen. I mitten i profil, med kavajen slängd över axeln: Daniel Thorniley
Skoöverdelsfabriken. Närmaste betraktare: Matti P. 1985.
Hushållsbesök hos familjen X vid kooperativet Új Élet 1985. Ildi skymtar längst ner till höger.
Ildikó och unga fiskare vid någon av Tiszas alla grenar. April 1986.
Frukost vid sommarstuga., 1986.
Middagsdags, ensam i Wien våren 1986.
Ett gäng glada ekonomisk-historiker på utflykt i Schweiz 1986: Tommy Bengtsson och Christer Gunnarson från Lund. Mats Essemyr och sittande på huk Kersti Ullenhag, Uppsala samt Rolf Olsson, Lund.
Ildikó Neu-Isenburg, sensommaren 1986.

PV Sport 1966

PV Sport 1966.

Vårterminen 76, min andra i Uppsala, bestämde pappa att jag behövde en bil och köpte mig en fantastisk födelsedagspresent. Han hade fått bättre ekonomi efter att ganska länge ha arbetat på LRFs driftsbyrå i Västerås, sedan några år som biträdande kontorschef. Han kunde alltså kosta på sig utgiften. Han såg den som nödvändig eftersom han menade att en vuxen ung man, som egentligen bodde på landsbygden, behövde en bil. Det hade han rätt i, att ta sig någonstans från Lillhärad och tillbaka var problematiskt utan eget fortskaffningsmedel. Inom Uppsala var bilen däremot onödig. Men pappa kanske också irriterades på, eller rentav rodnade över att jag brukade lifta till Västerås när jag ännu ofta åkte hem om helgerna. Varför liftade jag?  De kollektiva kommunikationerna mellan lärostaden och industristaden som bara låg 8 mil från varandra var usla. Interregionala landsvägsbussar gick inte med någon större regelbundenhet. Däremot fanns tåg. Antingen bytte man i Sala eller i Enköping. När man kom till Sala med Dalpilen mot Mora fick man vänta minst en halvtimme på rälsbussen till Västerås. När man skulle tillbaka blev man stående länge om rälsbussen missade Dalpilen på väg söderut, vilket hände. Den andra rutten hade en fördel. Rälsbussen man bytte till efter en halvtimma i Enköping stannade vid Uppsala Ekeby. Därifrån var det betydligt kortare än från Centralen att gå till Rackarberget, där jag bodde. Men den fördelen var snart ett minne blott. 1976 lades linjen ner och för att riktigt understryka att järnvägen var ett daterat färdmedel, revs rälsen upp hela vägen från Enköping till Uppsala.

Men nu hade jag bil. En gräddvit Volvo PV 1966 års modell. B18-motor med dubbla förgasare – alltså en PV Sport – och ditskruvad backlampa. När man öppnade huven satt motorn där i mitten. Där fanns inte mycket annat. Det var gott om utrymme och man såg marken nedanför. Till och med jag kunde göra enkla reparationer.

Den tioåriga bilens skick var tyvärr inte det bästa. Värst var ordentliga rostangrepp i underredet. Det hjälpte bara tillfälligt att jag lät den kunnige Erik Thorsell i Ransta utanför Sala svetsa dit mängder av frisk plåt. Tre år senare när jag fick punktering i en rondell i Norrköping drog jag likväl domkraften genom golvet. Vid det laget drack motorn kraftigt med olja, antagligen hade packningarna gjort sitt. Dessutom hade fönsterhissarna gett upp. Sidorutorna hölls uppe genom att täljda trästickor stacks ner i springan där de annars automatiskt for ner. Jag vikarierade som lärare då och jag kallades ofta med kort varsel till olika skolor, allt mellan Bälinge och Märsta.  Då var bilen min konkurrensfördel. Men en gång när en skola ringt och jag rusat ner för de fyra trapporna från Staffan Uhléns lägenhet på Sysslomansgatan där jag bodde, fanns inget handtag på vänsterdörren. Dörrhandtaget på en PV sticker ut ungefär som på en husdörr. Hade något av illvilja stulit eller sparkat bort det? Eller kört på det? Nå, då och hädanefter fick jag kravla in genom passagerardörren. 

Bilen var ett nyttoredskap under hela dess samliv med mig. Förutom akutvikariaten fick jag sammanhängande arbete på Aspenskolan i Tierp och på Västerängsskolan i Bålsta var jag under nästan en hel termin ”resurslärare” för tre småskoleklasser. Bilen tog mig dag efter dag till båda orterna. Och den sena vinterkväll när jag, trots dubbdäck, helt förlorade väggreppet och snurrade ett och ett halvt varv på E-fyran strax bortom Knivstaavfarten innan bilen och jag liksom lyftes ut i den ymniga snön utan att någon av oss tog skada, hade jag inte varit på något nöjesevenemang. Nej, jag hade besökt ett seminarium i Stockholm om tidigmodern jordfördelning med Ulf Sporrong och den åldrige fastighetsrättshistorikern Gerhard Hafström. 

Bilen hade själ och innan den rämnade hade den gett mig så mycket. Det är omvittnat att jag verkligen körde den i ordets alla bemärkelser. 1978 gjorde jag repmånad som vaktgruppchef i flottan, utanför Forsmark och på hempermissionerna dammade jag på längs 288an mellan Uppsala och Östhammar. Min vana trogen var jag ofta sent ute på tillbakavägen och min ovana trogen försökte jag lösa problemet genom att köra fort. Bilen riste, skakade och skallrade påtagligt runt 120, men gick enastående jämnt med spinnande motor om man fick tillfälle att köra fortare än så.  Sergeanten som tog emot mig när jag anlände sa på bred skånska ”Fan vad du körrr när du körrr bil”. Inget jag är stolt över nu, men så var det.

Bilen hann ta mig och mina kamrater till Oslo och Köpenhamn, till Örnsköldsvik och Umeå, Den tog mig tillsammans med folkmusikentusiasten Lena Segerström (syster till en av mina då närmaste kamrater Janne) och hennes kompis Maria, till Delsbostämman. Väl där höll vi oss till campingen och buskspelet och närvarade knappt vid det officiella arrangemanget, där vi nog tyckte knätofsarna var för många. Det var förresten samma helg som Björn Borg vann sin första Wimbledontitel, över bolltrollaren Ilie Nastase. Och det var kul att se nya landskap från bilrutan.

Naturligtvis förde den mig otaliga gånger med olika vägval mellan Uppsala och Lillhärad. Flera gånger körde jag över Skultuna, Haraker och Sala, och fortsatte via Västerlövsta med Heby. Jag skrev uppsatser både om tegelindustrin och det förindustriella bondesamhället där och det var roligt att komma dit och orientera sig bland byarna jag kände så väl från husförhörslängder och jordeböcker, och titta på Olsson & Rosenlunds stora torklada medan den stod kvar. Jag kunde åka runt och intervjua många som varit med i den redan nedlagda tegeldriften. Bilen gav dessa möjligheter. Jag vet att det må vara inopportunt nu, men den gav vad bilar faktiskt kan ge, en slags frihet.  

Bilens riktiga jungfruresa gick till jazzfestivalen i Molde, på Norges västkust sommaren 1976. Dit ville jag eftersom jag snöat in på friformjazz. 1974 hade jag tvingat klasskompisen Stig, som jag reste till London med på diverse stökiga jazzkällare som var i min smak men inte hans. Och året därpå hade jag tillsammans med mina musikaliskt likasinnade Claes, Janne och Ulla hört och sett både Trevor Watts, Elton Dean, John Marshall och Keith Tippet bränna loss i London. Dessutom hade vi träffat på Bill Bruford från King Crimson och jazzlegenden Clara Bley i klubbpubliken när vi studerade den avantgardistiske trummisen Paul Lytton. Norge var känt för flera moderna jazzfigurer. Jan Garbarek spelade i det prestigefyllda tyska ECM-stallet tillsammans med Keith Jarrett och andra och där fanns ju Terje Rypdal som spelat med både John Surman och Robert Wyatt. En norsk jazzfestival 1976 måste helt enkelt vara toppen.

Så jag åkte dit tillsammans med ett udda gäng av manliga wannabe kulturpersonligheter från Västerås. Centralpersonen för mig var Vicke, en stockholmare som av någon anledning nyligen flyttat till Västerås. Han hade snabbt blivit en central figur bland de människor där, som jag fortfarande umgicks med. Han var som en roterande parabolantenn, innan sådana fanns: han tog snabbt emot information och influenser från alla möjliga håll, vilket innebar att han trots sin ungdom helt enkelt kände till och kunde en massa, inte minst om poesi och musik. Så här efteråt skulle man kunna spekulera i om han hade tillgång till någon slags förhistorisk Beta-version av World Wide Web. Han var extrovert och som konstnär – vilket man måste erkänna att han var – var han expressiv. Musikaliskt intresserade han sig för allt som inte var konventionellt, men bara om det hade intensitet. Friformjazz, avantgarderock, folkmusik, punk och postpunk, allt gick. Och han tryckte inte ner sina känslor när han upplevt något han betraktade som stort. När han ett år senare hört den brittiska vänsterpolitiska avantgardgruppen Henry Cows spelning i Uppsala Musikforum (som Svd-recensenten Dan Backman kallat legendarisk), sa han sig vara redo att gå ut och välta en polispiket. Musikaliskt var han en själsfrände. Det var bara det att han inte verkade stanna i något, vilket jag trots allt var tvungen att göra. Jag vet inte om han hade någon poetisk förebild, men det bör i så fall rimligen ha varit Allen Ginsburg. Vicke var en handlingens man. Ville man göra något skulle inget hindra att man provade. Naturligtvis blev han, i alla fall under en tid, scenartist. 1979 spelade han bas i rockbandet Suck, som hade en fantastisk Nina Hagen-inspirerad sångerska.  

Efter 79 tappade jag bort honom. Jag hade ju i stort sett övergivit Västerås då och det gjorde väl Vicke också. Långt senare hörde jag något om att han samarbetade med Stockholmspolisen och plötsligt en dag för tiotalet år sedan hörde jag hans välbekanta stämma som nyhetsuppläsare på ekot. Tiden går och kanske skulle jag inte känna igen honom på bild, men rösten skulle jag inte missa.

Tillsammans med Kim, som var ännu en av Molderesenärerna och Mats P, som av någon anledning kallades Mas P, gav Vicke ut ett kulturfanzine, en stenciltidskrift, som hette Provo. Kim var huvudfiguren och även jag medverkade lite. Jag skrev ju också då. Jag hade följt Erik Fylkesson och hans Feber, liksom Bruno Öijer och hans Guru Papers, där jag någon enstaka gång medverkat. Jag hade till och med skickat ett omfattande diktmanus till ett förlag, men redaktören refuserade mig barmhärtigt nog blankt och jag brände upp det mesta av skiten. 

Kim, Vicke och Mas befann sig i utkanten av en vänstermiljö, men var inte organiserade utan mer anarkistiska. En annan man som fanns i kanten på den miljön blev verkligen till slut en firad författare. Han hade flyttat ner från Vuollerim med sina föräldrar. Jag mötte honom tre gånger i helt olika sammanhang. Första gången 1976, skränande bland andra skränare på den skräniga puben Stopet i Västerås. Andra gången 1983, avsevärt tystare, när han lade ved på elden vid en lägerplats strax intill Sareks nationalpark där han var värd. Då hade han sedan några år flyttat tillbaka norrut, till Jokkmokk där han utbildade sig på samernas folkhögskola. Tredje gången träffade jag honom på Nordiska museet eller möjligen Kungliga Skogs- och Lantbruksakademien, när han i början av 1990-talet mottog ett pris för sin fina ”Timmerhästens bok”.  Han fortsatte med en rad vackra och genomarbetade böcker om skogsarbete, fjället och olika företeelser och fenomen i Sápmi: Snö och Eld, Ren och Varg… Oftast baserade han sig på intervjuer med samer. Han hette Yngve Ryd och blev en fantastisk förmedlare av kunskap som annars bara traderats muntligt eller handgripligt, en fri forskande författare även om han också läste etnologi i Umeå, där han blev hedersdoktor. Jag såg i somras att han hade arrangerat hela nybyggardelen i det fantastiska samiska museet Ájtte i Jokkmokk. Så fjärran från tiden i Västerås. Det är trösterikt att liv kan ta sådana vägar, även om Yngves slutade för tidigt, 2012.   

Kim var den av resenärerna som hade tydligast konstnärliga ambitioner. Det gällde litteratur och musik. Han var slagfärdig, men också eftertänksam och reflexiv. Liksom Vicke försökte han spela sax. Det var på något sätt ett signum för det slags personer både Vicke och Kim var. Fastän de, som de flesta andra, matats mest med någon form av rock och vad som senare kom att kallas progg, så var det de mest utlevande jazztenoristerna som blev deras förebilder. Kim tog tenoren som han köpt av min klasskompis Christer med sig till Norge. Det trista är, att så länge jag kände honom såg jag det aldrig lossna, varken i skrivande eller musicerande. Kanske lossnade det edan? Jag vet, via Libris, att han gett ut en samförfattad roman. Jag tappade bort honom också. 

Slutligen var Kims bror Kenny med till Molde. Han var välväxt, en flickornas man. Lite otålig, lite burdus. Väldigt olik Kim. Även Kenny ville bli konstnär och kanske var det bara han som till slut blev det. Han målade massor i olja i slutet av sitt liv då han bodde i Göteborg.  Liksom min klasskamrat Christer hade han nära till drogerna. Det var det många i kretsen som hade. Att prova cannabis var vanligt. Tyvärr förekom det dessutom ofta att folk provade centralstimulantia. I motsats till de flesta blev Christer och Kenny kvar i vad som växte till ett missbruk och till slut, efter många år, hann drogerna ifatt dem.

Den resan visste vi inget om, när vi satte oss i min PV och styrde mot Oslo för att sedan ta oss vidare till Molde. I Oslo övernattade vi och tog en pubrunda. Dess bestående resultat blev att en överförfriskad Vicke snubblade på en trottoarkant och slog upp ett jack över ögonbrynet. En typisk boxarskada, enligt Kim. Vicke fick gå med bandage resten av resan. Såret gick lätt upp och blödde, det borde ha sytts. 

Dagen därpå fortsatte vi mot nordväst genom det fantastiska norska fjäll- och högplatålandskapet.  Vi hade gott om tid att prata om allt möjligt. Bland annat skvallrade vi om vänner och kamrater, berömde vissa, dissade andra. Jag uttryckte min sympati för Christer, som inte följt med, men Vicke delade inte min åsikt. Han ansåg Christer vara upplevelsefientlig. Jag reflekterade över min och Christers Interrailresa 1972 och kom fram till att Vicke hade rätt. Länge tänkte jag på hans ord, men mest som en omvänd beskrivning av honom själv. Vicke var inte upplevelsefientlig. 

Hjulen rullade på. Vi noterade att det som i Sverige skulle varit obygd var bygd i Norge och vi förundrades över alla lanthandlarnas skyltar om extrapris på socker. Till sist drog vi våra slutsatser om det. Vi körde på en hare som blev svårt skadad och Kim fick en gråtattack. Det föll på min lott att ha ihjäl den. Vi kom över det och långt om länge fann vi en plats där vi kunde resa tältet och få sova inför nästa dags fortsatta bilande. 

Mot kvällningen andra dagen nådde vi äntligen kusten strax söder om Molde. Vi såg på kartan att närmaste vägen var via en färja från Ålesund. Vi hann dit vid åttatiden på kvällen bara för att upplysas om att sista färjan för dagen redan gått. ”Men ni kan ju köra runt” sa norrmannen vid kajen och visade med händerna att det i så fall skulle bli lite upp och ner. Vi slog till på att åka över bergspassen. Det skulle bli högt, brant och kurvigt, det insåg vi. Ytterligare ett problem var att vi började få dåligt med bensin. Vi passerade en mack men den var stängd. Detta var innan Norge utvecklats till ett petroleumparadis och servicen med sedeltankar som just slagit igenom hemma kände ingen till.  Vi chansade, mätaren var ju inte så exakt, men tyst för mig själv räknade jag ut att det inte skulle räcka. 

I princip bar det, under ett par timmar, uppåt längs smala grusvägar som slingrade sig tätt längs bergväggarna, över stup som vi inte vågade titta ner i. Vi insåg i alla fall, när vi var högt uppe, att det snart måste bära väg nedåt. Molde var ju trots allt var en hamnstad. Det gjorde det också och jag slog av motorn, sparade de återstående få litrarna bensin och åkte på bromsarna. Vid fyratiden på morgonen rullade vi in på en mack i Molde och somnade alla fyra i bilen. 

Efter att ha tankat orienterade vi oss mot campingplatsen, ”Jazzcampen” som den benämndes. Vi slog upp vårt tält jämsides några som verkade likasinnade, bland annat från Nordens folkhögskola på Biskops Arnö. Sedan stegade vi ner på stan på jakt efter Vinemonopolet, som vi hittade undanskymt på en bakgata. Vi var ute efter en dryck i budgetklassen och studerade den mycket korta listan över viner. Vi ville ha rött och det fanns två märken att välja på. Det ena var ”Cotes de Rhone”, och det namnet indikerade ju åtminstone ursprung, möjligen också klass. Klassen fick vi inte tillfälle att bedöma, för det var för dyrt. Vi slog till på det andra vinet på listan som kort och gott hette ”Rödvin”. Det var en utmärkt konsumentupplysning, men det bjöd på en annorlunda smakupplevelse.

Vi upptäckte snart att jazzfestivalen var en utspridd historia. Lionel Hampton spelade och intervjuades i radio på bryggan visserligen, men det mesta ägde rum inomhus på klubbar och där togs bra betalt och folk hade kostymer. Det hela var alltså en besvikelse. Vi hade ändå trevligt. Man kunde köpa färska räkor direkt från båtarna i hamnen och Kenny som givetvis bekantat sig med en ung kvinna, fiskade och drog upp en torsk som vi fileade med min pennkniv och tillredde på det inlånade primusköket. 

Otåligheten av brist på musik tilltog emellertid och till slut ansåg Kim och Vicke att vad man inte fick av andra fick man bidra med själv. De tog fram sina saxofoner. Jag anmodades spela på min medhavda miniatyrxylofon. Det gjorde jag, men den var lyckligtvis alltför diskret för att höras i det improviserade saxbrölet. Det var redan kväll och jag tröttnade snart och la mig. Kenny var upptagen med annat, men Kim och Vicke hetsade varandra och fortsatte som en vandrande atonal tvåmansorkester runt campingen. Dagen därpå, när de två musikanterna fortfarande sov, fick jag höra i lokalradion om det obehag som några svenska tutare orsakat de fredliga campinggästerna. ”Oro på Jazzcampen” var rubriken i festivalens dagliga nyhetsblad. Vi höll oss hädanefter tysta och det rann av. Vi kostade på oss en dusch på campingen. Den var dyr men utlovades vara varm. I själva verket rörde det sig om iskallt vatten som strilade genom en infravärmeslinga.

Vi beslöt enhälligt att vi för tillfället fått nog av Norge i allmänhet och Molde i synnerhet och anträdde vägen hem, nu i mer nordlig bana. Vi passerade riksgränsen kring Särna och Idre och åkte genom Älvdalen. En angenäm resa i en intressant bygd som jag aldrig hade besökt. Vi stannade en gång och tältade vid ett vattendrag. Kenny drog givetvis upp en fisk. Inga större missöden skedde på hemresan, utom att jag höll på att välta bilen i en häftig högersväng när vi grälade om vägen och jag såg en skylt ”Västerås”, någonstans norr om Västerfärnebo. Kenny, som var den ende av passagerarna som hade körkort avlöste mig (för första gången) vid ratten och körde resten av vägen hem.  

Vicke hade, omedvetet, sin del i PVns epilog.  En söndag i slutet av april 1979 spelade hans Suck tillsammans med två andra band, Fukt och Ruff, på Fasching i Stockholm. Staffan Uhlén och jag bestämde oss för att åka dit. Vid det laget behövde man fylla en liter olja i bilen om man åkte längre än en mil. Det glömde vi. Turligt nog anträdde vi inte motorvägen direkt från Uppsala utan åkte en småväg som skulle ta oss upp på E-fyran vid Mora stenar ungefär. Dit hade vi inte riktigt hunnit när det kom ett märkligt ljud från motorn. Det lät som om någon knycklade ihop järntråd över en plåt. ”Nu skar den” sa Staffan Uhlén. Jag orienterade mig mot en liten sidoväg och rullade dit med kopplingen nedtrampad. Bilen stannade och jag slog av motorn. Den slogs aldrig på igen. Vi lämnade temporärt PVn där vi ställt den och gick upp mot motorvägen där vi lyckades lifta till huvudstaden och pricka konserten. Den blev förresten inspelad och för några år sedan hittade jag en vinyl: ”Ruff, Fukt och Suck” inspelad live på Fasching 22-23 april 1979. Vicke var med under pseudonymen ”Fridolf Rutin”.

Dagen därpå ordnade jag transport av bilen till Norsk-Hydromacken vid Rackarberget (petroleumparadiset var uppenbarat vid det här laget). Sedan transporterades den till demontering och pressning vid bilskroten i Gryta. 

Mats vid PV , Gränsta, Lillhärad ca. 1978
Suck, Musikfest, Rocklunda, Västerås 1979.  På bas, i vit kavaj, örring och bandana: Vicke.

Folkan och Metallverken

Jag erkänner utan förbehåll att jag älskar att köra bil. Jag har gjort ett omfattande klimatavtryck, för det har blivit många mil. Skaffar jag någon mer bil, blir det el.

Jag ärvde detta intresse från min pappa. Som bonde tyckte han om att åka runt och ”titta på grödan”, men han åkte gärna mycket längre än vad som var rimligt av den anledningen. Han var helt enkelt nyfiken (nyfikenheten är möjligen också ett arv). När han mot slutet av sitt liv var handikappad, var allt gott och väl, så länge han kunde köra bil och därmed upprätthålla en slags mobil självständighet. När det inte gick tacklade han av ganska snabbt men livades upp då och då när min bror och jag tog honom på bilutflykt. Jag har åkt så mycket mer än han, att jag undrar om jag inte levt hans dröm. Den här berättelsen handlar om min första bil och om det första och enda industriarbete jag haft, vilket var skälet till att jag skaffade bilen. Men först ett litet preludium.

Jag gick på bilskola och fick mitt körkort sommaren 1973, då jag hade ett år kvar i gymnasiet. Mest körde jag med pappa, både före och efter uppkörningen. Han arbetade då på LRFs Driftsbyrå, där han senare blev chef. Kontoret låg i en ombyggd patriciervilla på Anderslundsgatan strax intill korsningen med Gurksaltargatan i gurkstaden Västerås. Därifrån var det bara en kvarts promenad till Zimmermanska skolan, tekniska gymnasiet, där jag gick i en av två naturvetarklasser som fanns för varje årskull. 

Anderslundsgatan och Gurksaltargatan finns kvar, just öster om de centrala byggnaderna i Västeråsdelen av Mälardalens högskola, men själva kåken är borta. Driftsbyrån, blev LRF-konsult och flyttade under pappas ledning till Bäckby i stadens västra utkant. Zimmermanska skolan är sedan länge nedlagd, men i det här fallet finns byggnaden finns kvar. Den ligger vid Viktor Larssons plats längs Kopparbergsvägen, mitt emot marmorskrapan som en gång var det på 50-talet uppförda Folkets hus. I den stora A-salen hölls skolans famösa Luciafester, men också kvällskonserterna vid Nutida musiks sommarmusikfester. Det fanns också tidvis ett musikcafé på andra våningen. Vi såg Nynningen med Totta Näslund, attitydsångaren från Köpmanholmen, Pugh, Samla Mammas Manna, Maffy Falays Sevda och Monica Törnell. Femtio meter längre ner på Kopparbergsvägen låg godtemplarnas Café Excelsior där vi åt schwartswaldbakelser och kollade hockey-VM. Efter 300 meter längs Smedjegatan, som börjar just vid Viktor Larssons plats, når man Stora Torget och stadens absoluta centrum. Strax bakom skolan ligger den lilla Östra kyrkogården och på andra sidan kyrkogården fanns då Svenska Metallverkens respektive ASEAs stora centrala anläggningar som nog upptog en kvadratkilometer mitt i staden. 

Därmed var Zimmermanska ­– som noga räknat inte bara var gymnasium utan också teknisk fackskola, det nu bortglömda begreppet för vad som motsvarade nutidens tvååriga gymnasieskola med yrkesinriktning – perfekt, nästan symboliskt placerad. Skolan låg granne med de industrier den i strid ström spottade ut ingenjörer till. Västerås är fortfarande en betydande industristad, men inte i samma grad som tidigare. Affärscentrum byggdes om på 60-talet, delvis skoningslöst, men det ändrade inte det faktum att metallindustrin och den elektrotekniska industrin låg alldeles in på knuten till centrum. Den industriella verksamheten var en del av den centrala stadsbilden. 

Pappas bil som vi tog oss till jobb respektive skola med, var inte hans, utan en av firma Bröderna Morells två bilar. Min far och min farbror drev sedan 1954 Bröderna Morells lantbruksföretag ihop, och det var firman som stod för bil åt båda familjerna. Det fanns två en ena en Volvo 142a, och så bilen vi körde. Den sista generationens Volvo Amazon, med den B-20 motor som annars satt i 140-serien. Amazonen gick som ett spjut och ”Hisingscadillacen”, är, tycker jag fortfarande, näst efter sportcoupen P 1800, Volvos snyggaste bil någonsin, fastän den halvmeter långa växelspaken drog ner en smula på sportkänslan.

Men 1974 tog skolan slut och i avvaktan på höstens stundande militärtjänstgöring fick jag jobb i produktionen på Svenska Metallverken, eller Gränges Essem som koncernen egentligen hette efter diverse ägarskiften. Jag skulle jobba i pressverket som var igång 16 timmar om dygnet, i tvåskift. Ena veckan började man 06.00 och slutade 14.00, den andra började man 14.00 och slutade 22.00. Stämpelur. Då kunde jag ju inte samåka med pappa som arbetade kontorstid, och eftersom bussen bara gick från Lillhärad till Västerås 07.30 och tillbaka 16.00 var jag tvungen att skaffa mig eget fortskaffningsmedel eller flytta till stan. Jag trivdes hemma och att flytta kändes inte aktuellt för fyra månader, så det fick bli en bil. Eller kanske en motorcykel? Jag var intresserad och provade en, men tänkte: Sex på morgonen och tio på kvällen, sol ibland, regn och rusk ibland. Jag köpte en gräddvit Volkswagen 1200, en folka (bubbla), för tre tusen kronor. 

Folkan hade ventilation genom särskilda dragfria trekantiga sidofönster som satt just framom de dörrfönster som kunde vevas upp. Värmen slogs på inför vintern och slogs av inför sommaren. Svansmotorn på 1,2 liter och 40 hästkrafter var i aluminium och luftkyld. Bakhjulsdrift. Reservdäck och minimalt bagageutrymme fanns under framhuven, en resväska fick dessutom möjligen plats i ett fack just bakom baksätet. Länge var det världens mest sålda bil. Mitt exemplar hade lite rost under fronten men inget allvarligt. Den drog lite olja, men inte heller det var någon fara. Den kunde under bra vindförhållanden pressas upp i förbjudna 120 på den relativt trafiktomma riksväg 65, åtminstone i de långsträckta nedförsbackarna. Fri fart utom under semestertider utanför tätbebyggt område togs bort 1967 i och med högertrafikomläggningen då 90 blev normen, utanför de få motorvägarna.  

Folkan krånglande aldrig. Det är den enda bil jag haft som aldrig krävde någon enda reparation, låt vara att jag inte ägde den så länge. I motsats till alla mina senare bilar tog den mig inte heller på långfärder och nästan inte på nöjestripper överhuvudtaget. Några badturer till den närbelägna Långsjön blev det för mig och andra av Lillhärads landkrabbor och under midsommarledigheten for jag och kamraterna från avgångsklassen, Stig, Anders och Michael till Nås Folkets park i Dalarna för att fira och svira. Inget anmärkningsvärt inträffade, utom att vi faktiskt plankade in i parken, genom att vada i den intilliggande Västerdalälven. Vi tältade och hade antagligen roligt. Bilen, för tillfället utrustad med takräcke, klarade resan galant. 

Folkan blev en uttalad till-och-från-jobbet-bil. Den tog mig punktligt till och från pressverket varje arbetsdag i nästan fyra månader. Metallverkens stora fabriksområde, som nu kallas Kopparlunden, hade två portar. Den ena vätte österut mot stan och den nordligaste delen av Kopparbergsvägen, den andra vätte österut mot Malmabergsvägen och järnvägen mot Sala. Vid den senare fanns en stor parkering. Dit körde jag. 

Hjärtat i Pressverket och metallens första anhalt på dess resa genom det  var den stora pressen där ämnen av olika mässingslegeringar, som kom från det närbelägna smältverket under stor hetta och med kraft pressades (extruderades) igenom en spalt och fick formen av rör eller stänger i olika profiler. Ämnena från pressen förflyttades sedan mellan olika stationer där olika produkter, t.ex. stänger, band, tråd eller plåt som tillverkades i olika dimensioner och kvaliteteter, successivt fick sina rätta proportioner. Min maskin, en dragbänk för kalldragning av grövre tråd, band och stänger stod obehagligt nära den mycket heta pressen. Till min dragbänk kom hoprullade knippen av band eller stänger i styva mässingslegeringar. Utsträckta, mätte sådana band kanske 25 meter. De kunde mäta 0,5*2 cm i profil eller vara runda med en diameter på upp till 1,5 möjligen 2 cm. Jag vill minnas att en vanlig kvalitetsbeteckning på det styva materialet var 1056. Dessa band var besvärliga att hantera eftersom de var fjäderhårda och betedde sig just som spända fjädrar. Till min maskin kom också grov hopprullade stänger om 1-1,5 cm i diameter men också grova trådar, mjuka med mycket koppar i legeringen, kanske ren koppar. De kunde hålla 0,75 cm i diameter. Tråden på rullarna var mycket längre, hundra meter, kanske. Säkert gick de till tråddrageriet senare.

De hoprullade knippena lyftes ner på min arbetsplats från en travers. Ibland levererades de med gaffeltruck, som också hämtade dem efter min bearbetning. För att hantera de tunga hoprullade knippena hade jag en från taket hängande telfer, en liten handmanövrerad lyftkran med krok. Jag lyfte rullen från sin pallplats och trädde den horisontellt runt en trumma på en rund träkarusell som roterade fritt. Sedan tog jag änden på bandet eller tråden och spetsade den. Det gjordes på två olika sätt. När det gällde de tunna mjuka koppartrådarna klämde jag fast änden av tråden på två ställen med någon decimeters mellanrum i något som liknade ett dubbelt elektriskt skruvstäd som när jag slog på dels ledde ström genom tråden så den blev upphettad, dels rörde sig i sidled så att den upphettade tråden tänjdes ut och blev mycket tunn mitt mellan fästpunkterna. Då klippte jag av den så jag fick till en smal spets på änden. Ändarna på de styva, grövre banden och de runda stängerna spetsade jag genom att köra dem genom successivt vekare valsar i ett litet mobilt minivalsverk som ställdes mig till hands. 

På arbetsordern stod vilken dimension och profil den färdiga tråden, stången eller bandet skulle få och för var och en av dessa dimensioner och profiler fanns en dragskiva i hård metall, som ämnet skulle dras igenom. Jag placerade dragskivan i en hållare på dragbänken, ovan en vertikal dragtumma med elmotor.  Hållaren var placerad i bortre änden på en låda full med smörjfett som tråden/bandet passerade innan dess spets fördes genom dragskivan, och fästes i en griptång på dragtrumman. Jag slog på motorn. Trumman började rotera och drog tråden/bandet genom dragskivan och det blev en rulle av band/tråd i den nya efterfrågade dimensionen runt trumman. Jag knep ihop metallbandsrullen så gott jag kunde, med hjälp av händer och lår (den var het efter dragningen), surrade ihop den på två ställen med vekt mässingsband, lyfte av den med telfern och staplade den  mot en hållare, så trucken kunde hämta den. Dags för nästa rulle. 

Så förflöt dagarna. Det styva materialet spretade åt alla håll när jag skulle surra ihop det. Det hände dessutom ofta att det inte tålde dragningen, utan gick av halvvägs, varvid spetsningen och resten av proceduren fick göras om. Man förlorade tid och leveransen blev ju sekunda. Dragningen måste passas hela tiden. Rullarna var dessutom korta, så man fick byta ofta. De tunnare och mjukare kopparbanden var däremot oproblematiska. De gick aldrig av, spretade aldrig och rullarna var långa, så man kunde luta sig några minuter och ändå ha god tid att förbereda nästa rulle. Lämpligt nog hade jag jobb med de styva besvärliga banden när tidsstudiemannen kom. Det krånglade mycket just då och vad han såg kan knappast ha föranlett någon försämring av ackordet. Kuriöst nog fick man mer betalt när man hanterade de mjuka, lätthanterliga banden än när man jobbade med de styva. Men jag hade gudskelov tidlön, 15,50 kr i timmen.

Jag började vid maskinen tillsammans med en annan kille från Zimmermanska, en teknikstudent som hade sitt fjärde år kvar. Vi andra gick bara tre. Håkan, som jag tror han hette, var visserligen högskolebehörig efter tre år, men det fjärde gjorde honom till gymnasieingenjör. Det var alltså en yrkesutbildning. Till en början fick Henry och jag köra vårt pass tillsammans. Det andra passet kördes av en finne. Han kunde inte svenska men brukade lämnade små, någorlunda begripliga oljiga lappar gällande de order han påbörjat. Han gick aldrig ifrån dragbänken under den korta matrasten. Han drack sitt kaffe och åt sina smörgåsar medan maskinen gick. Han slet som ett djur. När vi gick på efter honom var han helt slut, mössan hängde på trekvart, han var svettig och nerkletad med smörjfett. Han gick på ackord och fick mer tråd dragen än Håkan och jag fick tillsammans och mycket mer än vad jag kunde prestera när jag senare jobbade ensam med maskinen. Ensam på mitt pass blev jag nämligen, efter ett antal läroveckor. Håkan lyckades få förflyttning till labbet, vilket kanske motsvarade hans kvalifikationer.

Tvåskiftets schema under VM-sommaren 1974 var lyckligtvis lagt så jag kunde vara med när stora delar av den forna gymnasieklassen samlades i Stellan Thórens föräldrars stora villa ovanför Djäkneberget och såg den fantastiska förlustmatchen mot Västtyskland, med Ralf Edströms fina volleymål. Polenmatchen med Staffan Tappers missade straff som slog ut oss från medaljstriden, fick Håkan och jag däremot hjälpligt höra i min fickradio på jobbet. Tvåskiftet innebar också att vi hade mycket kort lunch- eller matrast. Mikrovågsugnar fanns inte, men ville man äta varmt kunde man utnyttja värmeskåpet i lunchrummet. Få från mitt skift gick dit. Vi hittade istället ett lagom hett rör med kylvatten eller ånga i närheten av pressen och ställde vår lilla plåtlåda på snabbvärmning där. Hade vi tur hann vi gå ut och ta lunchen vid sidan av porten.

Metallverken var på 70-talet en internationell arbetsplats. På smältverket där Michael (som var med och vadade i Nås) körde truck, kallades han för ”svensken”. Det var många finnar där förstås, en estländare minns jag, italienare, jugoslaver, någon turk. Där arbetade också pappan i Åsa Linderborgs underbara självbiografiska berättelse (ur en helt annan bakgrund än min) ”Mig äger ingen” samtidigt som jag var på pressverket, men mycket längre förstås. Å andra sidan var åtminstone pressverket lika enkönat, manligt som tekniska gymnasiet varit (nästan alla flickor på skolan fanns i våra naturvetarklasser). En enda kvinna fanns i pressverket. Hon körde traversen och var omsvärmad som en fotomodell och gudinna.

Jag kan inte minnas att jag hade någon närmare kontakt med någon på jobbet, ja utom Håkan, som delade mina pass och så Michael på smältverket. Jag har en barndomskamrat från Lillhärad, Lasse, som var utbildad yrkesarbetare, svetsare tror jag. Han jobbade i en verkstad på området, antagligen dagtid (Lasse, rätta mig om jag har fel och om du har kunskaper om det tekniska på pressverket). Jag tror jag hann hälsa på Lasse en gång på jobbet. Lunchrasten var kort och annars var man ju inte direkt fri att gå och vara borta någon längre stund. Visst växlade jag väl ibland några ord med arbetskamrater vid olika arbetsställen i den stora byggnaden. Mest pratade jag nog med den vänlige truckföraren som hämtade mina färdiga rullar, och med basen, en storvuxen mörkhårig man, med prilla inne för jämnan. Det var mest enkelriktade uppmaningar från honom, han hade ju sin roll och han grep in i arbetet var som helst när något krånglade. Jag engagerades också av några av de hårda killarna, de som jobbade vid pressen, till att spela en fotbollsmatch för korplaget BK-Press. Den ivrigaste rekryteringsagenten var inte med och spelade på min debutmatch, utan kom som publik. Han kom i rullstol med gips upp till låret. Arbetsskada? ”Nej, nej ” sa han ”det hände här på planen”. Sport är farligt.

Det var skönt när en morgonskiftesvecka slutade och en kvällsskiftsvecka väntade. Arbetet var helt enkelt enformigt även om det samtidigt slår mig nu, hur pass lite automatiserat och fysiskt tungt det faktiskt var. Enformigheten till trots var det en rad handgrepp man måste lära in på rätt sätt. Gjorde man inte det, kunde det gå illa eftersom vi hanterade tunga och ibland heta material som kunde vara vassa i kanterna. Jag minns inga allvarligare olyckor, utom när basen en gång ryckte in vid en kärvande grannmaskin och en massa tungt gods föll och klämde fast ena foten. Men han klarade sig bra, tack vare stålhättan i skon. 

Jag stod mest vid samma dragbänk, dag ut och dag in och jag lärde mig driva den, även om jag aldrig kunde bli lika snabb som finnen på andra passet. Lite fick jag rotera. Jag fick sortera het nyvalsad plåt med asbesthandskar några dagar och jag fick bistå en äldre, kvalificerad arbetare vid en annan typ av dragbänk, när hans biträde av någon anledning var borta. Vid den maskinen drogs ämnet genom en obehaglig kopparemulsion. Jag minns inte riktigt om det var då jag fick en allergisk reaktion, med massor av halvdecimeterstora ljusröda utslag över hela kroppen. Jag gick till företagsläkaren som inte ansåg sig kunna knyta utslagen till något i arbetsmiljön. Det var något jag ätit, menade han. Jag fick antihistamin och en kalkspruta. Efter sprutan försvann utslagen omedelbart, men de kom tillbaka. Efter andra sprutan kom de aldrig igen. 

Utom allergichocken, som jag ändå tror hade att göra med kopparemulsionen och med de småsår jag, trots skyddshandskar, fick från hanterandet av de valsade mässingsbanden, med vassa spröda kanter som måste brytas bort, råkade jag bara ut för en enda incident. Den skedde utanför arbetstid. Portarna till området var bemannade, det gick inte att gå in och ut hursomhelst. Per, en av de utgångna gymnasisterna i min parallellklass, hade fått smörjobbet att sitta i vakten. Det innebar att han släppte in och ut folk som hade kort som visade att de var behöriga. Det innebar också att han vid vissa tidpunkter skulle lämna porten (med låst grind), gå en rond och pricka av vissa punkter på fabriksområdet och se att allt var OK. En kväll när jag gick av sena skiftet och liksom andra från pressen styrde mig mot östra grinden, satt Per där. Medan han lät de andra kvällskiftarna passera ut, stannade jag och vi språkade en stund. Vi skulle båda till Karlskrona snart, och hade en del att snacka om. Efter sådär tjugo minuter ryckte Per till och sa att han måste rusa på sin rond, han var redan sen. Jag bad honom släppa ut mig först, men det hanns inte med, sa han, och sprang iväg. Jag kunde inget göra. Ronden tog uppemot timmen. Jag kunde förstås gå till västra grinden och bli utsläppt där, men det var långt dit och ännu längre att sedan runda fabriksområdet och komma till min parkerade folka. Jag kunde förstås också vänta på Per. 

Jag hade inte tålamod för någondera utan beslöt mig för att gå till den lite undanskymda nordöstra delen av området och klättra över staketet där. Det skulle bli nära till bilen. Det fanns några oljefat och annan bråte att klättra på, så jag kom lätt över nätstängslet som var vinklat upptill och hade en rad med taggtråd överst. Jag hoppade ner på andra sidan. Fri!

Nej! Jag befann mig lika instängd som tidigare, men nu på ett annat inhägnat område som tillhörde Philipssons bilfirma. De sålde Mercedes. Här fanns förutom nylevererade bilar även varningsskyltar som påstod att området bevakades med hundar. Jag rev sönder byxorna på taggtråden när jag klättrade tillbaka. Jag hade ingen lust att träffa Per, så jag gick till västra grinden och tog den långa omvägen till bilen. Jag kom hem runt midnatt.

När jag skulle sluta och strax rycka in i Karlskrona, kallade basen in mig för ett samtal. Han tackade för den tid som varit och sa att jag hade jobbet kvar efter militärtjänsten om jag ville. Jag tackade nej, jag hade andra planer. Efteråt kan det kännas en smula symboliskt att jag tackade nej till fortsatt tryggt industrijobb just då. Knappt två år senare läste jag ekonomisk historia i Uppsala. Då var redan strukturkrisen, oljekrisen, industrikrisen från mitten av 70-talet ett hett ämne. Det talas fortfarande om det gyllene kvartsseklet eller rekordåren från ungefär 1950 till början av 70-talet när den svenska industriledda ekonomin växte så det knakade. Frågan om när vändningen kom har debatterats. En del ser tendenser redan i slutet av 1960-talet. Andra sätter punkten för den högindustriella epoken i Sverige till 1980. Då hade redan världens största varvsindustri klappat ihop. Stålindustrin hade krympts, reglerats och delvis förstatligats. Företagen köade vid industriminister Åslings akutmottagning. 1974, året då jag både började och slutade på Metallverken låg mitt i det skede då det industriella Sverige kulminerade, då rekordåren, som inte fick det namnet förrän efteråt, bleknade bort.

Svenska Metallverken hamnade åter under nya ägare. Den finska stålkoncernen Outokumpu tog över. Verksamheten skars ner och produktionen delades upp i mindre enheter. Snart lades produktionen helt ner även i Västerås. Kopparlunden förvandlades snart till en företagsby, med skiftande småskaliga verksamheter. Några klassiska industribyggnader finns kvar. Pressverket, som knappast kan räknas till dem, står också där. Dess trista plåtfasad drar till sig min blick varje gång jag passerar på ”inre E18”, motorvägen som tidsenligt olycksaligt klöv staden just vid mitten av 1970-talet. Verkmästaren visste inte att hans löfte om anställning inte hade kunnat få särskilt lång giltighet. Han lovade ändå. Blev han själv arbetslös och omskolad som så många andra?

En tolkning har ju varit att den ekonomiska krisen utlöstes av OPECs oljeembargo. Som nybliven bilägare slog oljekrisen mot mig direkt och personligen. Varför skulle bensinpriset flyga över 90 öre litern, just när jag skaffat bil? Skulle det överhuvudtaget finnas någon bensin att köpa: Jag tog det säkra före det osäkra och började bunkra. Jag hann fylla 92- oktanigt i en 50 liters mjölkflaska, som blivit kvar sedan vi hade sålt korna, och ställa den i en gammal uttjänt jordkällare, innan pappa visligen stoppade mig. I september ryckte jag in, jobbet var slut, bilen behövdes inte. Jag sålde kärran för samma pengar som jag köpt den. Folkan, min första bil, var borta.

Försommar 1986

Försommaren 1986, innan vi var gifta, hälsade Ildikó på mig i Sverige för första gången. Hon kom med tåg. Tåg var på den tiden avsevärt billigare än flyg. Med studentrabatt och Östtariff upp till Sassnitz kom hon säkert undan med 200 kronor ungefär. Jag hämtade upp henne vid Stockholms central med min röda SAAB 99, bilen med karaktäristisk ankstjärt. Besöket förflöt väl, även om vi såg problem framför oss med väntande studier på skilda kontinenter. Så en söndag var det dags att skjutsa Ildi tillbaka till Centralen för hennes återresa till Budapest.

I höjd med Knivsta började motorljudet bli besvärande. När vi närmade oss Stockholm stod det klart att ljuddämparen var kaputt. Vrålet från motorn och rasslet från ljuddämparen som släpade i gatan ekade mellan byggnaderna medan körde jag Ildi sista biten till Centralen. Vi insåg båda att jag inte skulle kunna köra bilen tillbaka till Uppsala. Så när jag vinkat av henne dånade jag iväg till en OK-mack i Bromma som jag visste hade en GDS-hall. Det var varmt och soligt och jag bar mina snygga vita jeans som jag såg så smärt ut i. Och en vit t-shirt. Kläderna riktigt sken av optiskt vitmedel. OK-macken hade visserligen plats i gör-det-självhallen men där fanns ingen utbytesdämpare och alla overallerna de brukade ha till låns var på tvätt. Jag upplystes om att vad jag sökte nog fanns vid OK i Vällingby.

Jag dånade följaktligen iväg till Vällingby. Tyvärr hade jag inte tålamod att studera mönsterförorten närmare, utan styrde direkt mot dess OK-mack. GDS-hallen var stängd, men de hade en komplett dämparsats som passade, däremot ingen overall.Jag köpte dämparen och dånade tillbaka till Bromma. I några timmar kämpade jag med att få bort det som behövdes från grenröret. Men rost och flera års hetta hade så att säga svetsat fast skruvarna och fastän jag var på god väg, insåg jag att jag inte skulle bli färdig innan hallen stängde.

Jag gav alltså upp och tog – numera klädd som en sotare utan vett att ta på sig mössa – bussen in till Centralen för att ta tåget hem, hämta krafter och återkomma dagen därpå. Mitt humör var inte så bra. Jag behövde prata med någon vettig människa jag kände, gärna någon som samtidigt inte såg mig. Till exempel pappa. Jag hittade en telefonautomat. Det fanns sådana på den tiden. Man stoppade mynt i dem. En tjugofemöring räckte till ett kort lokalsamtal. För en krona kunde man säkert prata lokalt i 10 minuter, men skulle man ringa riks var det vid det här laget den nyligen präglade 5-kronan som gällde. Så jag stoppade in min sista femkrona. Automaten svalde den med ett klonk, och jag slog numret till Lillhärad. Inget svar kom från den uppringda abbonenten. Istället fick jag höra en telefonist meddela att samtalet till detta nummer inte kunde kopplas. Mitt tålamod började tryta, dagen hade artat sig besvärligt. ”Så får jag tillbaka min femkrona då”, frågade jag, medan jag funderade ut var en annan fungerande automat kunde finnas. ”Nej tyvärr”, upplyste rösten. ”Den är förbrukad, men vi kan koppla dig till något annat nummer, vilket du vill”. ”Jag vill inte ringa något annat nummer” förklarade jag med ansträngd men bibehållen vänlighet. ”Jag vill ha min femkrona tillbaka” . Telefonisten kunde inte få automaten att spotta ut några pengar, men hon tog mitt namn och adress för att föra klagomålet vidare.

Jag lade ilsket på luren, köpte biljett och tog tåget hem. Min somriga vita dress var numera sotig från halslinning till fotled. Underarmarna var sotiga, håret var en blandning av sot och svett och även ansiktet och halsen var halvsvart av ingrott sot efter tafatta försök till tvättning på tågtoaletten där vattnet sakta sinade. Flaskan med höodling/dricksvatten i korridoren var tom redan från början. Jag lugnade mig, andades djupt i fyrtio minuter och klev, fortfarande svart som synden, av tåget i Uppsala, syrenernas stad, som mötte mig i bästa försommarskrud.

Där mötte mig också Kjell. Han hade bott i samma korridor som mina närmaste kamrater under studietiden och jag hade ofta träffat honom då. Kjell var ordningsman. Han var försiktig, flitig, vänlig och korrekt, möjligen en smula blyg. Aldrig ett glas eller ens en droppe för mycket, aldrig ett enda felspretande strå i sidbenan. Ett perfekt ansat skägg underströk den mogna och behärskade manligheten. Naturligtvis var han alltid oklanderligt klädd. Jag hade inte sett honom på sex år. Han hade blivit ekonomtrainee på något företag i USA.

Nu hade han kommit hem. För fem minuter sedan. Med bussen från Arlanda. Han stod framför mig i ljus sommarkavaj, i vita skinnflätade loafers och med en antydd behaglig solbränna. ”Hej Mats” sa han med en lite bekymrad min. ”Hur är det med dig?”

Dagen därpå tog jag i rena men inte vita kläder tåget till Stockholm. Jag åkte kollektivt till macken i Bromma. Jag gjorde raskt klart jobbet med bilen och körde hem. Efter någon vecka ramlade en utbetalningsavi in genom brevinkastet. Den var på fem kronor och kom från Televerket.

Lillhärad. Långt, men för kort

Långt är det till Toivos och Gerdas Adlerstuga, längst in i skogen mot gränsen till Svedvi dit väg inte finns. Socknen börjar där. Långt får Toivo köra med sin timmerhäst åt häradsallmänningen, som han arrenderar från, för att komma till väg som bär lastbilar. Långt är det för att ens komma till Knutsbo där skogvaktare Dalmos änkemor Signe bor. Men då är man å andra sidan nästan framme vid det nya skogvaktarbostället som farfar byggde på 1930-talet och där skogvaktaren, mästerälgskytten Olle med familj bor med gråhundarna i en hundgård som nu blivit hönsgård. 

Och då det är bara fem, sexhundra meter till Klockartorp där farfar föddes, där pappa har sin halvsyster Annie och jag min halvkusin, Annies son, arrendatorn Runo med fru Anne-Marie och deras dotter som går fem klasser över mig i skolan och som jag glömt namnet på och där tjocka Lasse är inhyst i en liten stuga på tomten, som i alla fall har skorsten och en liten spis varifrån han bjuder på feta stekta korvar. Det är bara något år innan han berusad på sin nedtyngda moped ska orsaka en trafikolycka på den ännu inte byggda 65:an. En bebis blir moderlös och Lasse sätter sig på en packe dynamitgubbar i ett grustag utanför Surahammar. 

Klockartorp ligger förresten nästan vid den vägen, industrileden, som byggs mellan Aseaorterna Ludvika och Västerås, men som nu skyltas som vägen till det Sälen som ännu bara är känt som startpunkten för Vasaloppet som alltid vinns av Sälenåkaren Janne Stefansson. 1965 är vägen inte färdig. Här finns bara den enskilda allmänningsvägen som börjar hos Toivo, som strax efter Klockartorp når Allmänningens andra båda skogsarbetarställen Sländtorp och Älgmossen (som redan förvandlats till sommarnöje) och den på 40-talet nedlagda Algruvan där man försökte bryta molybden några år under kriget, vilket orsakade en snabbt övergående inmutningsrush. Sedan slingrar vägen sig förbi grinden till vårt skogsskifte där ungdjuren betar. Den kommer till Uppgränsta, en del av vår by som flyttats ut vid laga skiftet 1829. Vägen passerar rätt över gårdsplanen invid den gamla byggnaden, där Erik Ekblad bor. Lite längre fram finns en liten stuga där Hildur, lika fet och mopedburen som Lasse, driver kiosk och serverar mellanöl till traktens fåtaliga ungdomar. En gång, bara en gång vågar vi småkillar oss dit för att köpa tuggummi. ”Vi vill ha TT” säger vi. ”Har bara Toy” fräser Hildur. Intill bor den alltid urgamle Ludwig. Framför hans ranka men vackra hus finns skifteslagets samfällda brunn kvar. Där hade hästarna vattnats efter skogsarbete, foror eller ishämtning i Långsjön. Den har hävstång åt hinken à la brunnar på den ungerska pusztan. Och femtio meter längre fram, just efter kurvan, har vi den yngre familjen Ekblad som driver jordbruket som de ännu inte lurats bort från av lantbruksnämnden. Där bor Christer, en av mina klasskamrater, tragiskt omkommen i en ridolycka 15 år senare.

Sedan slutar Allmänningsvägen strax, då den möter den urgamla krokiga landsvägen från Skultuna. Vid korsningen finns Falkers lanthandel med sin bensinpump. Butiken som får leveranser från Hakonbolaget ligger mitt i socknens mest hemmanskluvna och befolkade del, Litslunda, som lite längre söderut hyser dels byggnaden med de kommunala frysfacken, dels kyrkogården, dels prästgårdsarrendatorns gård. Strax därpå, i en vacker liten park jämte kyrkan ligger själva prästgården där socknens siste egna präst, som heter just Gunnar Park, bor. Mittemot prästgården och kyrkan ligger skolan och lärarbostaden som farfars bygglag uppförde på den besvärliga djupa leran, efter hans ritningar på 1920-talet. 

Skogvaktarbarnen, Bosse och Gunilla, som också är mina klasskamrater, bor liksom Sländtorpsbarnen långt bort nog från Lillhärads skola för att få skolskjuts. Bilen körs av Nisse, skogvaktarbarnens morbror som liksom sin syster och sin storebror Max som tagit över släktgården Lundby, och inte minst deras far Ewald, har en utpräglat Habsburgsk haka. Nisse gifte omkring 1950 med Majlis som tog en egen son Owe med sig in i äktenskapet.  Majlis är förresten syster till Anne-Marie i Klockartorp. Storebror Max gifte sig med Viola, Majlis och Anne-Maries syster, som också hade en son sedan tidigare. Violas son Lennart växer upp till en elegant elektriskt-dragspelsvirtuos. Tragiken snurrar runt dem. Den filosofiske Nisse, den ende av kyrkogårdarbetarna på Hovdestalund i Västerås, som läser Bertrand Russel på matrasten, blir obefogat svartsjuk och hänger sig i skogen. Viola dör i en bilolycka, dragspelarens karriär kommer av sig och Violas pappa, som bor i Urväderstorp, ett litet ställe som liksom alla små ställen i bygden har ett par kor och en åkerplätt, kör på sig själv med traktorn, genom att stå framför bakhjulet när han sträcker sig och trycker på startknappen medan växeln råkar ligga i. Blir han någonsin alldeles återställd? Traktorn är en David Brown diesel. En 55a, samma årsmodell som jag själv och samma modell som jag lär mig köra på. Välkomna till Lillhärad. 

Mitt Lillhärad finns på 1960-talet och det är just då döende. Det är bara 12 km från kyrkan till Västerås om man åker Nya vägen som färdigställdes som beredskapsarbete på 1930-talet. Runt Skultuna eller Långängskrogen, som är de äldre alternativen, är det över två mil. Poängen är att 12 kilometer är för kort. 

Numera är det tätortsnära landsbygd som frodas. På bekvämt avstånd från stan kan man bo på en avstyckad hästgård, arbetspendla med bilen till stan eller jobba hemma via datorn och bara åka in och storhandla när det behövs. Gå på bio, teater eller restaurang. Sådana orter återbefolkas nu, så även Lillhärad. Där har prästgårdsarrendatorns expansiva son, gett Västerås en hel liten ny villastadsdel med tomter i Skästa hage, där finns redan två stora ridhus inom 1 kilometers radie, där höll det nyss på att bli ett ridhus till och där finns sedan länge minst lika många ridhästar som det en gång fanns kor och arbetshästar sammanräknat. Det senare är ett säkert mått på tätortsnärhet. 

Men år 1965 är 12 kilometer för kort för att en så liten socken ska må bra. I Lillhärad finns bara 160 invånare. Det finns ett par herrgårdar med anställt folk, Skästa under Hallstahammars och Slagårda under Skultuna bruk. Det finns ett tiotal skapligt stora familjejordbruk som kvalar in i 1947 års jordbruksbesluts typgårdsstorlekar. Några är syskonbruk. Några sköts av i det närmaste pensionärer med osäker succession. Ingen har någon anställd. Och så finns ett antal friköpta torp med enstaka kor, och i goda fall traktor. Ofta drivs de av gamlingar, så till exempel Urväderstorp eller Brotorp där Kalle och hans Frida bor. Kalle är en dock en avvikande överlevare, en entreprenör, som säljer allt från vete, mjölk och koskit till julgranar och hårklippningar med manuell snaggsax. Det finns en liten skola som sysselsätter fyra personer varav två bara några timmar i veckan. Det finns som sagt Falkers lilla lanthandel som förutom ägarparet har ett ungt biträde, det finns grovarbetare som hankar sig fram med tillfälliga påhugg: dikesgrävningar, vägrensslåtter, tillfälliga byggprojekt, lite timmerkörning och hemslakt av grisar. Det finns också en sotare och det råkar bo en jaktvårdskonsulent i socknen, men några jobb för de övertaliga efter 40- och 50-talets jordbruksrationaliseringar finns egentligen inte. Utom i den alltför nära liggande stan dit Classons halvtomma buss visserligen bara går en tur på morgonen och en tur hem klockan fyra. Men det finns ju bilar. Och mopeder. 

Ålderspyramiden domineras av pensionärer. Det finns inte många vuxna i så kallad arbetsför ålder, inte många tonåringar, så något mer än Hildurs café behövs inte och arbetarekommunens dansbana är sedan länge nedlagd på grund av brist på dansande arbetare. Barn? När vi är som flest är vi sammanlagt 28 barn i skolan, som har första och andraklasserna i småskolans lilla sal och trean, fyran, femman och sexan i storskolans stora. Min klass med 6 elever är hela tiden störst. En pojke Anders Oskarsson, går alla sina år i Lillhärads skola ensam i sin klass. Följaktligen vinner han alltid den klassindelade skidtävlingen som äger rum årligen, såvitt det finns snö. Efter klass sex är det meningen att vi ska slussas till högstadiet på Djäknebergsskolan i Västerås. Jag har inga föreställningar om det.

Jag har lätt för mig i skolan, hade ju lärt mig läsa via Kalle Ankatidningar och telefonkataloger redan som femåring, men småskollärarinnan ger mig inga favörer. Hon förstår inte min färgblindhet och hon förbjuder mig att sjunga eftersom jag brummar. Jag får istället lära mig blockflöjt med storskolslärarinnan Karin Nyström. Det går bra, men jag tröttnar på hennes tjat när vi går över till piano.  

Skolan är överraskande internationell. Här finns förstås de pursvenska bondbarnen till vilka jag hör, här finns i början sonen till en norskättad ladugårdskarl, som inte blir bortrationaliserad förrän under mitt andra skolår, men här finns också enstaka danska jordbruksarbetarbarn från herrgården Skästa. Och här finns alltid någon finsk skogsarbetarfamilj vid Allmänningen eller Slagårdas huggartorp. Med ett undantag bor de inte kvar länge och barnen hinner aldrig lära sig svenska. Vi är vänliga mot dem, och hjälper dem så gott vi kan, men jag undrar hur lärarinnan Karin Nyström egentligen hanterar det. 

Hon kan förresten inte engelska som vi enligt läroplanen ska studera från och med fyran. Språklektionerna leds därför per Tandbergbandspelare av en man med namn som lätt kvalificerat för en Monty Pythonsketch, om sådana vore uppfunna, vilket de ännu inte är. Han heter inte mr Smoketomuch, men väl Dennis Gotobed. När fyror, femmor och sexor lyssnar på honom och härmar hans uttal ur ”Let’s start” får vi i trean idka tyst läsning ur skolbiblioteket som är ett två meter högt och en och en halv meter brett skåp med böcker ur sekelskiftets sagabibliotek, massor av historiska berättelser skrivna innan Weibullarna införde källkritiken samt klassikern ”Barnen från Frostmofjället”. Biblioteket finns i alla fall, och man får låna böcker på lördagar. Men ”Barnen från Frostmofjället” blir aldrig ledig.  Jag älskar tyst läsning, särskilt de historiska berättelserna. Alternativt får vi öva välskrivning, no comments. 

B2-systemet som grundskolevariant har alltså sina sidor. Man har råd att ge oss – och alla andra barn – välgjorda, välbundna och stryktåliga läroböcker i naturkunskap, historia, matematik och geografi. Böckerna har dyra, fina färgbilder. Men i historia läser jag i tredje klass tillsammans med fyrorna om medeltiden. I fyran läser jag om forntiden tillsammans med de nya treorna. I femman läser de om nyare tiden medan vi treor och fyror får räkna. Sjätteklassarna skulle ha läst om nyare tiden de också, men 1966, skolans sista vår, då jag går ut fyran och då småskolan redan varit stängd i ett år på grund av barnbrist, finns ingen sjätteklass.  Det beror på att Anders Oskarsson, han som är ensam i sin klass, får gå sista året före högstadiet i grannsocknen Dingtunas stora kyrkskola. Han får bo hos en kusin i Dingtuna. Kanske är förklaringen till arrangemanget att han anses behöva träffa jämnåriga innan han utsätts för chocken att börja i skolan i stan?  Eller arrangeras skolbytet och flytten för att han ska slippa sin styvmor och allt stryk han får hemma? I Lillhärad har Anders bara tre kilometer till skolan och kvalificerar sig därmed inte för Nisses skolskjuts. På vintern får han gå till fots. Han brukar komma in till Viola i Lundby eller till oss, som bor bara några hundra meter från skolan. Han gråter och fryser. Mamma ger honom torra raggsockor i stället för de blöta han har på sig. 

På övervåningen i Lillhärads skolhus finns salar för trä- och syslöjd. Vår slöjdlärare är noggrann och krävande med sandpappringen. Men är han lite snål? 1966 spelar han av alla skolpojkarna en krona var i det tips han ordnade om slutresultatet i ishockeymatchen mellan Sverige och Sovjet i Ljubljana-VM. Han prickar själv in att det blev 3-3. 

På nedervåningen finns förutom stor- och småskolan en liten gymnastiksal som inte medger bollspel, men har de sedvanliga plågoredskapen, en plint och en bock att hoppa över, några rep att klänga i, en bom att vingla ned från och ett par ribbstolar. Vid snöföre åker vi skidor istället för att ha inomhusgymnastik. Under sommarhalvåret spelar vi i lyckliga fall brännboll på skolplansgruset eller kanske fotboll på den lutande och ojämnt breda gräsplanen alldeles söder om kyrkan. Om vi är tillräckligt många. Så har vi förstås kvalifikationstävlingar inför de kommunala skolmästerskapen. Det finns tre grenar: längdhopp, kast med liten boll och löpning 60 meter, men vi övar aldrig löpning för fröken har inget tidtagarur. Mästerskapen går i Dingtuna kommuns huvudort alltså Dingtuna.

(Inom parentes var Lillhärad liksom alla andra socknar egen kommun fram till 1952, men blev då som de flesta för liten. I Lillhärad fanns ingen vald fullmäktige. I stället rådde direktdemokrati genom kommunalstämma där alla röstberättigade fick delta. Praktiskt sett styrdes kommunen av kommunalnämnden där de betrodda bönderna och några till satt. Farfar och Karl ur den äldre generationen på vår gård fanns med där. Naturligtvis kände alla dem som bestämde.  Dingtuna är 10 gånger större ungefär och Barkarö ingår också, men den nya kommunen är i alla fall liten nog för att de flesta ska känna igen dem som sitter i fullmäktige och i de numera specialiserade nämnderna. Med utgångspunkt i traditionen hemifrån hamnar pappa i nykterhetsnämnden i Dingtuna. Lillhärads IOGT-loge som hans morbröder var med om att grunda, har insomnat, men hemma är alla lika helnyktra som förut, utom vår pensionerande dräng Frans Olsson som försörjer mamma med en aldrig sinande ström av saftflaskor. Och möjligen mamma själv som kommer från en annan tradition och tar ett glas portvin eller Madeira ibland).

I Dingtuna hade det möjligen gått att duscha efter tävlingarna, men i Lillhärads skola är det inte aktuellt. Varmvatten saknas, men det finns i alla fall kallvatten indraget och ett galvaniserat tvättställ i kapprummet. Inga vattenklosetter, däremot dass i en länga på gården.  Jag vill inte påstå att skoltoaletterna dit jag kom senare, till exempel i högstadiet i Västerås, var trevligare. 

I Dingtuna bor rektor Lundqvist. Han kommer några gånger per termin till Lillhärad och det hör till skolårets höjdpunkter. Inte för att den snälle och humanistiske rektorn är så väldigt rolig i sig, men han visar film. Tre filmer. Mest informativa saker om den nordiska sommaren, om trafik och om att hålla naturen ren. Film är det i alla fall. De andra höjdpunkterna är de sällsynta utflykterna till det nybyggda, eleganta och moderna badhuset i Västerås. Det är uppfört i vacker marmor, men har en felkonstruerad trapp, med alldeles för liten höjdskillnad mellan de breda stegen. Man vet inte om man ska ta två steg på varje nivå, eller bara ett. Ytterligare en höjdpunkt är skolresorna. Vi ser domkyrkan i Uppsala och vattentornet i Örebro, en stad där man tillverkar kex och skor.  Vi åker också till Säterdalen i det magiska Dalarna, och till sparbanken i Västerås där vi informeras om det dygdefulla sparandet. Vi får alla spara i varsitt litet fack i en plåtlåda i skolan, vare sig mamma och pappa kan skicka med några pengar eller inte. Och vi får Spara och Slösa gratis. Kamratposten finns också, men den kostar. 

Hösten 1966 läggs skolan ner efter 99 år. Tajmingen kan bero på att Nyström går i pension. Vi börjar fraktas i Mercedesbussar från Surahammars busstrafik till Dingtuna Kyrkskola (samma byggnad faktiskt som min farfar gått i skolan i). Surahammarsbussarna är en effekt av att Lillhärad ligger så nära, för nära, större orter. När 65an är färdig år 1966 blir det nämligen mindre än 10 km till Surahammar, där jag dessförinnan aldrig varit eftersom man för att komma dit med rullande fordon måste ta en 3 mil omväg över Hallstahammar eller Skultuna och Ramnäs. Men jag har träffat Surabor tidigare, vid Långsjön. Det är en iskall, djup badsjö, där bönderna mycket riktigt förr hämtade is att lagra i sågspån och kyla mjölk med. Den ligger några hundra meter utanför Lillhärads gräns, mitt i skogen. Alltså i Surahammars kommun och Sura socken. Man kunde komma nära den med bil på Allmänningsvägen, men sedan fick man gå sista biten genom skogen. Samma gällde folk från Surahammar. De fick gå sista biten från sitt håll och så möttes vi vid sjön. De hade en helt annan dialekt. 

Men nu är 65an klar och man tar sig enkelt både till Långsjön som vägen har en bro över, och till Surahammar.  Därför kan ett företag i denna nyss så avlägsna kommun sköta skolbussen till Dingtuna. Till Dingtuna är det 9 km.  Vägen genom Lillhärad är en krokig hyvlad grusväg med potthåll som ibland går rakt över gårdsplanerna, såsom landsvägar brukar göra. Den följer Lillhäradsbäckens tilltagande leandrar som den oförsiktige riskerar att hamna i vid de värsta kurvorna, om det går för fort. Strax efter de kurvorna tar socknen slut och Dingtuna börjar.

Dingtuna är en stor jordbrukssocken med litet tätortscentrum.  Här finns inte oväntat en stor kvarn som drivs av medlemmar i den stora koloni av pingstvänner som bor i tätorten.  Här finns en större affär som snart ska omvandlas till snabbköp, en kiosk, en riktig bensinmack, Ramströms bilverkstad och Parks begagnade bilar. Här finns till och med en järnvägsstation där tåget tidigare brukade stanna på väg mellan järnvägsknuten Kolbäck och Västerås. Jämfört med Lillhärad finns här mycket folk. Medan jag haft uppemot tio skolkamrater sammanlagt i klasserna närmast runt mig i Lillhärad befinner jag mig plötsligt på ett ställe med fulla parallellklasser i varje årskull. Jag får massor med kamrater, många som jag tycker om och får ha kvar till åttan i Västerås. En enda gång slåss jag på riktigt med en knäpp kille i parallellklassen.  Ändå är det speciellt med Lillhäradsbarnen. Det är ju bara vi som åker i bussen. Och väntar på den. 

Klassföreståndaren är en duktig och ambitiös dalmas som kan engelska. Hans dotter går, för att undvika jäv, i parallellklassen. Vi har gymnastik i en fullstor sal med handbollsmål, basketkorgar och omklädningsrum med dusch. Hit kommer förresten fluorfröken.  Det finns en riktig fotbollsplan som känns lite för stor. Vi har ett riktigt skolbibliotek, ett helt rum att gå in i och där finns en bibliotekarie. Vi har en särskild musiklärare, en kulturpersonlighet som heter Gösta Sandwall som spelar visor, nordiska nationalsånger och massor av spännande klassisk musik för oss. Vi får ackompanjera på tingel-tangelinstrument och jag får vara med och sjunga så mycket jag vill. Vi har en trevlig slöjdlärare som påstår att jag tillverkat norra Europas dyraste pall om man ser till arbetstiden. Den är stabil och elegant sammanfogad med tappning, men tyvärr rätt så låg, eftersom benen upprepade gånger måst sågas av för att bli lika långa. Den fanns länge, men inte mer.

Det är förresten nu vi fullt ut inser att slöjdläraren i Lillhärad är snål, eller låt oss mer rättvist säga, försiktig. Sedan skolan där lagts ner blev den bygdegård och ersatte den gamla Godtemparlokalen som byggts på mark som mina nyktra förfäder skänkt till ortens IOGT-loge. Slöjdläraren köpte lokalen och inrättade där Lillhärads enda industri, ett trappsnickeri. I Dingtuna skola får vi göra en stencilerad skoltidning för att samla in pengar till Rädda barnen. Vi säljer tidningen till den intresserade allmänheten, det vill säga föräldrar, mostrar och farmödrar, och vi tar in annonser från traktens företagare. I Dingtuna finns det som redan framgått många företagare och alla annonserar glatt och villigt. I Lillhärad som alltså hörde till samma skoldistrikt finns, förutom bönderna, bara ett företag. Det är slöjdlärarens trappsnickeri. Men vår slöjdlärare skruvar på sig. Annons? 10 kronor? Nja. Han tackar nej. Elevspillran från Lillhärad rodnar å hemsocknens vägnar. 

Strax efter att skolan lagts ner klappar Falkers affär ihop. Det beror för det första på att Lillhärad, som redan nämnts, ligger för bra till. Det är för nära till Västerås och numera även till Surahammar, dit det plötsligt blir populärt att åka och handla. Till Dingtuna dit det faktiskt är närmast åker ingen, vägen dit är alldeles för krokig och långsam. Lite opraktiskt att kommunens distriktssköterska, syster Märta, finns där. Till Sura och Västerås är vägen alldeles rak och snabb. 

Sedan producerar ju ortsborna en massa livsmedel själva och för varandra. Runt om i socknen finns fortfarande massor med mjölkkor.  Socknen är naturligtvis gott och väl självförsörjande på mjölk och hemskummad grädde. De som inte har kor har oftast i alla fall grisar och höns, och åtminstone potatisland, grönsakstäppor, fruktträd och bärbuskar. Vår gård som hyser fyra vuxna under pensionsålder, sex pensionärer och tre barn försörjer sig naturligtvis själv med mjölk. Vi säljer också till småskollärarinnan, så länge hon bor kvar på övre botten i lärarbostaden med sin italienske ingenjör. Filmjölk, ost, smör och messmör tar vi ut på mejeriet i Västerås som del av avräkningen för inlevererad mjölk. Ägg har vi i massor, vi rynkar på näsan åt sådana som är mer än dagsgamla och mamma och min faster säljer ägg till utvalda kunder i Västerås. Vi byter till oss hårdbröd och mjöl för vete som vi lämnar till kvarnen i Dingtuna. Vi skördar och torkar våra egna ärter. Vi försörjer oss själva med fläsk, kalvkött, potatis, grönsaker, rotfrukter, bär av alla slag, äpplen och päron och plommon. Varannan vecka kör Sjögrens charkuteribil runt i socknen och säljer finaste hackkorv. Färsk (nåja, i alla fall isad) fisk kommer varje vecka i fiskbilen. Bryggeriet i Västerås kör ut backvis med läsk, pilsner och svagdricka var fjortonde dag. Pappa och farbror har kreditkort på Esso så inte tankar de i Falkers Gulfpump. Antagligen levererar butiken större mängder baslivsmedel endast till skolbespisningen, som ju just upphört. 

Dessutom är det som sagt för nära till Västerås. En kvart med bil. Lika långt till Sura. Till stan måste man ändå åka regelbundet för att hämta mejeriprodukter, sälja ägg och då och då skaffa nya kläder eller järntråd, spik och nitrolit hos Järn-Olle. Då passar man på att skaffa toapapper, diskmedel, tvål och specerier, sådant som lanthandeln har. Det blir billigare så. Till Falkers skickar man barnen på cykel om något fattas. En falukorvsring kanske, kaffe som man glömde skaffa i stan, buljongtärningar.  Några femöreskolor får barnen köpa som belöning. Vad mer ska man handla? Chips är inte uppfunnet och det finns för få ungdomar för att mellanölet som kom 1965 skulle hinna rädda butiken.  

Den återstående inköpslistan räcker inte för Falker, så på vårkanten håller handlaren auktion och stänger. Det är slutköpt.

Slut är det också strax med min skoltid i Dingtuna. Den slutar under ett dramatiskt år.  Sexdagarskriget är visserligen redan över, men Vietnamkriget fortsätter på TV, Pragvåren förvandlas till höst under Warsawapaktens tanks, majrevolten i Paris rinner bort i tårgasdimman, King mördas i USA, liksom lillebror Kennedy. Snart spankulerar jag en sista gång på den stora tomma asfalterade skolgården, på väg mot Merecedesbussen. Jag funderar på vad raskravaller egentligen är och vad kulturrevolution betyder. 

Lillhärad tar slut nu. Skolan är stängd, Hildur har bommat igen, strömmen till frysfackshuset är avstängd, tjocka Lasse är sprängd i luften, yngste sonen i granngården har slängt sig framför tåget, Falker har gjort auktion och sista prästen har flyttat ut. Egentligen är Dingtuna också slut. Kommunerna slås samman. Vi blir alla Västeråsare. Vi småkillar körs bort av korplag från stan som börjar använda ”vår” fotbollsplan och skolan/bygdegården som kommunen till slut rustar upp hyrs ut som festlokal till stadsbor. Land blir legalt sett detsamma som stad, Lillhärads ”centrum” får tre gatlyktor och Classons buss byts mot en blå stadsbuss på linje 21. Tidtabellen är oförändrad. 21:an är också skolskjuts. På hösten börjar jag åka i den. 

From peasant based decolonization to environmental and food sovereignty concern. Reflections on the writing of rural studies and rural hstory from the 1960s to the present

Introduction

Följande text, ursprungligen presenterad vid EURHO’s Rural history Conference 2017 I Leuven, publicerades för en tid sedan på spanska i tidskriften AYER nr 120, 2020(4), ss. 19-51.

From the late 1960s to the mid-1980s, academic writing on contemporary rural matters was largely dominated by peasant studies, related to the decolonization in Asia and Africa, to 20th century liberation wars and rebellions in which peasantries were involved, and to discussions of development strategies in the global south. These studies spilled over to an interest in the relations between peasants or family farmers and the dominant capitalist sector in the industrialized west as well. To generalize – and disregard for a moment agricultural economics writing, which often was concerned with neo-classically based analysis of agricultural progress – what was addressed was the compatibility of peasantries, with capitalism.

Meanwhile, European agricultural history was dominated by economic historians who focused agricultural transformation related to the industrial revolution. In case their timespan was extended backwards, they treated the transition from feudalism to capitalism, the late medieval agrarian crises or the proposed existence and dissolution of a long term Malthusian cycle stretching from the High middle ages to the 18th century. A broad range of social and demographic themes were treated, but to generalize again, it was processes of change and causes of economic development that were searched for. 

By now (2010s), political economists and sociologists focusing ruralities are most commonly concerned with land grabbing and “new” social movements in the global south, with landscape planning and rural development projects in the wake of rural depopulation following from agricultural ”rationalization” and de-industrialization in the west and with food sovereignty, food chain theories, critique of neo-liberalism and environmental issues everywhere.

* Research for this paper was financed by a grant from Handelsbanken research foundation (P 11-0151). I am grateful for remarks and suggestions from Alba Díaz-Geada, Jose-Miguel Lana, Ildikó Asztalos Morell and two anonymous referees. Remaining errors are mine.

Agricultural history is by now less exclusively studied by Economic historians, and a glance, at the agendas of recent European rural history conferences (Brighton 2010, Berne 2013, Girona 2015, Leuven 2017) reveals a rising interest for the study of historical rural communities’ social and ecological sustainability, their resilience to various types of crises but also cultural heritage and identity studies. 

The working hypothesis of this article is that these changes of focus are related to two processes. Firstly, and perhaps trivially, social scientists are formed by current problems (political, economic, social, environmental etc.), which are on the agenda during their intellectual maturation process. In communication between researchers these problems are mediated and reformulated into implicit research programs. When perceived “real life” problems change, so does focus of research.

Secondly this turn of tide is related to a retreat from Marxist interpretations – related to the fall of the Soviet system – which were prominent in earlier contemporary and historical rural studies. They have, to some extent, been replaced by new epistemological viewpoints, under the umbrellas of post structuralism or post modernism.  

In next section, I elaborate on the “birth” of the peasant studies tradition in the 1960s and 1970s. In the third section I relate recently focused themes in international rural and agricultural political economy writing and discuss why and how the changes between the 1970s and the present occurred. In the fourth section I turn to history and briefly relate the “birth” of the dynamic economic history version of agricultural/rural history. I concentrate on Swedish historiography, because the quick development and (partial) break-up of this economic history version of agricultural history, which I think is commonplace, appeared particularly evidently and clearly in that case. The fifth section concludes. 

The birth of international peasant studies

According to Teodor Shanin, early rural sociology, which had emerged in the late 19th century in the USA but only after the Second World War in Europe, focused “on farming as an occupation rather than on peasants as a social entity”. This was still true in the 1960s.[1] Apart from some anthropological studies, mostly on Latin America or India, few attempts had been made to understand contemporary peasantries and societies in the developing countries. Sociologists like Kroeber, and anthropologists like Redfield defined peasant societies as cultural “part societies”[2]. An outcome was Eric Wolf’s book Peasants in which peasantry was defined as an evolutionary (economic) category, “above”, primitive agriculturalists, and related to social elites to which they delivered surplus. Peasantries were parts of socio-economically, power-wise structured societies.[3]

Peasant studies of the 1960s and 1970s was connected to development studies and in this field, a proxy cold war conflict had evolved between adherers of the Soviet development pattern, and a liberal perspective, neither of which spent much consideration on peasants. As noted by Göran Djurfeldt both camps shared an evolutionist progress agenda. In the Soviet perspective, developing countries needed a bourgeois revolution first, in liberal perspectives, replication of western “modernization” would suffice.[4] In the late 1950s, however, Paul Baran signaled the birth of a Marxian growth theory analyzing underdevelopment as a process and connecting to dependency theory, which had earlier been developed by among others Raúl Prebish. The Marxian version of the “dependency school” headed by among others André Gunder Frank and the related “World system school” by Immanuel Wallerstein both focused the circulation sphere and the growth of a global capitalist system. Frank’s ordination was radical: In order to develop, the underdeveloped countries should break trade relations with the US and European centers as these relations was what developed their underdevelopment, by unequal trade exchange.[5]

These influential ideas also triggered critique. Frank and Wallerstein was confronted by Wolf, who claimed they disregarded the relations and developments among “micro-populations” within the peripheral regions. Without a specific examination, according to Wolf, of the “range and variety of such populations, of their modes of existence before European expansion and the advent of capitalism, and of the manner in which these modes were penetrated, subordinated, destroyed, or absorbed, first by the growing market and subsequently by industrial capitalism… the concept of the ‘periphery’ remains as much of a cover term as ‘traditional society’”.[6]

Simultaneously as Frank rose to fame, traditions of peasant studies in Russia and Eastern Europe, was internationally (re)discovered. In Eastern Europe the plight of rural masses in under-industrialized regions remained urgent well into the interwar years. A school of  “populist” agrarian economists developed in 19th and early 20th century Russia, focusing on the way family farms operated, creating special economic structures. It was observed in central Europe and published in German[7]. By the late 1960s the debate on the agrarian question and the issue of peasantries under capitalism emerging in Russia as well as debates among German Social Democrats in the 1890s came to influence the rise of international peasant studies.[8]

 The East-European Peasant study tradition was related to, and basically opposed to classical Marxism. The paradigmatic issue of the development on the Russian countryside after abolition of serfdom in 1861 – Shanin characterized fine the siècle Russia as a model “development society – triggered a politically loaded struggle between Marxists and Narodniks (populists).[9]  According to Lenin’s reading of regional Russian statistics, presented 1899 in his  Development of Capitalism in Russia, agricultural production was already dominated by peasant-turned-capitalists who employed wage labor. In the differentiation of the peasantry, Lenin saw the beginnings of its proletarianization and disappearance: He saw no direct link from the Russian peasant village to socialism. Social differentiation was to develop first. 

The Narodniks contested this and the most prominent member of the school of populist Russian economists, Alexander Chayanov, writing in the 1920s, gave this alternative view a theoretical backing. Chayanov used the same statistics as Lenin, to show that Russia was still, before the revolution, dominated by peasant family farms. The peasant farms were household product/consumption units and worked according to another modus operandi than capitalist enterprises. As only family labor was used, concepts like “wage” and “profit” had no real meaning for them. They determined their level of work (drudgery) against, the utility consisting of the consumables made available. The family’s inner demography, its over time changing size and proportion between consumers and workers led to a cyclical demographic differentiation: In times of expanding family size, the family was able to increase the amount of land used, while they could contract it at other positions within the family life cycle. Chayanov’s peasant households were integrated to the commodity market, but not to any labor market (a remaining problem for theorists following Chayanov). As the households involved no exploiters needing profit for reproduction and as (family) labor was a fixed rather than variable cost, they competed successfully with capitalist enterprisers and while Chayanov tried to develop a theory of a “household mode of production” a more widely accepted point became, that these peasant family farms were compatible with a dominant capitalist system. While profit-seeking capital did not penetrate primary agricultural production in Chayanov’s model (because of the comparative advantage of the family economy), it penetrated the processing and distribution of output, the distribution of farm inputs and the financial institutions in contact with the farm family sector. Chayanov denied tendencies of concentration of agricultural land to larger capitalist farms, but he developed a theory of vertical concentration concerning the input and output contacts of the primary producers. These vertically integrated organizations could, Chayanov claimed, be cooperatively organized. This was the development of the agricultural development he envisaged in the NEP-environment Russia in which he was writing. He claimed a dualistic economic structure with household based primary producers, cooperatively owning large-scale processing operations (and distribution lines) would be the most competitive agricultural economic structure.[10]

Chayanov wrote about Russia and directly opposed Lenin’s analysis. Lenin’s writing formed a basis for Marxist orthodoxy, but equally influential for later debates was Karl Kautsky who also published his major contribution in 1899. Sharing Lenin’s theoretical framework, Kautsky’s Die Agrarfrage reflected his interpretation of rural development in western continental Europe rather than Russia. Kautsky problematized the fact that in his time of writing there was no tendency for small scale (peasant) producers to vanish in continental Western Europe. He withheld that large-scale capitalist farms were superior to smallholdings, but he listed a number of causes, which prolonged the survival of the peasants, for example their ability to put in more labor per worker, the switch to labor intensive dairy farming triggered by the influx of cheap grain from overseas, and the fact that large farms buttressed the formation of smallholdings as smallholding families provided low cost labor power for large landowners. Thus, smallholders sold labor power rather than farm goods. Regarding vertical integration his reasoning resembled Chayanov’s, but his conclusions were spelled out differently, He was not optimistic about producer cooperatives and rather supposed mortgage institutes and what later would be called agribusiness would dominate the smallholders. He could not foresee the technical developments leading to situations where optimum size farms could be handled by households only, and while he prognosticated a prolonged survival of peasants, he insisted that nothing but misery awaited them[11]. In the intense German debate on the virtues of small and large farms, he maintained Marxian orthodoxy: smallholdings were to succumb and land should be nationalized. In the end, it has been held, his analysis was circumscribed by its relation to the formation of the programme for the Social Democratic party.[12]

The translation to English of some of Chayanov’s most important texts in 1966, had strong impact on western scholars. For long, the writings of social scientists and historians focusing the rural development remained a proxy debate between Lenin and Chayanov or between Marxist and “populist” (peasant “essentialist”) theories or adaptations of such theories on cases in regions of the developing world[13]. Teodor Shanin was a central figure. He adhered to the Chayanovian camp and wrote extensively on the relations between the peasantry in Russia and the revolutions of 1905 and 1917 and the development in the 1920s[14]. He introduced East European sociologists and economists writing on rural issues and he edited a widely read collection, Peasants and peasant societies in 1971, where he delivered a synthetic (inductive) definition of peasantry with four criteria: The peasant family farm is the basic unit in the social organization; agriculture is the main occupation fulfilling most of consumption needs; a traditional culture connected to lifestyle in small communities, a underdog position to some kind of elites.[15] In 1986 he reissued the 1966 English edition of Chayanov’s Theory of the peasant Economy, and in 1988 he wrote, together with Hamza Alavi, the foreword to the first English translation of Kautsky’s Agrarian Question. Finally he played a crucial role in the launching in 1973 of the principal journal of the topic: The Journal of Peasant Studies, where he was one of three founding editors.[16] He did not stay long on board, however, rather the journal was edited for decades by Marxists; Terence Byre, Henry Bernstein and Tom Brass. 

Several proposals were launched to accommodate the persisting existence of peasant (and modern family farm) agriculture under capitalism. Few, not even Shanin, went as far as Chayanov who proposed an actual peasant mode of production[17]. The common Marxist approach was that it “is impossible to specify distinctly ‘peasants’ relations of production” since the conditions for peasant households were determined by the social formation at large (e.g. feudal or capitalist) which they existed in[18]. Henry Bernstein argued that peasants were “disguised” wage laborers, who produced for a market, which through a mechanism of unequal exchange robbed them of the surplus, so only the reciprocal of a wage remained. A similar line of thought connected to Chayanov and Kautsky: Agrarian capital fled from primary production, where economics of scale was small and peasants not insisting on profits could dominate. Instead it came to act via mortgage institutes, processing industries and distribution spheres which siphoned off surplus from the primary producers. Not only did peasant, or small-scale farming, thrive under capitalism; in this super-functionalist analysis, capitalist agribusiness preferred dealing with (powerless) smallholders.[19]

Yet another approach was to speak about simple commodity producers. Simple commodity production was viewed as a form of production, defined by a double specification of the production unit and the social formation; i.e. the unit’s relations to the society at large. In Harriet Friedmann’s interpretation simple commodity producers are household units of production fully integrated in a capitalist economy. As an analytical model the simple commodity producing household is fully specialized and produces only for the market. Its relations to the economy at large are based on commodity exchange, mobility of resources and competition. Simple commodity producers adapt to competitive product prices and factor prices, including wage levels as they occasionally employ wage laborers and as off-farm wages due to the mobility of factors determines the opportunity cost of farm work. Each unit’s aim is to reproduce itself and survive as an independent, integrated production and consumption unit. To do so, it has to be competitive and devoted to reducing costs. According to Friedmann these characteristics gives it as strong a bias towards rational investment, mechanization and increasing productivity as capitalist farms.[20]

The Chayanovian influence is apparent. Friedmann holds that the household production unit determines within itself the distribution of total incomes between capital replacement and personal consumption and that, as profit is not a reproduction criterion for the unit, it will reproduce itself at lower costs than capitalist firms.[21] Given their cost advantages and similar technical levels, the simple commodity producers tended, according to Friedmann, to compete out capitalist large-scale agricultural producers. She showed that mid-west US family farms in the late 19th century pressed both large American wheat “bonanzas” and east German Junkers out of business.[22] These family farmers were not peasants according to Friedmann. Contrary to peasants they were fully “commodified”.

A reason why the proxy discussion between Lenin and Chayanov remained important, was the strong Marxian influence in western academia. The discussion was framed in Marxist terminology, which even the Chayanovian Shanin used. While Chayanov writing the 1920s, despite arguably being a marginalist economist, spelled out much of his writing in Leninist terms, Shanin similarly sought support in Marx’s later writing for his view that the Russian peasant villages could well have played a role in the transformation to socialism without the passing of a capitalist “stage”. [23] As indicated by Lehmann’s categorization of peasant studies as dominated by “Chayanovian Marxism” and by the clear influence of Chayanov upon for example Friedmann’s writing, the gulf between Marxists and populists certainly did not exclude co-influence.[24]

For sociologists focusing development in Western Europe, these theoretical contributions provided insights as to why industry-like concentration in farming did not develop there either. Friedmann as well as Djurfeldt directly addressed the question why seemingly outdated types of production units, peasant or family farms, prospered within advanced capitalism. In fact, there have been interpretations arguing that small commodity producers (or even peasants) survived (if not prospered) under dominance of (some forms of) socialism as well.[25]

Thematic changes within and beyond the peasant study tradition

The themes of study have changed. If we determine what studies of contemporary peasant or rural societies mean today according to the content of two leading journals, the following picture emerges. 

474 original articles were published in the latest 13 volumes (2005-2017) of Journal of Peasant Studies, which are not covered by bibliographic surveys. This journal almost exclusively focused on the global south. The dominating theme was land right conflicts, “new enclosures” and land grabbing. 34 % of articles covered these themes. Other major themes concerned environmental issues (16 % of the articles); food security, food sovereignty, food regime analysis (14 %); development policy (12 %); agricultural commercialization (11 %). Inequality, governance (state and local), and everyday political expression and resistance were each covered in 6-8 % of the articles. Gender issues and migration was covered, but to limited extent. In the early 2000’s quite a few articles had historical or historiographical content.

In Sociologia Ruralis, which only exceptionally covers other macro regions than Europe, 216 original articles were published in the eight latest volumes (2010 to 2017). The two most frequent topics were food sovereignty/security/regimes (18 % of all) and environmental issues (12 %). Other common themes were identity and migration, but also agricultural policy, multi-functionality of farming and knowledge/science related to agriculture and rurality. 

The striking similarity between the two journals is the dominance of food related studies and articles devoted to environmental issues. Bordering the latter in Sociologia Ruralis are studies related to ethics and animal welfare. Studies on ethics, gender, group identity and everyday politics/resistance are not overwhelmingly many now either, but they were, like environmental studies, almost non-existing in the “classic” period.[26] On the other hand, studies discussing modes or forms of production are absent today.

Studies on social movements and land conflicts express continuation of earlier topics, but present studies concern rights, rather than politics in its traditional meaning, and politics as such is understood as “governance”. This reflects that present social movements are different from those, which involved peasants in the first three quarters of the 20th century. Present day movements are either local, focusing specific causes (anti-dam, anti-power plant) or nationwide or even transnational and focusing implications of the emerging food regime, food sovereignty or anti-globalization more generally.[27] Their goals have changed and it seems as a major social movement like MST in Brazil does not strive for political power by building political parties or engaging in guerrilla warfare, but for carving out space for autonomy. To do so, they try to formulate and mediate their own history, and this implies they are formulating their identity.[28]

This means that the subject matter of “social movement”, have changed. Similarly, the environmental problems have grown more acute than in the 1970s. Food production and food distribution is reorganized in new ways with new consequences. Large scale industrially organized capitalist farming, which had been pressed to the background since the farm crisis of the 1880s and 1930s has returned in full vigor[29]. Capitalism penetrates the globe more intensively than before and land grabbing in its specific present forms related to immanent food crises and biofuel agendas is also a new phenomenon. All this represent changes of subject matter needed to be analyzed. In short, one cause for changing topical content of rural studies is that phenomena of the world objectively have changed and that peoples’ and or societies’ behavior has changed. 

The collapse of Soviet socialism affected the retreat of Marxist scholarship in the west.[30] Similarly, the rise of scholarship in postcolonial regions fostered the rise of subaltern studies and this changed research agendas. These two developments as well, represented material changes, but, connected to them, epistemological changes also occurred and they influenced research agendas within rural studies. Views connected to concepts of post modernism, cultural turn and constructionism entered contemporary and historical rural studies. 

The change was more gradual than sudden. An epistemological battle raged on the pages of Journal of Peasant Studies in the 1990s.  Tom Brass was one of the editors at that time. As an orthodox Marxist he defied “postmodern” approaches, regretting that leftists referred to Foucault rather than to Marx. He also fought against (Chayanovian) “populists and claimed that the postmodern and subaltern writers had reinvented populist peasant essentialism and were responsible for peasants being “reconstituted by academic discourse simply as cultural subjects emblematic of gender/ethnic/regional/national identity”. He meant that, for example, the notions of everyday resistance and the Weapons of the weak, published by James Scott in 1985 pointed in this direction. Brass manifested his opinion by publishing massive amounts of self-penned articles in the journal under his own editorship. However, the pages had already been opened for the other views. Articles pointing towards the subaltern studies were published already in the 1970s and Scott and Kerkvliet had edited a special issue on everyday forms of peasant resistance in 1986.[31] Conflicts between Marxists and “neo-populists” concerning for example questions on land reform, and the possibilities of small scale peasant agriculture has continued well into the new millennium.[32]

There are several continuities between the agenda of the studies in the 1970s and the contemporary thems. Land conflict studies, for one thing, are not new.  Fairbarn et al labels the land grab studies from circa 2005 and onwards, the “third wave of dispossession studies”. The first wave was the common Marxist interest, (from the publication of Maurice Dobb’s Studies in the Development of Capitalism in the 1940s to the Brenner debate of the 1980s) in dispossession through enclosures in the development of capitalism in Europe. A second wave concerned dispossessions in the global south in the 1980s and 1990s related to emerging new political movements and ”development-induced displacement”. [33]

Secondly, the present view of social movements and peasant resistance did not develop out of the blue. According to James Scott the preoccupation with peasant revolutions and formally organized uprisings of the 1970s was related to the experience of the Vietnam war. In its place Scott highlighted the anarchic non-revolutionary forms of “everyday” peasant resistance.[34] Based on his south-East Asia studies Scott rather connected to E.P. Thompson’s moral economy concept, which he applied to peasants in order to develop a kind of political theory for the Chayanovian Peasant. The moral economy approach suggested that peasants – who concentrated on risk avoidance and securing subsistence ­– like other poor people, normally held (and when hard pressed vividly expressed) the view that bare subsistence was their fundamental right, which the superiors (the state) could not be allowed to take away from them.[35] Related to this was a peasants’ quest for autonomy (expressed by Scott in the form of peasants’ search for “non-state places”, when the state power was expansive),  which later was to form a strong basis for the “new” social movements being recently so much studied. [36]

The peasant households’ struggle for autonomy is furthermore the distinguishing feature in Jan Douwe van der Ploeg’s definition of the “peasant condition”. One important aspect of this quest for autonomy is the “construction and maintenance of a self-controlled resource base”, related to this is the development of relations to markets and in general to the outer world in a way to allow for maximum flexibility. Another important element in Ploeg’s definition is “co-production”, reflecting “interaction between man and nature” which also “shapes the social into specific forms: the artisan nature of the process of production, the centrality of craftsmanship and the predominance of family farms are closely interrelated with co-production and the co-evolution of man and living nature”.  Yet another aspect is that the elements of the resource base “is not separated into opposed and contradictory elements (such as labor and capital, or manual and mental labor”. The resources “represent an organic unity” and Chayanovian internal balances are important.[37]

Ploug’s analysis thus connects directly to the Chayanovian tradition, but also to the agroecological current which has developed since the 1980s. For Eduardo Sevilla Guzmán and Graham Woodgate the science of agroecology is not separated from its politics and practice and in their words, it “promotes the ecological an management of biological systems through collective forms of social action, which redirect the course of coevolution between nature and society in order to address the ‘crisis of modernity”.[38] They “distinguish three core dimensions: productive/ecological, socioeconomic, and sociocultural/political “ and  state that all dimensions “build from critiques of globalized, industrial systems of food and fiber production, distribution and consumption”. [39] They draw up a lineage of their movement/theoretical package all the way from 19th century Russian “narodnism “.  Presently, of course, this direction or school is notable within the earlier described environmentalist direction of contemporary rural studies, unifying it both with the Chayanovian tradition and classical Marxist Capitalism critique.  

A final important continuity concerns food regime analysis, which was developed in the early 1980s by Friedmann (1982, 1987) and later elaborated further by her and Philip Mc Michael.

The British “workshop of the world” dominated Friedmann’s first food regime. The Brits sacrificed their farm sector and instead, pressed down industrial wage costs by importing cheap foods: vegetable fats, fruits and stimulants from peripheral colonies, wheat from settlers’ colonies and the USA. Fitting institutional rules, (free trade, and gold standard) was established.[40]

With the First World War this regime collapsed and in the wake of the interwar crisis regulated agricultural sectors with amounting surpluses took form in the new dominating power, the USA, and in much of Western Europe. In the post war food regime, trade was regulated and western food surpluses were transferred as aid to developing countries. To selected countries (for example Mexico and India, but also Spain) green revolution technological packages were exported and it is argued that these countries attained a client role in the cold war.[41]

With the crises of the 1970s, the cracking of the Soviet hemisphere and renewed globalization, this second food regime succumbed and yet another (much disputed) regime took form. Now giant corporations rather than nation states play crucial roles, and the picture is split. Expensive foods are air-transported across the globe for providing rich households; bulk products provide insufficient or inadequate nutrition to masses of poor and obesity exists alongside undernourishment and the bio-fuel market competes with food production, a competition manifested in the land grabs. Counter trends such as slow food or food sovereignty movements arise in turn, partly to be appropriated by the large transnational food chains like Tesco, Sainsbury and Wal-Mart.[42]

It is interesting to note, that the food regime concept emanates from historically oriented studies in the 1970s. It is clear that Friedmann’s concept is connected to her writing in the 1970s on the establishment of family farmers in the North American plains from the 1870s. They became dominant actors on a world wheat market that was established thanks to the transport revolution, which lowered freight costs on new rail lines and transatlantic steamships and formed the basis of the first food regime. 

The rise and fall (?) of an agricultural history tradition in Economic History: The Swedish case

The interest in European agricultural history, dealing with its social, demographic and economic aspects as well as more narrowly with technology, field systems and yields rose from the 1960s. The Agrarian History of Western Europe A.D. 500-1850 by Slicher van Bath, published in English in 1963, was very influential[43]. Under Slicher van Bath’s leadership a department of agrarian history was established in Wageningen, and starting already in 1958 a series of mostly regional Dutch agrarian history studies were produced.[44] In Britain the raised interest was manifested by the starting, in 1967, of the publication of the massive collective effort The agrarian history of England and Wales. Many Economic historians were active here, and the center of interest was on a period of perceived intensive agrarian change, namely the 18th century when an “agricultural revolution” was claimed to have occurred. The British Agricultural History Review, which, like its German counterpart had been issued since the early 1950s, had been dominated by “agronomical-historically” inclined articles, but increasingly it dealt with agricultural-economic history matters and already in the mid-1950s articles using the term “agricultural revolution” showed up in a title in the Economic-historical flagship of Britain, Economic History Review.[45] By economic historians like Gordon Mingay and Eric Jones this agricultural revolution was causally linked to the industrial revolution. The British economic historians defined the agricultural revolution as a brief period, when productivity and production in agriculture grew substantially, although more holistic interpretations occurred. The change into more intensive rotations with little fallow and cultivation of fodder crops on the arable was viewed as its core, but pure technological advances were also addressed and many meant that parliamentary enclosures – consolidations and privatization of land use – and the establishment of large scale manorial farming was crucial as a pre-requisite for these productivity increasing changes to come about.[46] Others disagreed and dated the revolution earlier.[47] The agricultural revolution and its relation to the industrial breakthrough became a central topic in Economic History writing at the time and by the 1970s  and was treated in the reference books of the era[48]

Some Economic historians, not least representatives of the Annales school dealt with longer term changes or continuities. At the forefront in the 1960s and 1970s rose Malthusian long cycle interpretations of European demographic and agricultural development inspired by findings in the 1930s by Wilhelm Abel, among others. It was later developed by Ladurie and the interest was turned towards the break, by the 18th century of this long term cycle, that is, more or less the suggested era of agricultural revolution.[49]

Like the rise in peasant studies in the 1970s, the simultaneous expansion of interest in European agricultural history may be connected to post war decolonisation and developments in the global south.[50] Certainly the Marxian revival was of importance. A decisive moment was the symposium on The transition from feudalism to capitalism, arranged in 1954 as a reaction to Maurice Dobb’s Studies in the development of capitalism  published in 1946.[51] Dobb identified feudalism with serfdom (regardless of the form of rent). Resembling Lenin he stressed social differentiation of the peasantries, which gained pace when feudal burdens were eased, following struggle over the rent between peasants and lords. He downplayed the dissolving influence of the feudalism, exerted by expansion of trade, a tradition Paul Sweezy had inherited from the Belgian historian Henri Pirenne[52].

Sweezy’s circulation sphere interpretation connected to the above described dependency school and world system analysis. It was confronted by Robert Brenner who stressed the importance of inner class relations within compared European regions for developmental outcomes. Brenner also challenged the Malthusian related interpretations suggested by for example Emmanuel Le Roy Ladurie.[53]

Agricultural development is still discussed within economic history, but while the general interest in agricultural and rural history has risen, with new conference series, new journals and recent multi-country research programs, it is clear that the economic history approach to it is less prominent than before; other problematizations, environmental, political and cultural heritage studies have expanded. 

 This rise and relative demise of an Economic-historical interpretation of agricultural history occurred in many countries. Sweden is, I argue, a particularly clear and concrete case, and that probably had to do with the fact the autonomous Economic History departments were founded in the Swedish Universities in the 1950s. Elsewhere such departments were very rare, outside Great Britain. 

Up to the late 1950s agricultural history in Sweden had been dominated by historical geographers, engaged in the in the interpretation of the unique collections of 17 century village and farm level maps and by practitioners of ethnology (German Volkskunde) who studied settlement structures, agricultural practices and implements. The ethnologists’ aim was to save knowledge of ancient traditions, which modernization threatened to cut off . [54] Like the geographers they were interested in the functioning of preindustrial society rather than its diachronic developmentThe relation between industrial capitalism and peasant culture was an embarking point for them, rather than a problem for research. From the late 1950s the program faded.

In contrast, the focus of the economic historians was on change. The agricultural economic historians of the 1970s, like their few forerunners in the late 1950s and 1960s, used written documentary sources and most of their numerous dissertations covered restricted localities or regions. They centered on the late 18th and early 19th century and on how the preconditions for the industrial breakthrough developed internally in the pre-industrial rural society.[55]

They challenged previous perceptions which had generalized the picture of the pre-19th century rural society in Sweden in gloomy colors, dominated by destructive mercantilist regulations, and a comparatively free but backward peasantry, who’s possible entrepreneurial aspirations were effectively blocked by the collective rule of the village communities they were involved in. Eli Heckscher, the “father” of Swedish economic history, had claimed that Sweden “…had to pay for the advantage of a free peasantry, with great backwardness in agricultural technology and, following from this, a worse standard of food consumption for people in general, than would otherwise had been possible.[56] This idea of  “progressive oppression”, was opposed by the 1970s generation.

The strong Marxist current in West European academic life since the late 1960s had great influence. Lars Herlitz’ regional study of a western region depicted Sweden as a feudal society, although large parts of the peasantry were freeholders. He showed how the rent/tax pressure on freeholds decreased and interpreted this in Marxian terms as peasants retaining growing shares of the investable surplus beyond reproduction needs. He went on to show that clearance of land and increase of production was stronger on freeholds than on manorial land cultivated by tenants who experienced no fall in rents. Thus, the limitation of feudal expansion and the reduction of feudal rent was seen as a prime mover towards economic development.[57] Herlitz’ study was followed by numerous others in the late 1970s and early 1980s and mostly they shared ideas of progressive peasants who more or less transformed themselves into capitalist farmers. 

The term agricultural revolution had, been used in the interwar period by an ethnologist and a geographer referring to the radical enclosures of the 19th century which had strong effects on settlement structures and field systems.[58] They distinguished a “before” and “after” the revlution, without any diachronic perspective. The dynamic British version of the concept was adopted by Christer Winberg in 1975 and popularized in a textbook by Fridholm, Isacson and Magnusson (1976), which linked it to the industrial breakthrough. Isacson and Magnusson soon connected to the influential international debate on proto industrialization. They established contacts with German proto industry researchers and published a book on Scandinavian proto industry in 1987.[59] They adhered to the suggestions of how protoindustry paved the way for “proper” industrialization[60], and argued that wealthy peasants accumulated capital and that agrarian expansion created markets for both capital and consumer goods. They stressed the dynamism of the loosening of the feudal bonds, with falling rents, which meant rising investable funds among the peasants so that production could increase (through clearing of new and intensified rotations). This led, they argued, to a cumulative process, whereby the retained surplus amongst peasants increased even more. Following Dobb, they stressed that social differentiation developed with the increase of production. 

Of the numerous studies that followed, Carl-Johan Gadd’s dissertation from 1983 became the most influential. It connected to Ester Boserup’s theory of links between population pressure, intensification, length of fallows and technology. Gadd focused peasant family farm agriculture and showed strong rises of production and productivity following intensified land use, but also ecological problems arising from land clearance aiming at one-sided concentration on grain cultivation. He later made the authoritative synthesis of the 18th-19th century Swedish agrarian history in the third volume of the Agricultural history of Sweden. Symptomatically, it was given the title Den agrara revolutionen (The agricultural revolution).[61]

While Swedish economic historians writing agricultural history in the 1970s and 1980 were influenced by Marxist currents, few took much notice of the challenges provided by Chayanov’s revival. Medick used Chayanov when analyzing the proto industrial household[62], but neither the Swedes writing about proto industry, nor most of those writing agricultural history did.[63] This probably had to do with the fact that the   Swedish economic historical-agricultural history project more or less ended with industrialization. The period from the late 19th century onwards was rarely treated.

In the 1980s the wave of Swedish agrarian economic history focusing the late 18th and early 19th century faded. The Marxian influence diminished. The Brenner debate was little reflected on by Swedish (economic) historians. Brenner’s thesis used a narrow definition of “peasants”, which excluded their participation in development trajectories.[64] The agenda of the 70s and 80s generation in Sweden was the opposite: to show that peasantries could be transformed into entrepreneurial farmers. Thus, while the Swedish economic  historians of the 1970s and 1980s can be located within the Marxist tradition in Shanin’s list of peasantry conceptualizations, doubts about what the peasants turned into can be discerned.[65]

Apart from British economic history and German proto-industrialist historians, inspiration surely came from the French Annales tradition. Duby was widely read as was Ladurie and Braudel, mostly in translated form as French like German was on retreat as academic language in Sweden .[66] With some exceptions, it was a belated influence, which rather contributed to dissolving the 1970s program than refining it. From the late 1980s Swedish (economic) historians started to write about agriculture in the industrial era in the late 19th and early 20th century. Now the peasant theory concepts became relevant and both Djurfeldt and Morell presented Chayanovian inspired interpretations of 20th century Swedish rural development. Sommestad explored gender relations, which had been neglected in the 1970s and 1980s wave of agricultural history. The writings on industrial age agricultural history in Sweden was summarized and synthesized in Morell’s fourth volume of the Agricultural history of Sweden.[67]

At Lund University, the focus on the agricultural transformation in the late 18th and early 19th century was renewed, in the early 2000s.[68] There are more exceptions, not least has rural development in some African and Latin American countries – since the late 1980s up till today, been studied by economic historians – but largely, agriculture came to play a reduced role in Swedish – as in international – economic history. Instead, through the establishment in the mid-1990s of a transdisciplinary chair in agrarian history in the Swedish University of Agricultural Sciences, a new arena was built up. Since then agricultural history in Sweden has been thematically varied. Partly this reflects that scholars involved at the agrarian history section of the Agricultural Science University had a very varied disciplinary background (including art history, agronomics, biology, archaeology, ethnology and geography).

By the early 2000s, the agricultural revolution concept still preoccupied Swedish agricultural historians. Closer inspection reveals that the term is, used in a rather metaphoric concept. In many cases it seems to connote an era rather than a process, namely – just as among the interwar time geographers and ethnologists – the period of radical enclosures in the 19th century. Neither the social and economic effects nor the causes of the revolution are much discussed. 

Of 20 doctorate projects in agrarian history starting from 1994, none specifically address the agricultural revolution although several cover the period when it was supposed to have happened. Rather the dissertations have focused on certain themes or phenomena, sometimes during a fairly long period (one concerns summer farms and transhumance from the 1500s to the present). Six have concerned field systems, fencing or settlement structures, using various types of cadastral maps. Four concerned specific aspects of animal husbandry (for example the incidence of mistreatment of cattle). A couple of dissertations have treated gardening (market gardening in the 20th century and the prevalence of vegetable gardens in the pre-agricultural revolution landscape). A couple of projects concerned present-day ecological or cultural heritage problems. Two concerned agricultural technology (tractorization and the use of iron in medieval ploughs respectively). Only one project concerned development of agricultural production (in the 16th and 17th century) and only one specifically treated social issues.

One partial explanation for this evolvement is the strong influence of historical geographers. Another is the opening of the environmental and the cultural heritage education and research agenda. This reflected the launching of environmental and cultural heritage programs in the EU in the mid-90s, which created a market for teaching county administrations about older form of rural landscapes. Perhaps, also the development reflects that a programmatic idea of addressing certain agricultural-elements in an additive way, resembling the older ethnological approach, to some extent has governed the research agenda at the section of agrarian history at the University of Agricultural Sciences during its 24 years of existence.

In a comparative context what possibly distinguish the Swedish case is the unusually Marxist influenced focus on the agricultural revolution in the 1970s and early1980s (the concept was practically not used at all in neighbouring Scandinavian countries) and the meagre interest before the 1990s of more recent rural developments. The tendency away from economic agricultural history to a much more varied agenda including not only social but also ecological, cultural heritage and identity problematizations seems, however internationally general. It is hardly a coincidence that while the international economic history community normally talked about (and still talk about) agricultural history, which have an economic-sectorial flavor, the pan-European conferences arranged since 2010 are labelled rural history conferences, inviting much more of cultural and social agendas.

Conclusion 

In the 1960s and 1970s there emerged a strong international trend of development studies, encompassing studies of peasantries in developing countries in the third world, where agriculture was mostly the dominant economic sector and source of people’s livelihood. The expanding interest among western sociologists, economists, historians and anthropologists was related to decolonisation and to national liberation movements and wars with peasant involvement. 

Two theoretical packages appeared. One was Marxist and reflected both the soviet legacy and a strong position of Marxism in academic life in western countries in this era. Marxist development theory of the 1960s had connections to Latin-American dependency theory and roots in the late 19th and early 20th century theorizing of the transformation of the peasant-dominated Russia. Essentially emerging from Russian economists’ discussions of the peasants’ prospects of remaining as a class and a productive element in the modern state, and of peasantries’ relation to capitalism (and socialism), the second theoretical package, the portal figure of which was Chayanov, was introduced to the western public in 1966. Many works, both theoretical and implementation studies were part of an on-going discussion between the Marxist view that peasantries would dissolve and disappear during capitalism, and the Chayanovian view, that they could survive and thrive. Fundamentally, these studies concerned the compatibility of peasantries – or modern family farming – with capitalism. 

By the 1980s these types of studies started to disappear or change focus and after a long process, rural studies mostly concern land grabbing, food sovereignty, global food regimes, environmental degradation, gender and local identity approaches and new types of social movements striving for autonomy rather than governmental power. 

The reasons are multifaceted. On the one hand real changes concerning environmental issues have occurred. Global capitalism now penetrates all parts of the world, global food trade reach out everywhere. Furthermore, an epistemological change has appeared. Marxism has been on the retreat among western universities for the last 30 years. The cultural turn, and theories, methods and views of the world and of knowledge connected to constructionism have entered into much of social research. This too, has changed focus on what is to be studied and with what methods. Closer inspection reveal, however, that there are many continuities from the 1970s onwards: New views on social movements started develop early, the food regime analysis has roots at least from the 1980s, the food sovereignty approaches, the discussions about “new peasantries” and the incorporation of environmentalist concern, has links to Chayanovism, while Marxist influence is apparent in the vivid capital-globalization critique. 

The development is similar in historical studies. In the Swedish case, an older tradition of studies of preindustrial rural societies, aiming at understanding their way of functioning, before the modernist onslaught was replaced in the 1970s, by Marxist inspired studies focusing the role of rural actors in the process of change towards modernization and industrialization, and related to a debate on the transition from feudalism to capitalism. Since the 1990s at least, these types of studies have again been replaced by works, which tend to describe continuities in preindustrial societies, rather than analyzing processes of change. Similarly, on the international scene, many studies concern the (in the wake of rising environmental concerns), functioning and resilience, that is essentially the continuities within pre-industrial (or post-industrial) societies rather that the developments of change they were involved in. Simplifying, one might state, that rural history started as studies focusing continuity, entered into a period when focus was on change, but has returned to study continuity again.


[1] Teodor SHANIN: “Peasantry. Delineation of a sociological concept and a field of study”, European Journal of Sociology, 12 (1971), pp. 289-300, esp. p. 289. The content lists of early volumes of Sociologia Ruralis, the journal of the European rural sociology association first published in 1960, shows articles either focusing farming or practical rural community issues (health, services, education etc.) within contemporary West European societies. 

[2] Robert REDFIELD: Peasant society and peasant culture, Chicago, The University of Chicago Press 1956, pp. 33, 35-39.

[3] Eric WOLF: Peasants, Prentice-Hall, 1966.

[4] Göran DJURFELDT: Gods och gårdar. Jordbruket i sociologiskt perspektiv, Lund, Arkiv 1994,  pp. 91-92.

[5] Paul BARAN: Utvecklingens politiska ekonomi, Stockholm, Zenit 1971 [1957]; André Gunder FRANK: The development of underdevelopment, Monthly Review Press 1966; Immanuel WALLERSTEIN: The modern world system 1. Capitalist agriculture and the origins of the European World-economy in the sixteenth century, New York, Academic Press, 1974. 

[6] Eric WOLF: Europe and the people without history, Los Angeles, University of California Press, 1997 [1982], p. 23.  

[7] Joseph NOU: The development of agricultural economics in Europe, Uppsala, 1967, (1967) pp. 455-493; Teodor SHANIN: “Peasantry”, p. 292.

[8] Teodor SHANIN: “Peasantry”. 

[9] Teodor SHANIN: Russia as a ‘developing society’. The roots of otherness: Russia’s turn of the century 1, London, MacMillan, 1986 [1985)Cf. Andrew COULSON: “The agrarian question: the scholarship of David Mitrany revisited”, Journal of Peasant Studies, 41 (2014), pp. 167-191.

[10] Alexander CHAYANOV: The theory of peasant economy. Daniel THORNER, Basile KERBLAY e R.E.F SMITH (eds.) With a new foreword by Teodor SHANIN, Madison, University of Visconsin Press, 1986. Cf. Göran DJURFELDT: “What happened to the agrarian bourgeoisie and rural proletariat under monopoly capitalism? Acta Sociologica, 24 (1981), pp. 167-191. Concerning the problem of the missing labour market, see Utsa PATNAIK: “Neo-populiam and Marxism: The Chayanovian view of the agrarian question and its fundamental fallacy”, Journal of Peasant Studies 6 (1979), pp. 375-420. This division of labour between household based primary producers and cooperatively controlled large scale processing units materialized in many cases, most notably perhaps in Denmark. See e. g. Flemming JUST: “The Scandinavian food system between organization and state”, en Sven-Olof OLSSON (ed.) Managing Crises and De-globalization. Nordic foreign trade and exchange 1919-39, London, Routledge, 121-136.

[11] Karl KAUTSKY: The agrarian question 1, London, Swan 1988 [1899]. Cf. Göran DJURFELDT, “ What happened…”.

[12] Athar HUSSAIN y Keith TRIBE: Marxism and the agrarian question, London, MacMillan, 1983. Cf. Hamza ALAVI y Teodor SHANIN: “Introduction” en Karl KAUTSKY: The Agrarian Question.

[13] Göran DJURFELDT:  Gods och gårdar. See also Henry BERNSTEIN y Terence BYRES: “From peasant Studies to agrarian change”, Journal of agrarian change 1 (2001) pp. 1-56, esp. p. 8.

[14] Teodor SHANIN:  The awkward class, Oxford: Clarendon, 1972; Teodor SHANIN: Russia as a ‘developing society’. The roots of otherness: Russia’s turn of century 1, London, MacMillan, 1986 [1985]; Teodor SHANIN: Russia 1905-07: Revolution as a moment of truth. The roots of otherness: Russia’s turn of century 2, London, MacMillan, 1986.

[15] Teodor SHANIN (ed.) Peasants and peasant societies, Harmondsworth: Penguin, 1988 [1971], pp. 3-5.

[16] According to Brass referring to the publisher Frank Cass, Shanin was the crucial actor behind the launching of the journal. See Tom BRASS: “The Journal of peasant studies: the third decade”, Journal of Peasant Studies 32 (2005), pp. 153-141.

[17] Teodor SHANIN: Russia as a ‘developing society’… p. 168

[18] Judith ENNEW, Paul HIRST e Keith TRIBE: “’Peasantry’ as an economic category”, Journal of Peasant Studies 4 (1977), pp. 310, 319.

[19] Bernsteins view in Henry BERNSTEIN: “African peasantries:  A theoretical framework”, Journal of Peasant Studies 6 (1979). For the rest see e.g. Kostas VERGOPOULOS “Capitalism and Peasant Productivity”, Journal of Peasant Studies, 5(1978), pp. 446-465 and Göran DJURFELDT: “What happened…”

[20] Harriett FRIEDMANN: World market, state and family farm: Social base of household production in the era of wage labour”, Comparative Studies of Society and History 20 (1978), pp. 545-586, esp. pp. 553-554; Harrriet FRIEDMANN: ”Household production and the national economy: Concepts for the analysis of agrarian formations”, Journal of Peasant Studies7 (1980).

[21] Apart from patriarchal relations within the unit no exploitative productive relation requesting surplus value is involved in the labour process, as those in charge of the unit and those working are the same persons. See Harriet FRIEDMANN: “Household production…”, pp. 169-170, 172-174). Intra household relations, concerning gender and generation, remained a black box in Marxian and Chayanovian analysis of the 1970s.

[22] Harriet FRIEDMANN: “ World market…”, pp. 556-568. Restated in Harriet FRIEDMANN: “The Family farm and the international food regimes”, en Teodor SHANIN(ed.):  Peasants and Peasant Societies, (second ed). Harmondsworth: Penguin, 1988, pp. 247-258.

[23] Teodor SHANIN:  “Marx, Marxism and the agrarian question: I Marx and the peasant commune”, History Workshop 12, (1981), pp. 108-128; Teodor SHANIN Late Marx and the Russian road. Marx and the peripheries of capitalism, London. Routledge and Kegan Paul, 1983.

[24] David LEHMANN: ”Two paths of agrarian capitalism, or a critique of Chayanovian Marxism”, Comparative Studies of Society and History, 28 (1986), pp. 601-627.

[25] Ivan SZELÉNYI: Socialist Entrepreneurs. Embourgeoisement in rural Hungary, Madison, University of Visconsin Press, 1988S; Ildikó ASZTALOS MORELL: Emancipation’s dead-end roads? Studies in the formation and development of the Hungarian model for agriculture and gender (1956-1989), Uppsala, Uppsala University, 1999.

[26] Henry BERNSTEIN y & Terence BYRES: “From peasant studies…”, pp. 23, 28, 33. 

[27] Santurino M. BORRAS Jr: ”Agrarian change and peasant studies: Changes, continuities and challenges –­­ an introduction”, Journal of Peasant Studies 36 (2009), pp. 5-31.

[28] Markus LUNDSTRÖM: The making of reistance. Brazil’s landless movement and narrative enactment, Cham, Springer 2017.

[29] See e.g. Jan Doewe van der PLOEG: The New Peasantries: struggles for Autonomy and Sustainability in an Era of Empire and Globalization, London, Earthscan 2008.

[30]  Cf. Santurino M. BORRAS Jr: “Agrarian change…”,  p. 5

[31] Tom BRASS: ”The Journal…”, p. 161-167 (quote from p. 162); James SCOTT y Ben KERKVLIET (eds.): Everyday forms of peasant resistance in South-East AsiaJournal of Peasant Studies 13 (1986.

[32] See the critical reactions to the plead for African land reforms in Keith GRIFFIN, Azizur Rahman KHAN e Amy ICKOWITZ: “Poverty and the Distribution of Land”, Journal of Agrarian Change 2, 3 (2002), pp. 279-330 by John SENDER y Deborah JOHNSTON: “ Searching for a Weapon of Mass Production in Rural Africa:  Unconvincing Arguments for Land Reform”, Journal of Agrarian Change, 4 (2003) , pp. 142-164 and Terence J. BYRES: “Neo-classical Neo-Populism 25 Years on: Déjà Vu and Déja Passé. Towards a Critique”, Journal of Agrarian Change 4 (2004), pp. 17-44.

[33] Madelaine FAIRBARN: “Introduction: New directions in agrarian political economy”, Journal of Peasant Studies, 41 (2014), pp. 653-666. Cf. Maurice DOBB: Studies in the development of capitalism, London: Routledge and Kegan Paul 1978 [1946) and Trevor ASTON y Charles PHILPIN (eds.): The Brenner debate: agrarian class structure and economic development in pre-industrial Europe, Cambridge: Cambridge University Press, 1985. 

[34] If this type of resistance was “primitive”, Scott is careful not to imply (as he means Hobsbawm does), that they were “backward” and later would give way to more “sophisticate forms”. See James SCOTT: Weapons of the Weak, Everyday Forms of Peasant Resistance, New Haven: Yale University Press (1985), esp. p. 273, chapter 2 and 8. Cf. Eric J. HOBSBAWM: Primitive Rebels, Manchester, Manchester University Press (1974) [1959].

[35] James SCOTT: The Moral Economy of the Peasant. Rebellion and Subsistence in Southeast Asia, New Haven: Yale University Press (1976), esp. p. 33.

[36] James SCOTT: The art of not being governed: An anarchist history of upland Southeast Asia, New Haven, Yale University Press 1990, esp. p. 13.

[37] Jan Doewe van der PLOEG: The New Peasantries, chapter 2. Quotes from pp. 25, 24.

[38] Eduardo SEVILLA GUZMÀN y Graham WOODGATE: “Acroecology: Foundations in Agrarian Social Thought and Sociological Theory”, Agroecology and Sustainable Food Systems, 37, 1 (2013), pp. 32-44. First quote from   Eduardo SEVILLA GUZMÀN y Graham WOODGATE: “ Sustainable rural development: From industrial agriculture to agroecology”, en Michael REDCLIFT y Graham WOODGATE: The International Handbook of Environmental Sociology, Cheltenham: Edward Elgar, 1997, pp. 83-100, esp. pp. 93-94. 

[39] Eduardo SEVILLA GUZMÀN y Graham WOODGATE: “Agroecology…”, p. 33

[40] Harriet FRIEDMANN: “The family farm…”, pp. 251-252.

[41] Harriet FRIEDMANN: “ The political economy of food.: the rise and fall of the postwar international food order”, American Journal of Sociology, 88 (1982), pp. 248-286; Harriet FRIEDMANN: “The family farm…”, pp. 252-254;  Harriet FRIEDMANN y Philip MC MICHAEL: “Agriculture and the state system: the rise and flal of national agriculture, 1870 to the present, Sociologia Ruralis 29 (1989), pp. 93-117; Philip MC MICHAEL: “A food regime genealogy”, Journal of Peasant Studies 26 (2009), pp. 139-169, esp. pp. 145-146. Cf Ana CABANA y Alba DÌAZ- GEADA: “Exploring modernization. Agrarian facism in rural Spain, 1936-1951”, en Lourenzo FENANDÈZ-PRIETO, Juan PAN-MONTOJO e Miguel CABO (eds.):  Agriculture in the age of fascism, Turnhout, Brepols, 2014, pp. 189-207.

[42] Philip MC MICHAEL: “ A food regime…”, pp. 146-154.

[43] Bernard SLICHER VAN BATH: The agrarian history of Western Europe A.D. 500-1800, London: Edward Arnold, 1963.

[44] Afdelning Agrarische Geshiedenis and its series A.A.G Bijdragen.

[45] R.A. C. PARKER: ”Coke of Norfolk and the agricultural revolution”, Economic History Review 8 (1955), pp. 156-166.

[46] Gordon MINGAY: “The agricultural revolution in English history”, Agricultural History 37 (1963), pp. 123-133; J. D. CHAMBERS, y Gordon MINGAY: The agricultural revolution 1750-1880, London, B.T. Batsford, 1966; Mark OVERTON: Agricultural revolution in England, Cambridge, Cambridge University Press, 1996. This interpretaion went back to Rowland EARNLE: English farming past and present, Cambridge, Cambridge University press, 2013 [1912] and indirectly to Arthur Young. See Robert ALLEN: “Tracking the agricultural revolution in England”, Economic History Review, 52 (1999), pp. 209-235.

[47] Eric KERRIDGE: The agricultural revolution, London, Alleen & Unwin, 1967; Robert ALLEN: Enclosure and the yeoman, Oxford, Oxford University Press; Robwert ALLEN: “Tracking…”. 

[48] See e. g. Paul BAIROCH: “Agriculture and the industrial revolution”, en Carlo M. CIPOLLA (ed.): The Fontana Economic Hitory of Europe 3. The Industrial revolution, London, Collins/ Fontana 1973, pp. 452-506. Bairoch traced the concept back to Marx.

[49] Wilhelm ABEL: Agricultural fluctuations in Europe from the thirteenth to the twentieth century, London, Methuen, 1980 [1935]; Emmanuel LE ROY LADURIE: The peasants of Laungedoc, Urbana, University of Illinois Press, 1980 [1966].

[50] Carl-Johan GADD y Ulf  JONSSON: ”Agrarian history as a sub-field of Swedish economic history”, Scandinavian Economic History Review 38 (1990), pp. 18-30, esp.  pp.19-20

[51] Maurice DOBB: Studies; Rodney HILTON: (ed.), The transition from Feudalism to Capitalism, London: NLB, 1976.

[52] Henri PIRENNE: The economic and social history of medieval Europe, London, K. Paul, Trenc, Trubner & co., 1936.

[53] Robert BRENNER: “Agrarian class structure and economic development in pre-industrial Europe”, Past and Present, 70 (1976), pp. 30-74; Robert BRENNER: “The Origins of capitalist development: A critique of neo-Smithian Marxism”, New Left Review I/104 (2007). 

[54] Janken MYRDAL: “Agrarhistoriens ämnesbyte”, en Anders Perlinge (ed.): Janken Myrdal: Landbon, ladan och lagen och hägnaderna, arbetstiden och bygdelaget samt ytterligare 20 agrarhistoriska artiklar, Stockholm, KSLA, pp. 27-35  The Swedish ethnologists fit in conceptualizations of peasantry described in Teodor SHANIN: “Peasantry…”, p. 292 stemming from East–European ethnography and Western anthropology and approaching “peasants as the representatives of an earlier national tradition, preserved through ‘cultural lag’, by the inertia typical of peasant societies”.

[55] A comprehensive presentation of all major economic history works on agricultural history in Sweden up to the end of the 1980s is found in Carl-Johan GADD y Ulf JONSSON: “Agrarian history…”.

[56] Eli HECKSCHER Sveriges ekonomiska historia från Gustav Vasa, II:1, Stockholm, Bonniers, 1949,  p. 201.

[57] Lars HERLITZ Jordegendom och ränta, Göteborg, Göteborgs universitet, 1974.

[58] Åke CAMPBELL: Skånska bygder, Uppsala, 1928. Gunnar LINDGREN: ”Odlingssystemen i Västergötland före den agrara revolutionen”, Ymer, 1937;  

[59] Christer WINBERG: Folkökning och proletarisering, Göteborg, 1975; Merike FRIDHOLM, Maths ISACSON e Lars MAGNUSSON: Industrialismens rötter. Om förutsättningarna för den industriella revolutionen i Sverige Stockholm, Prisma, 1976; Maths ISACSON y Lars MAGNUSSON: Proto-industrialisation in Scandinavia, Leamington Spa, Berg, 1987.

[60] Peter KRIEDTE, Hans MEDICK e Jürgen SCHLUMBOHM: Industrialization before industrialization, Cambridge, Cambridge University Press, 1981, 141-142.

[61] An abridged version of the book is available in English. See Carl-Johan GADD “The agricultural revolution in Sweden 1700-1870”, en Janken Myrdal y Mats Morell (eds.): The agrarian history of Sweden: From 4000 BC to AD 2000. Lund, Nordic Academic Press, 2011, pp. 118-164

[62] Peter KRIEDTE, Hans MEDICK e Jürgen SCHLUMBOHM: Industrialization, pp. 41-43.

[63] There were exceptions. Köll’s dissertation on technology discussed “peasant theory” and later, Jonsson, Köll and Petterson published a book on the problems of a peasant based development model. See Ulf JONSSON, Anu-Mai KÖLL e Ronny PETTERSSON; Problems of a peasant-based development strategy, Geneve, Centre of International Economic History, 1983.

[64] See Brenners statement 1997 and the comments by Magnusson: Robert BRENNER: “Property relations and the growth of agricultural productivity in the late medieval and early modern Europe”, en Amit Badhuri y Rune Skarstein (eds.): Economic Development and Agricultural Productivity, Cheltenham, Edward Elgar, 1997, pp. 9-4; Lars MAGNUSSON: “Comment”, en Amit BADHURI y Rune SKARSTEIN (eds.): Economic Development and Agricultural Productivity, Cheltenham, Edward Elgar, 1997, pp. 42-44. 

[65] SHANIN: “Peasantry…”, pp. 291-292.

[66] Some works of these authors were translated to Swedish but only from the early 1980s: Georges DUBY: Guerriers et paysans VII-XIIème siècle, premier essor de l’économie européenne, Paris, Gallimard, 1973 in 1981, in 1981; Emmanuel LE ROY LADURIE: Montaillou, village occitan de 1294 à 1324, Paris, Gallimard, 1975 in 1980; (Ladurie 1975) in 1980; (Braudel 1967) Fernand BRAUDEL Civilisation matérielle et capitalisme (XVe – XVIIIe siècle) T. 1. Paris, Armand Colin, 1967 in 1982, to mention a few.

[67] Göran DJURFELDT: Gods och gårdar; Mats MORELL: “Family Farms and Agrarian Mechanization in Sweden Before World War II”, in Lars Jonung y Rolf Olsson (eds), The Economic Development of Sweden since 1870, London: Edward Elgar, 1997, pp. 67-86. Lena SOMMESTAD “Gendering Work, Interpreting Gender: The Masculinization of Dairy Work in Sweden, 1850-1950”, History Workshop Journal 37 (1994), pp 57-75. Morell’s volume of the agricultural history of Sweden is abridged in English in Mats MORELL: “Agriculture in industrial society 1870-1945”, en Janken MYRDAL y Mats MORELL (eds.): The agrarian history of Sweden: From 4000 BC to AD 2000, Lund, Nordic Academic Press 2011, pp. 165-213.

[68] Several dissertations and articles has been published, often focussing measurement and explanation of agricultural growth in Southern Sweden. See e.g.  Mats OLSSON y Patrick SVENSSON: “Agricultural growth and institutions: Sweden 1700-1860”, European review of Economic History 14 (2010), pp. 275-304.

Sport och hjärnskakning

Nyligen hemkommen efter drygt en vecka på sjukhuset. Trött och rehabar mig själv så gott det går. Drar mig till minnes när jag första gången tillbringade ungefär lika lång tid på sjukan. Det var på länslasarettet i Västerås. I februari 1968. Jag var tolv år, skulle bli 13 i april. Jag gick i sexan i Dingtuna kyrkskola, en ganska stor landsortsskola med paralleller i alla klasser från 1 till 6 och med ett upptagningsområde omfattande resten av kommunen, alltså även Västerås Barkarö och Lillhärad (där jag gick i klass 1-4) som just lagts ner pga. extrem elevbrist (jag tror vi var 12 elever fördelade på klass 3-5 sista året). 

Jag kan datera sjukhusvistelsen så pass väl utan att fuska, eftersom jag på den tiden var så extremt sportintresserad. 

I Lillhärad fanns nära skolan och just vid sidan av kyrkan en fotbollsplan där vi ofta tillbringade lunchrasterna, sommar som vinter. Planen lutade lite och ena kortsidan var smalare än den andra. Men det var ”gräs”, som kombinerade skol- och kyrkvaktmästaren samt skolbusschauffören Nisse i Lundby klippte . På vintern spolade Nisse is där och såg till att kommunen bekostade ett par skapliga strålkastare uppe i två av askarna runt kyrkan. Det var kommunens enda bidrag. Vid det laget fick vi ”brukare” oftast spola is bäst vi ville. Vi spelade hockey ibland med boll, även en del av flickorna, fastän de hade konståkningsskridskor. Gunnar Carlsson, allkunnig elektriker vid ASEA och friluftsentusiast från Västergötland svetsade målburar åt oss. 

Gunnar är värd en kort utvikning. Han var gift med min pappas kusin Barbro, som var dotter till (pappas) morbror Verner född 1885, död 1988, en av de sterbhusägare som ägt ”vår” gård odelad i över femtio år innan pappa och farbror tog över 1954. Gunnar var en vanlig gäst på gården, som egentligen var en liten by, liksom Lillhärads församling dominerad av pensionärer. Gunnar ordnade snabbtelefoner mellan hushållen och satte upp utebelysning. Vintermörkret hade före Gunnar varit kompakt. Inte ens ”kvarteren” kring skolan och kyrkan hade vägbelysning. Ficklampa gällde om man inte vill gå ner i diket eller in i snövallen. Gunnars son, Bosse tillbringade somrarna hos sin morfar Verner och mormor Anna och var då min ständige lekkamrat. Det fanns inte så många att välja på.

Detta var under den första starka hockeyvågen i Sverige, i efterdyningarna av Sveriges tredje VM guld i Colorado Springs 1962. Hjältarna var Tumba och Rolle Stoltz, Gert Blomé och Bert-Ola Nordlander, Nisse Nilsson och Sura-Pelle. Hjälmar ”designade” av Tumba (Spaps), Sura-Pelle (ABC) och Dubbel-Nisse (VM, senare Jofa) spreds bland småpojkarna. Det var tiden då de första ishallarna byggdes, bl. a. Rocklunda i Västerås som då var mycket mer hockeystad än bandystad med VIK givna i högsta divisionen. 

Vi spelade på vår lätt slutande plan, så få vi var, ibland spelade jag ensam, jag hade bara 500 meter till plan, skola och kyrka. Ibland åkte jag i stället runt runt och tog tid. Det rådde ju också – i efterdyningarna av Jonny Nilssons OS-guld på 10 000 m i Innsbruck – en skridskoboom med Nilsson, Gutten och Maier i Norge och Verkerk i Nederländerna. Och alla åkte vi förstås skidor. På sommaren stod cyklarna runt skolan, på vintern var skidorna uppradade mot västra skolväggen. Skidfrämjandet erbjöd en liten ”snöstjärna” varje gång man dokumenterade att man åkt 2,5 km. Man fick högst tre snöstjärnor per dag. Det hände ofta. Vi deltog förstås alla i skolmästerskapen på skidor. I fyran vann jag över de då tre medtävlande pojkarna i min klass. Anders Oskarsson (som i och för sig var duktig åkare) vann alltid. Han var ensam i sin klass till och med femman. Annars var det var ren spontanidrott. Det fanns inte på kartan att någon var med i klubb.

Sommaren 1966 när jag gått ut fyran lades Lillhärads skola ner efter 99 år. Skolhuset (som inte var det första) hade förresten min farfar byggt på 20-talet. I november 21 år senare, 1987, firade jag min disputationsfest där. Då hade skolan blivit bygdegård. Jag bussade folk från Uppsala. Rätt så tacksamt, för vi kunde stänga i rimlig tid. Hur roligt det än var, ville ingen missa bussen hem till Uppsala. Nå, det är en annan historia.

Från och med hösten 1966 bussades alla elevspillrorna från Lillhärad till Dingtuna i en liten Mercedesbuss ägd av Surahammars busstrafik AB. Den kvinnliga chauffören hade i regel radion på under halvtimmesresan på de slingriga grusvägarna där en kurva alltid hotade att välta ner oss i bäcken, och när det var Hockey-VM blev hon, som Surabo, i viss mån en trafikfara. Hon lyssnade på bussradion och levde sig in. Och hon påminde oss om varifrån Stisse Johansson, som ofta nätade, kom, även om hans tröja numera sedan länge hänger i ishallen i Södertälje där han spelade allsvenskt.

I Dingtuna kom jag till slut kortvarigt in i något knattelag. Gick väl så där på uterinkarna i trakten och en gång i Rocklunda. Däremot fanns ingen spolad skridskobana vid skolan. I så måtto var Dingtuna ett nedköp. Det fanns däremot en rudimentär friidrottsbana vid skolan, där vi redan på Lillhäradstiden deltog i kommunskolemästerskapen: 60 m, längdhopp och kast med liten boll. Om vi kvalificerade oss. Jag fick kasta i final en gång. Jag minns att det kom ett par mycket lovande löpare från Barkarö, men det rann ut i sanden för dem. Ingen tog hand om dem.

Is fanns emellertid i överflöd på skolgården som (i motsats till Lillhärads) var asfalterad. Det fanns en liten sluttning på vägen ner till toalettingångarna. Där kanade vi i kö, stående på fötterna. Det var oerhört halt. Jag föll handlöst, slog tungt i nacken, tuppade av och skolvaktmästare Björk och några kamrater bar upp mig till klassrummet där jag långsamt kvicknade till. Ambulans. Ordentlig hjärnskakning. Den medicinska policyn då var att ligga stilla i en vecka och besparas alla synintryck. Under OS! Grämelse! Patient-TV fanns visserligen ingen, men hade det funnits hade jag alltså inte fått titta. Jag fick inte ens läsa, vare sig böcker eller tidningar. 

Räddningen var den lilla kuddradion där jag i hemlighet kunde höra alltihop. OS gick sådär för Sverige. Tre kronor slutade fyra, inget manligt skidguld, bara stafettsilver och Gunnar Hulån Larssons brons på 15 km. Men Toini Gustafsson tog guld på alla individuella damsträckorna (5 och 10 km) och damlaget tog också silver i stafetten. Alpint? Detta var långt före Stenmark, hemmaåkaren Jean-Claude Killy vann allt. 

Men så fanns skridsko. Jonny Nilsson, den fortfarande unge Världsmästaren från Japan 1963, tillika 10 000 meter-mästaren från Innsbruck-OS 1964 misslyckades rätt igenom. Örjan Sandler gick skapligt på 10 000 m, och fick till slut brons.

Jag hörde hur den norske favoriten Fred Anton Maier, med bara tre veckor gammalt världsrekord i bakfickan, ledde 10 000 inför sista par. Sista par blev nu inget par. Någon hoppade av och Johnny Höglin fick åka de 25 varven ensam. Han åkte på Maiers tider och vann efter den dryga kvarten med tre tiondels sekund. I min kuddradio.